5000

5 000

5 000 gånger har jag tittat på mobilen.
5 000 gånger har jag loggat in.
5 000 gånger har jag sökt efter svar.
5 000 gånger har jag väntat på dig.
20 000 gånger har jag blivit besviken.
Knivar som skär i benmärg, en rostig såg som gnagt sig fast på mina tunna nerver.
Sugande iglar som virat sig runt mina tarmar och pressar det sista jag äger från min fattiga själ.
Skruvstäd och tvingar pressar mina leder i fel riktning, de bryter och bänder varje rörelse jag förmår.
Längtan blev till sorg, saknad till smärta. Mitt mod maldes sakta ner till förvirring och mjölet av mitt forna jag kletades ihop med tårar jag aldrig lät falla.
Helvetets eldar var som en flyers från Barbados, jag längtade till elden som skulle förtära min själ och äntligen ta slut på maktlöshetens väntan på det som var förgäves.
Jag tittar in i mitt inre och ser maskar som vänder på svart lungmos. Hjärtat liknar en torr gammal stubbe med ruttnande rötter istället för blodkärl. Den ved mitt inre kan bidra med är för rutten ens för helvetets heta ugnar.
20 000 smärtor har jag svalt för din skull, som flugor har de lagt sig på rygg i mitt döende hav av ensamhet och förtvivlan. Förruttnelsen har spridit sig som pesten och likt zombier kryper de runt och surrar om smärtor som redan har hänt, som är här och som snart kommer.
Helvetet har gjort entré, en succé på min privata Broadway. Inga biljetter har efterfrågats då varken scen eller foajé har någon kvalité.
Allt jag sparat åt dig, allt jag hållit på paus, allt har möglat och luktar nu värre än centralens pissoar.
Det jag plockat, samlat och dyrbart förvärvat ligger i revor och trasor. Lump med mal, damm och musbajs kröner skräpet som en gång liknade min kärlek till dig.
20 000 gånger har jag älskat, 20 000 gånger 20 000 och 400 000 000 är bara början på det tal som mitt hjärta en gång började räkna för dig.
Det var länge sen, en annan tid, jag såg med ljusa ögon på dig, med kärlek och längtan. Sen bad du mig att vänta, och jag väntade, väntade och väntade.
Utan hopp, utan löften, utan riktning, blev min väntan förgäves till streck på en vägg, 1 000 små par streck om fem där det sista strecket går tvärs över de andra fyra, det skär som bödelns yxa och lämnar spår ända in på stupstocken. Halshuggen av skammen, naken utan kläder, kropp utan huvud, kastad i gropen. Det gör ingenting. Jag ska ruttna, förmultna och i mitt nästa liv ska jag vara en solros. Jag ska växa på stupstocksbacken och du ska plocka mig, sätta i en vas och le mot mig. Jag ska ge dig 5 000 frön som du ska sätta på 5 000 åkrar så att ytterligare 25 000 rosor skiner mot dig, då ska du se vad kärlek är, då ska du le tillbaka och du ska aldrig mer be mig vänta när hösten kommer. Du ska låta mig vissna ifred och välkomna mina barn varje vår då de slår upp sina knoppar och ler mot dig.
5 000 gånger ska du se mina frön ge liv.
5 000 gånger ska du få känna solens värme
5 000 gånger ska du förundras över skönheten jag ger dig
5 000 gånger ska du veta vad kärlek är
20 000 gånger ska du känna dig älskad

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *