Klåda för båda

Du säger att du älskar mig, men din kärlek är gömd i en låda.
Varför är du så tyst, så tyst, din kärlek ger mig klåda.
Jag ropar högt, kastar kärlek utan lock, min kärlek räcker för båda.
Jag saknar dig, längtar innerligt, men förstår inte dig, du är så tyst.
Jag längtar några dagar, kärleken rinner av, vill du inte bli kysst?
Mitt bröst fylls av mörka tårar, mina händer längtar efter din byst.
Ensamheten flyttar in, alla osagda ord lämnar öppna dörrar.
Ensamheten möblerar om, alla tankar och känslor snurrar.
Ensamheten är hungrig, äter minnen, kärlekens mage kurrar.
Jag flyter några dagar, sen börjar tro, hopp och kärlek sjunka.
Rädsla, ångest och ilska tar sig in, det här kommer inte funka.
Tvivel tar upp en megafon, min en gång starka kärlek får punka.
Jag ser på dig, men du gömmer dig, eller är du bara borta?
All osäkerhet sliter på mig, ångest och fruktan pumpas genom aorta.
Dagar utan dig sniglar sig fram, timmarna vi hade var för korta.
Bryr du dig inte, förstår du inte eller är du ond och vill att jag ska lida?
Jag trodde du var som jag, att du vill vara nära, stå vid din älskades sida.
Men du verkar se mig som en börda, som kärlek med regler alltför rigida.
Jag gör allt i min makt, jag är tyst som du, jag gömmer mig i en låda.
Jag blundar, slutar andas, rör mig inte, allt för att du inte ska få klåda.
Du kanske inte älskar mig, kanske var det bara jag som älskade oss båda?