månadsarkiv: december 2016

1996, Förvirring, Högmod, Psykosdikter

Sökandet

Lämna en kommentar

1996

Sökandet

Så som svalan seglar genom luften,
på jakt efter näring.
Som svalan kliver jag fram genom livet,
suktande efter energi.
Uppleva och förstå,
allt som gör mig större.
En ständig hunger på kunskap driver mig fram genom livets mysterier.
Samla mer,
fler och större upplevelser.
I sökandet är vi alla lika,
fast mönstret skiljer sig åt i oändlighet.
Nya insikter leder till förståelse.
Förståelse för oss själva och därmed medkänsla för andra.
Vi korsar våra vägar,
ger och får.
Även om vi ibland tar mer än vi får.
I min kamp mot min svaghet har jag ljuset som ledstjärna.
När det onda blir till gott och tvärt om så finns bara färgerna kvar.
Ljuset innehåller allt.
Bit för bit äter jag mig genom livet.
Svävar fram på varma vindar som livet bjuder mig att färdas på.
Likt svalan följer jag medvind för att helt byta riktning och flaxa med vingarna för att färdas på andra vindar som kanske bär ändå längre bort.
För någonstans där borta finns gränsen och den gränsen är mitt mål.

2001, Kärlek, Längtan, Smärta

Tiggaren

Lämna en kommentar

2001-04-16

Tiggaren

Längtan skriker ett skri av rasande tårar.
Det skär genom kropp och själ,
nästan skiljer dem åt.
När längtan skriker så isas blodet
och döden kommer som en befriare för den lidande.
För hur kan en älskande varelse leva när kärleken frusit till is i hjärtat
och spridit kylan i blodet.
I det ögonblicket skriker längtan
och tårar av is faller mot marken och krossas som kristall.
En värld där kylan regerar,
där luften är kall och tom så att skriet hörs lång väg.
Kanske ända till dig.
För därför skriker jag,
för därför fryser jag som is,
för därför lider jag av längtan.
För att du ska komma och tina mitt döda lik med din kärlek.
För att du ska ge mig liv med din kärlek.
För att du ska älska mig.

2016, Ångest, Avstängd, Bitterhet, Ensamhet, Förlåtelse, Förvirring, Hat, instängd, Kapitulation, Smärta, Sorg

Tills du kommer och väcker mig

Lämna en kommentar

20161217

Tills du kommer och väcker mig

Det var en grå dag i november, för rätt så länge sen.
Jag hade suttit och oroat mig för dig hela natten.
Natten hade blivit morgon, och nu var det dag.
Som grå aska i en askopp full av Marlborofimpar,
så gråa var tankarna jag hade om dig. Tungt.
Tungt.
Väldigt tunga tankar är hatet att bära.
Inpackade i bitterhet så är de som bly, blygrå.
Hela huvudet fyllt av bittra mörka tankar.
Det var en sån där grå dag utan färger.
Till och med mitt hjärta började mörkna,
små kranskärl grånade till och drog ihop sig.
Då gjorde det ont.

Det gjorde ont att hata dig, ont i mig.

Du sårade mig, jag tog kniven från din hand,
jag fortsatte hacka, hacka och hacka.

Till vilken nytta skadade jag mig själv?!

Jag kastade mig långt bort, jag kastade mig själv.
Jag kastade mig själv rakt in i nästa dag.

Tunga bolster la sig som en famn runt min slitna kropp.
Efter den långa vilan gick jag upp, tittade in i mitt bröst.
Köttfärs.
Mitt hjärta var köttfärs.
Det var så länge sen, jag mins det knappt, jag tror det var igår.

Sen trillade jag omkull, somnade igen, somnade om.
För trött för att hata, för ledsen att vara bitter.
Allt rann av.
Och vart tog jag vägen?

Jag ser mig om, men vänder mig om lika fort.
Orkar inte minnas, vill inte se mer, för trött, så trött.

Ihopkurad ligger jag stilla, ligger så still att allt läker ihop.
Min värld helas, allt landar och hamnar på plats.
Jag slutar oroa mig för dig, jag slutar oroa mig för mig.
Det blir så mycket lättare att andas.
Det kommer färg tillbaka till världen, lyktor tänds.
Ljuset sprider sig runt min kropp och även inom mig,
jag somnar om, fortfarande trött, sliten och trött.

Jag tänker sova tills du kommer och väcker mig.

1996, Droger

Tisteln

Lämna en kommentar

1996

Tisteln

Oro och ogräs,
två saker som växer om man inte ser efter dem.
Ligga i sängen och retas av oro sent på kvällen,
svårt att sova.
Ligga på gräset och rensa,
utan att nå riktigt ned till rotens ända.
Ogräs och oro är lika ovälkomna som osköna,
en tistel i själen.
Kemisk besprutning och droger.
Hjälpmedel för stunden men meningslöst på lång sikt.
Farligt för miljön och hälsan.
Oroande ogräs, ryker utan gräns.
Gräsligt oroligt, kardborrar i håret.
Oro och ogräs,
två saker i tiden.

1997, Styrka

Träskalle

Lämna en kommentar

1997

Träskalle

Han stod i skogen, mitt i skogen.
Han var lång, stark och väldigt gammal.
Han hade blivit klättrad på, han hade blivit knäckt ett antal gånger.
Han hade klarat sig från både torka och skyfall.
Till och med från blixten hade han undkommit.
Det fanns gånger då han hade fått spikar i sina händer.
Han hade blivit bunden och hängd.
Livet hade inte precis varit gott mot honom.
Men han hade bara blivit starkare med åren,
endast som liten var han sårbar.
Nu var han en av de starkaste.
Han var en Ek.

1997, Tvivel

Tvivel

Lämna en kommentar

1997

Tvivel

Kyss mig, sa han.
Men hon visste inte om hon tordes.
Visst ville hon men…
Det fanns saker som var bäst att de blev oförändrade.
Hon ville inte såra,
ville inte göra någon besviken.
Man måste våga för att vinna,
även om man är rädd att förlora så måste man försöka.
Det är bäst att vi inte träffas mer, sa hon.
Fast det hördes i rösten att hon inte menade vad hon sa.
Hon var bara rädd,
rädd att det skulle göra ont.
Visst kan det göra ont,
men det finns så mycket härligt,
det väger upp.
Tänk inte så mycket på det teoretiska,
känn efter och låt ditt hjärta svara.
Jag kommer att göra dig illa,
det vill jag inte,
jag älskar ju dig.
Kyss mig, sa han.

1997, Ensamhet, Gemenskap, Kärlek, Längtan, Sorg

Tårar och diamanter

Lämna en kommentar

1997

Tårar och diamanter

Det är så vackert att se när du gråter min vän.
Jag blir så fylld av förundran när jag ser dina tårar falla.
Det gör mig så ont att inte förstå.
Förstå vad som får dig att ge dina diamanter till världen utanför.
Jag känner ingen smärta i dina ögon.
Jag känner ingen skam.
Allt jag känner är hur du släpper alla dina murar och din skatt av diamant tränger ut.
Endast genom att själv lätta på banden kring mina murar kan jag komma i närheten av att förstå.
Men min diamant är så stor.
Den skulle nog dränka hela världen.
Jag drar ihop mina murar
Och fortsätter att se det jag nästan förstår.

Från Andreas till Jonas

Bitterhet, Förtvivlan, Ilska, Smärta, Sorg

Vad hade du trott

Lämna en kommentar

2001-01-25

Vad hade du trott

Du frågar var jag är, vad jag gör.
Kan du inte förstå?
Ser du inte hur du skräpat ned?
Ser du inte att jag sopar och torkar.
Städar upp bitarna från mitt krossade, brustna hjärta.
Det är inte vackert när kärlek dör.
Hur kan du tro att du ska se mig, när jag,
mörkare än skuggan rör mig bort från allt.
Tom i mitt bröst letar jag efter något som skall fylla mitt inre.
Göra mig mindre tom.
Varje sak jag stoppar in gör mitt hål större och tyngre att bära.
Jag har vänt tillbaka.
Jag står på knä och ser de röda spruckna bitarna i mina händer.
Tårarna i mina ögon förvränger bilden,
det ser ut som om skärvorna till mitt hjärta svävar i mina händer.
Om det ändå vore så, om mitt hjärta ändå åter fick sväva.
Ser du inte mig?
Jag står på knä med mitt hjärta i händerna och gråter.
Döden skrämmer dig. –
Du kärlekens krigare.
Vad trodde du ditt offer skulle göra, överleva?
Ser du kärleken som en lek?
Det kan du inte göra.
Det var ingen lek för dig.
Det var blodigt allvar.
Hur kan du nu annars stå där och se ner på ditt offer.
Är du förvånad?

2016, Ångest, Bitterhet, Ensamhet, Envishet, Förändring, Förlåtelse, Förvirring, Ilska, Kapitulation, Kärlek, Längtan, Lidande, Mod, Osäkerhet, Skam, Smärta, Sorg, Stolt, Uppgivenhet

Varför ska det vara så svårt?

Lämna en kommentar

20161217

Varför ska det vara så svårt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad var det som gick så fel?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag bara få glömma allt och bara vara nöjd med inget?
Så många frågor som ekar i mig.

Varför ska det vara så svårt?
Jag är trött, måste bara få sova, måste få sova, så väldigt trött.
Jag har tänkt på dig för många gånger, det börjar bli slitet.
Vad kan jag göra annorlunda?

Varför ska det vara så svårt?
Be dig dra åt skogen, be dig sätta dig ute i kylan och skämmas.
Det går inte, jag hinner sakna dig innan jag hinner öppna munnen.
Kan jag vara arg på dig då? Vågar jag det?
Vad är det med dig som är så läskigt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad är det för känslor i mig som skrämmer så?
Skrämmer jag dig på samma sätt?
Jag vill längta, men om du inte kommer så gör det ont.
Är jag bara rädd och feg, vad är det här för trams?
Jag har redan släppt dig, kan jag släppa mig själv?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag inte bara ge upp mig själv, ge upp alla krav och förväntningar.
Kommer du hit snart? kryper ner hos mig så jag får hålla om dig.
Vågar jag inte älska först? Är jag rädd att du ska vara som jag?
Är jag rädd att du ska vara ond på mig så som jag varit ond på dig?
Jag förlåter dig om du förlåter mig, jag förlåter dig först.
Jag älskar dig först, jag älskar dig oavsett, jag älskar dig för kärleks skull.

2016, Bitterhet, Envishet, Hopplöshet, Ilska, Lidande, Rädsla

Varför!?

Lämna en kommentar

20161215

Varför!?

Det ekar i natten, en fråga rullar mellan bergens sluttningar
En smärta fångas av dimman och lyser svart i mörkret

Jag vill skrika igen, men vågar inte
Varför skulle du lyssna, varför skulle du bry dig?

Så många gånger har du lovat
Hur kan man bryta fler löften än man gett?

Jag vill visa dig, få dig att förstå
Skulle du känna som jag så skulle du förstå

Vill jag hämnas och straffa dig så att du ska känna?
Så att du kan förstå

Du kommer aldrig känna min smärta
Kanske kommer du att känna din?

Jag struntar i dig, känner vad jag känner
Jag bryr mig inte längre, det var för dyrt

Jag kunde inte betala räkningen
Din kärlek fick mig vräkt

Mitt eget hjärta gick till kronofogden
Jag blev utmätt av självaste överheten

Domen kom som ett slag med klubban
Jag är förlorad, förlorad i dig

Du lät mig drunkna, jag tror du ville det
Du hämnades på mig för vad någon annan gjort dig

Det är mörkt på himlen, stjärnorna har lämnat sina fästen
Det finns ingenting som lyser upp valvet

Varken det här eller nästa
Ingen morgondag nalkas under den sista natten

Allt är mitt fel, som vanligt
Mina val har lett mig hit

Kanske skulle du lyssna, kanske skulle du förstå?
Men jag orkar inte försöka

Om du ger mig allt så är det bara för att ta allt tillbaka
Jag hatar att vara din leksak, hatar ditt falska leende

Så jag skiter i
Varför, varför skulle jag bry mig om dig, vad bryr du dig…

1996, Liv

Vattenfall

Lämna en kommentar

1996

Vattenfall

Fallande skönhet från strömmar av styrka,
inbäddad i ett moln av dimma.
Det dova dånande ljudet från detta jordens underverk.
Slingrandes genom skogar kommer denna flods liv från höga bergstoppar.
Ett avbrott i den lugna färden bildar detta mirakel av vitt skummande vatten.
Vatten som faller från hög höjd.
Kastar sig nedför klippkanten och bildar en strömvirvel av skummande vatten.
Dånet och bruset och det skummande vattnet övergår sedan till den fas då lugnet åter råder.
Vattnet rinner iväg i jämn takt och rör sig sakta ut mot havet.
Lämnar det stora fallet bakom sig som ett pumpande hjärta,
som vars uppgift var att sätta kraft och fart på det viktigaste av allt,
liv,
vatten.

Ensamhet, Skam, Smärta, Sorg, Uppgivenhet

Vem bryr sig, igen

Lämna en kommentar

2000-12-31

Vem bryr sig, igen

Vad rör det dig om jag dör.
Inte smärtar det dig om jag lider.
Håll dig på avstånd så slipper du se.
Jag lider, jag dör.
Hela helvetet har lagts inför mina fötter.
Vem är jag att kämpa,
vem är jag att vinna över världens ondska.
Jag får blått ta mitt kast och axla mina kval.
Som en slav med hunger sliter jag mig fram dag för dag.
Jag ser inget slut, jag ser ingen väg.
Jag famlar i mörkret efter en fast punkt.
Något att hålla i.
Ibland är allt stilla och jag njuter.
Inte njuter som njutning.
Jag njuter för jag plågas inte.
När jag inte plågas är jag nöjd.
Ändå ger Gud mig tyngre bördor.
Skall jag dock aldrig bli fri.
Vad rör det dig om jag är en slav.
Jag kan inte värja mig mot livet.
Jag bär på smärta vilken är en del av livet.
Endast då jag ser ögonblicket för kort och evigheten för evig.
Då blir jag fri.
Men vad bryr du dig om det.

2016, Förändring, Förlåtelse, Förvirring, Frigörelse, Harmoni, Kärlek, Maktlöshet, Smärta, Tröst

Vem kan man skylla på?

Lämna en kommentar

20161216

Vem kan man skylla på?

Jag torkar sanden ur mina ögon, vinden har murat igen mitt fönster mot världen.
Återigen har dina stormar försatt mig i knipa då jag inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när jag försöker få synen tillbaka, jag skyller på dig.
Vem skulle jag annars skylla på?

Några liter tårar senare så har allt grus tvättats bort och jag kan se igen.

Jag ser på dig, med nya ögon
Tårar från mitt hjärtas djupaste brunn har tvättat dig ren.

Visst gjorde det ont, visst stormade det på riktigt, visst gjorde du mig illa.
Ska jag även skylla på mig?
Eller går det att gå vidare utan att skylla på någon alls?
Ibland blåser det upp till storm, kan jag leva med det?
Eller ska jag gömma mig i en grotta för evigt? undangömd från stormar.

Jag ser på dig, allt är stilla, du är vacker, du är skön. Du ler så harmoniskt.
Ler du mot mig? eller är du bara glad? Glad i dig själv.
Kanske var du rädd i dig själv?
Kanske var du arg i dig själv?

Jag ser med klara ögon, utan sand, utan storm.
Jag kommer ur mig själv.
Jag får insikt i mig själv.
När stormen lagt sig i mig så ser jag dig.

Varför gick jag in i stormen, varför gick jag in i dig?
Varför fick du inte storma i fred? Kasta din sand högt och lågt.

Jag är trött, en lång dag, en lång natt, en lång dag. En stormig dag.
Jag kurar ihop mig, under filten får jag vila. Stilla och skön är skymningen.
Jag låter dig vara, du är som vinden, blåser det upp så har jag min filt.
Nu är det stilla, men jag vilar ändå, jag är trött, det svider än i ögonen.

Du ler och jag ser att du drömmer. Du får låna min filt, det blir kallt om natten.
Själv går jag ut i det mörka okända, en vind nalkas, väntar på att släppas lös.
Det bubblar inombords, marken darrar och sanden förs upp i luften av strömmarna.

Jag står ensam, ingen ser mig, ingen kan få sand i ögonen. Jag släpper allt…

Stormen vrålar skoningslöst och vinden sliter tag i allt som sitter löst.
En filt fladdrar förbi.
Där står du.

Du torkar sanden ur dina ögon, vinden har murat igen ditt fönster mot världen.
Återigen har mina stormar försatt dig i knipa då du inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när du försöker få synen tillbaka, du skyller på mig.
Vem skulle du annars skylla på?

1996, Vännskap

Vem är du

Lämna en kommentar

1996

Vem är du

Vilket virke du än är gjord av så står du mig nära.
Med dina rötter i min jord är du välkommen.
Låt musiken strömma genom luften,
smeka din hjässa och få dig i balans.
Låt mörkret ha sin gång och ljuset få skina på det som inte syns.
Stå rak och blicka genom tiden med din fasta visdom.
Döm inte den som inte dömas kan.
Det är högt i tak och vi skall alla rymmas.

1997, Dröm, Erotik, Gemenskap, Glädje, Kärlek

Verkligheten på andra sidan

Lämna en kommentar

1997

Verkligheten på andra sidan

Jag trodde att du hade somnat när jag viskade i ditt öra.
Du låg med en filt över dig med slutna ögon.
Så vacker, precis som jag alltid har mints dig.
-Jag älskar dig, viskade jag försiktigt , knappt hörbart.
Jag blev nästa rädd när du slog upp dina ögon och svarade:
-Jag har saknat dig.
Mina känslor rusade iväg som en vår flod.
Så rent och vackert, en frisk kraft av kärlek.
En vårflod av kärlek som rinner in i sommarens vackraste sjö.
Det var inte första gången jag känt så för dig.
Jag hade inte träffat dig på flera år och så hade vi träffats av en slump på stan och jag hade bjudit upp dig på middag till min nya lägenhet.
Det hade blivit sent, vi hade så mycket att prata om.
Du hade frågat om du kunde sova över eftersom det sista tåget hade gått.
Och nu såg jag in i dina ögon och kände hur allt kom tillbaka.
Vår kärlek var så stark.
Det började som en vårflod som snabbt rann in i sommaren .
Det var en lång och het sommar men lika plötsligt som sommaren hade kommit lika plötsligt kom vintern.
Efter en kort höst var allt vi hade borta, djupt nere under snön.
Det syntes inte ett spår i den djupa snön.
Men under all snö fanns den, det kunde jag känna.
Vissa dagar då jag tänkt på dig kändes det som om solen lyste genom snön och värmde en bit av mitt inre.
Du hade alltid funnits i mitt hjärta.
Och nu som i en dröm sitter jag bredvid dig på soffan och ser in i dina ögon.
Det är som att se in i den andra hälften av själen som bara måste vara nära för att jag ska kunna känna mig hel.
-Får jag komma och bo här med dig?
Du säger det med en ton i rösten som får mig att förstå att du känner likadant som jag.
Men ändå kan jag inte sluta tänka på att det kan bli som sist.
Du ser på mig och reser dig försiktigt upp och jag lutar mig sakta framåt tills våra läppar möts.
Jag kommer dig så nära så att jag känner värmen från din kropp.
När våra läppar möts och jag får kyssa dig så svartnar det för ögonen.
Det känns som om jag flyger iväg.
Jag svävar i luften, åker mellan tid och rum, det är en otroligt skön känsla.
När jag sakta öppnar ögonen igen så är det mörkt.
Du är inte längre hos mig, jag ligger ensam i min säng.
Klockan på nattduksbordet är halv åtta.
Hjärtat bankar och jag kan fortfarande känna din doft, men det var bara en dröm.
En dröm, men så verklig.
Jag ligger och blundar ett tag och kan fortfarande se dig.
Jag kommer att tänka på dig hela dagen, sakna dig hela dagen.

1997, Nonsens

Vid konungens tingshus

Lämna en kommentar

1997

Vid konungens tingshus

Svart luft kvävde luften, full av lögner och svek.
Osannolika figurer statuerade exempel på rädslans försök att vinna över sanningen.
Draken spottade eld genom luften i form av stora klot som träffade lögnerna.
Svart rök bildades vid detta knastrande som hördes när elden fick fäste.
Grisarna satt upptrycka mot väggen och stirrade skräckslaget ut över slagfältet.
De gömde sig bakom drottningen som stod med barmen högt och skådade på de stridande.
Med rättvisan i blicken skingrade hon röken så att den vite riddaren blev synlig.
Med draget svärd rusade han in i striden för att mäta sig med draken.
Det lyste om riddaren, ett rent ljus som fick de ljugande att se ut som sönderbrända troll, offer för drakens eld.
Han skyddade pojken med det stora huvudet.
I trygghet från elden satt pojken med det stora huvudet och såg på draken.
Han såg in i de mörka ögonen och längst in i drakens hjärta satt en liten flicka.
Med blommor i handen satt hon och önskade sig ut ur draken.
Sanningen var stark men rädslan var större.
Förlusten var nära men ingen tänkte förlora med huvudet hängande.
Raka i ryggen gick de mot slutet av striden.
Sårade och brända stod de framför drottningen.
Draken låg avsides i skuggan och rök kom ur dess näsborrar.
Grisarna grymtade förskräckt bakom drottningen när de såg på de sårade krigarna vars lögner nu var förlorade.
Drottningen förde handen genom luften och ljus bildades som spred sig tills det omgav de alla.
Sedan sade hon med styrka i rösten:
– Kampen var hård, men för mig synes den onödig.
Med rättvisan i blicken uppmanade hon de lögnaktiga krigarna att ge sig ut på en lång resa. Förvisade från drottningens hov flydde de och försvann.
Kvar fanns endast draken som ringlade tillbaka till sin håla och den vite riddaren som vid sin sida hade pojken med det stora huvudet.
De var till drottningens behag och fick stanna vid hennes hov.
Den vite riddaren stannade vid drottningens sida, men pojken med det stora huvudet gav sig ut för att leta reda på draken och befria den lilla flickan med blommorna.

Draken=Åklagaren
Drottningen=Domaren
Den vite riddaren=Advokaten
Grisarna=Poliserna
Pojken med det stora huvudet=Jag

1997, Nonsens

Vinn eller försvinn

Lämna en kommentar

1997

Vinn eller försvinn

Att vinna eller försvinna.
Vinn allt, satsa allt.
Vart ska du gå om du förlorar.
Spänningen,
gör det för spänningen.
Men tänk om du vann,
tänk om.
Tänk om.
Tänk om du förlorar.
En riktig loser, vart tar losers vägen?
Pengarna,
satsa allt,
satsa alla pengar.
Nu! satsa allt.
Men om du vinner,
om du vinner allt.
Ska du bara försvinna då?

1996, Värme

Värme

Lämna en kommentar

1996

Värme

Det sprakande knäppande ljudet från en brasa.
En brasa som från en öppen spis kastar sitt sken på den vilande svarta hunden.
Den svarta hunden med en vit fläck i pannan.
Hunden som sover på en fårfäll vid eldens trygga värme.
Det nypande ljudet från ett par stickor i farmors händer, mask på mask.
Ett par varma vantar tar form i händerna på den gamla kvinnan i gungstolen.
Det knarrar försiktigt när gungstolen gungar fram och tillbaka över det blänkande furugolvet.
I sitt knä har hon den lille,
den lille som sover så sätt i det trygga vaggande knät.

Stress

X2000

Lämna en kommentar

1997

X 2000

Det var värst vad tiden går långsamt.
Ändå kan jag inte komma ihåg när det började.
Mitt uppe i allt så känns det som en evighet, fast i ett kaos av oroligheter.
Jag blickar framåt och ser ett spår som delar sig vid en korsning och banar väg åt ett oändligt antal nya vägar.
Några vägar liknar vägar som jag redan färdats på.
Dessa vägar ser inte lika spännande ut men de inger dock en känsla av trygghet i sin liknelse.
Förutom vissa som får mig att minnas och jag fylls av obehag och avsmak.
Tiden står så gott som stilla och det är vid dessa stunder jag får chansen att sikta in mig på det spår som jag tycker vekar vara det bästa.
Det finns dock en nackdel, bakom varje korsning och nytt spår så döljer sig en växel.
Jag kanske styr in på ett spår som kanske inte känns annat än rätt, men riskerar att hamna så fel.
Det är nämligen inte jag som styr över växlarna.
Min förmåga är begränsad och sträcker sig endast till att vid de tillfällen när tiden bromsas upp så får jag min valmöjlighet att se korsningarna som jag annars bara rusar förbi.
Tyvärr utsätts jag då för risken att växelmästaren ska dra i spaken och lura in mig på fel spår.
Det är därför jag oftast försöker hålla så hög fart som möjligt så att inga växlar ska hinna slå om och störa min framfart, även om det innebär att jag inte ser många intressanta korsningar som jag rusar förbi.
Jag korsar livet på dess skenor och inväntar den dag då jag har lyckan att hamna på en station där jag kan få en passagerare.
Det är mitt mål, att få ha en passagerare, precis som jag en gång för länge sedan var en passagerare på någon annans tåg.

1996, Förändring, Liv

Älska mig

Lämna en kommentar

1996

Älska mig

Jag känner styrka när du är nära,
en trygghet som sträcker sig långt tillbaka.
Vinden sa så till havet,
när den ryckte tag i havets hår och piskade upp ett vitt skum på de vågfyllda lockarna.
Jag känner liv när du tar tag i mig.
Havet sa så till vinden,
när det lät sig föras upp i luften av de starka vindar som svepte över dess hjässa.
Jag njuter när vinden rycker i havet och havet låter sig totalt hänföras av vinden.
Så sa stormen,
när den mullrade fram mellan de stora vågorna och den vågfyllda vinden.
Vinden är min näring,
havet är mitt blod,
och stormen är mitt hjärta.
Så sa Jorden,
och Solen var nöjd.