Faran i natten

1997

Faran i natten

Jag sitter på en sten med fötterna i vattnet.
Jag har vadat ut i natten för att spegla mig i månskenet.
Jag njuter av stillheten som råder under spöktimmens gång.
Så tyst, så vackert.
En skog runt omkring speglar sig i det klara vattnet.
En uggla hoar och bryter tystnaden med sitt spöklika läte.
Det går som kalla kårar på ryggen och jag drar upp fötterna ur vattnet.
Jag njuter av faran som inte finns.
Det är en härlig känsla att känna skräck utan att ha något att frukta.
Jag kontrollerar min rädsla och lyssnar in i skogen efter smygande steg.
Det är tyst och stilla, kusligt tyst.
Jag ser upp mot månen och fängslas av det vita skenet,
kan nästan höra en varg yla på en klippa långt borta.
Jag sticker ned fötterna i vattnet igen.
Det är ljummet och skönt och det får mig känna hur kylig nattluften är.
Det börjar närma sig slutet av spöktimmen,
det är dags att gå hem.
Snart,
inte riktigt än,
det är så härligt att känna rädslan för det som inte är farligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.