20190827

Tomma ord

tittade tillbaka på alla tomma ord
domedagsprofeten hade vältrat sig i mitt liv
det smärtsammaste var insikten
hela tiden jag, bara jag

ett snedvridet fokus
centrerat kring själv
lagom barnsligt blandat med oförstånd
men så beskrev jag också det onämnda

mörkret blev en vän
natten mitt ljus
rädslorna som band mig skingrades
kvar stod jag ensam

tittade tillbaka på alla tomma ord
domedagen kom aldrig riktigt fram
insikten var smärtsam
bara jag, hela tiden, jag

för så såg jag genom alltet
skönheten först
befäste mitt liv med druvor av guld
småningom sjönk solen

upp över mitt inre himlavalv
månen tändes i den mörkaste natt
allt fult och hemskt belystes
och där stod jag naken i min skam

där de flesta skyndar förbi
stannade jag upp
såg helvetet i ögonen
skräcken välde upp och tog över

tittade tillbaka på tomma ord
domedagen som hägrade
den smärtsammaste insikten
bara jag, hela tiden, bara jag