Kategoriarkiv: Maktlöshet

Lite här och där

20171114

Lite här och där

Jag blev sjuk
men har inte alltid varit sådan
Jag var nästan frisk i fem år
Sen började det

Som en osynlig dörr
ogenomtränglig
Tankarna som rör sig inåt
försöker få upp minnenas lås

Bakom barrikaden ligger liken
alla de pojkar jag kunde ha blivit
men som jag aldrig blev
jag blev sjuk

Ett hat lika ljust som solen
En vrede gnistrar som snö
Öppnar jag så exploderar världen
Förblir det stängt så dör jag

Hans stora tunga kropp tynger mig
trycker mig ner
Jag kan inte andas
Snälla! Slå mig!

Slå mig så att det tar slut någon gång
Jag orkar inte höra mer

Allt bara far runt
jag förblindas av minnen
Känslor skjuter förståndet i taket
Förståndet trycker ner känslorna igen

Hinner inte tänka
Huvudet hinner inte med
Så jag lägger locket på
Jag levde i nästan fem år

och lite här och där…

Mammas Håkan

20180818

Mammas Håkan

Han är arg
vägrar ha ont längre
hon hotar
instängd i rummet
på andra sidan dörren

Tårarna rinner
hänger i handtaget
hon håller emot

Snälla mamma öppna!!!
hon är starkare
han släpper taget
hasar ner med ryggen mot

Du får skylla dig själv
säger den stängda dörren
rösten bakom är hård

Han har redan skyllt sig själv
snälla mamma kom tillbaka
ta hand om mig
ilskan rinner av
sorgen rinner in
smärtan tar över

Dörren vibrerar
jag kommer säga till Håkan
när han kommer hem
dörren har mammas röst
fast
fylld av hat

Håkan
det isar sig i blodet
det gör ont med slagen
svidande kinder
haltandes lår
andedräkten i näsan
sticker i ögonen

Smärtan på utsidan
gör bara ont
smärta
spelar ingen roll
bara stänga av
pausa livet

Slagen, pinad, hånad,
av Håkan
spelar ingen roll
Den frånvända blicken
gör ont
mammas bortvända ansikte
värker
Överlämnad av hennes händer
brister förbi gränser
övergiven av hennes ord
ensam i kaos

Snälla kom ut
snälla mamma
det gör ont
hatet plågar inifrån
går inte att stänga av
snälla

Dörren skriker
tyst unge – Håkan får ta dig
en yxa hugger mellan deras hjärtan
klyver kärleken i två
trasiga delar
kluvna känslor
kluvna tungor
lögnen smyger in

Finns ingen tillflyktsort
smärtan bränner inifrån
övergiven
bortgiven
överlämnad till våld
mammas önskningar
han uppfyller dem alla
mammas nya man
mammas bödel
mammas Håkan

Mer

20190223

Mer

sammanbiten, stilla utan att fly
kramper som inte syns accepteras
så länge någon tjänar på det
blir det mer pengar så…
eller mer saker, kanske prylar
mer

en kramp som kramar har fastnat
huvudet snurrar
planer och idéer fyller egot till bredden
längtar efter något annat, men vill ha mer
så oändligt mycket mer
mer

göra klart, få kontroll på hela skiten
färdig, mins ett rop från pottan
vill vara duktig, riktigt duktig
får aldrig nog, behöver mer
mer bekräftelse; mycket
mer

men det blev fel, det viktiga försvann
år som flög förbi var fyllda av dagar
små stunder och ögonblick i rad efter rad
snacka om något som livet kunde haft mer av
mycket mer av stundande ögonblick
mer

så en morgon tänds små ljus
gryningen hinner snabbt ikapp
även ett inre ljus tänds och skänker hopp
gärna mer av den varan, tänd ljusen
mer ljus från alla håll och kanter
mer

så nära, allt var nästan stilla
ett ögonblick flög förbi
fångade det nästan
men ville ha mer stillhet
ögat blickade vackert, ville ha mer
mer

uppgiven, på gränsen
fast inte över, bara lite för nära
misslyckanden rycker tag
vill inte tappa något mer
behöver inte mer eller fler förluster
mer

Min Skapare

1996

Min Skapare

Min Skapare, min Skapare.
Vart har du tagit vägen.
Jag kan ej se det svårt för dig,
det som känns omöjligt för mig.
Jag fick aldrig chansen att välja,
även fast jag nu vet att valet aldrig behövs göras.
Världen som du en gång skapat.
Valde åt mig, och det måste jag förlåta.
Men det jag inte kan förstå
Varför lät du oss välja.
Är det toppen av kärlek?
Att som far och mor låta sitt barn välja.
Eller är du så säker på att vi ses igen att du låter oss välja fel väg,
för att vi själva skall lära av våra misstag.
Är det så kärleken är, en valmöjlighet.
Vi står på samma kant
Vi ser ut över samma brant
Nu känns det väldigt svårt
Det är långt ned och hårt
Om vi kastar oss utför
Med avsikt att flyga
Om vi tror vi är för mer
Då är vi endast dryga.
Men om vi tar ett steg tillbaka
Vänder om och går hem igen
Och börjar baka och sälja sockerkaka
Så kan vi snart få flyga
Fast då varsin biljett vi behöva
Ett flygplan till den late och dryga

Nöjesfältet

1996

Nöjesfältet

Jag åker karusell.
Jag sitter i mitten där det inte snurrar så värst snabbt.
Jag sitter och ser ut mot världen utanför som snurrar förbi så väldigt snabbt.
Jag klev på en gång för länge sedan,
lockad av farten.
Nu sitter jag hopkrupen i mitten och vågar inte kliva av.
I denna höga fart så vet jag ju inte var jag landar.
Jag ser andra som tjoar och tjuter,
lockade av farten och spänningen i att vara en del av,
det,
som utifrån ser ut att vara den drivande samlingspunkten.
Efter ett antal varv i karusellen så fick jag insikten,
och förstod att den enda funktion som karusellen har är att snurra till det.
Yr i huvudet ville jag komma av,
men rädslan för vart jag skulle kastas av drev mig in mot mitten.
Och nu sitter jag här oförmögen att påverka.
Jag kan endast be att någon stänger av karusellen,
eller hoppas på att något ska inträffa som ger mig modet att våga gå ut,
till den snabbt roterande kanten och kasta mig ut,
lita på ödet,
att det ger mig en någorlunda mjuk plats att landa på.
Jag åker karusell,
jag borde kanske ha valt bergochdalbana.

Små spår

20161119

Små spår

Det var något du gömde, små spår av blod.
En mördare går lös, oförsiktig och vårdslös.
Ett lik ligger och skvallrar på golvet.
Vad är det som hänt dig för att du skulle döda mig?
Som ett offer gick jag rakt in i din fälla.
Du lockade mig att släppa all försiktighet.
För sent såg jag fällan gå igen, för sent.
Efterlyst, död eller levande!
Jag vill fortfarande ha dig.
Döden var inte nog, jag vill ha mer.
Giftet tar död på alla minnen, glömskan växer.
Såren glöms, smärtan glöms, döden glöms.
Allt glöms, så att du kan döda mig igen.
Igen,
och igen.
Din kärleksört blandat i vin får mig att glömma.
Jag glömmer allt och blir törstig på mer.
Det är en så usel drog, så väl fungerande drog.

Det var något du glömde, små spår av blod.
Din vårdslöshet räddar mig, jag ser spåren.
Spåren av blod leder mina blickar till mitt hjärta.
Jag nekar dig, du får inte bjuda på ditt gift.
Kärleken förblindar mig inte längre, jag ser.
Dimridåer, masker och örter får mig inte på fall.
Dina röda ögon lyser genom sminket.
Den fräna doften skiljer sig från vinets arom.
Jag dricker inte, smakar inte, jag vänder om.
Fällan slår igen, jag hinner undan.
Du försöker fånga mig igen.
Igen,
och igen.
När du inte kan nå mig med lögner vita som snö,
när alla försök misslyckats att få mig på fall.
Ditt raseri tar överhand, odrogad och nykter,
faller jag inte för din charm.
Du mördar mig på öppen gata, sprättar upp,
lemlästar, hackar och paketerar.

Det var något du glömde, små spår av blod.

Snart borde vara igår

2001-06-30

Snart borde vara igår

För kort är tiden som redan gått.
Den går inte att ta fatt för den har förflutit.
Förlorat är det som är passé.
Vad menas med allt detta?
Att det är lika bäst att ge upp?
Att tiden som skulle vara inne redan är förbi?
Vem vet?
Det är en fråga som ger ett svar.
Så kan det se ut utan hopp, utan tro.
Frågor som ger svar.
Vad är det för dumheter?
Vem är det som frågar med sina svar.
Det måste vara någon som är försenad.
Någon som redan passerat.
Denna någon, personen man aldrig har mött.
Personen som förflutit.
Smitit ut i tidsrymden med sina svar till sina frågor.
Det är för tidigt att be någon att komma in.
Det är snart men inte nu. –
– som det är dags för någon person som vet svar till frågor. –
– att predika genom tid och rum.
Predika att nu är nu och inte sen.
Att inget är för sent, att inget händer för tidigt.
Men på den predikan får vi vänta länge.
Än är det lite tidigt.

Snälla

20181201

Snälla

måste skriva, måste
annars tar den mig
ner i evigheten
ändlös smärta
utan slut, lidande efter lidande
sitter ihop
förvridna cirklar

kroppen värker
blöder redan
små sprickor
hostar trött
utmattat läte

inget var som förr
halvsanningar
vansinne förvridet i högmod
en förlorad orkester
jag har spelat för mig själv
underhållt

vaknar upp så sakta
fast längtar tillbaka
det var bättre förr
fast jag kunde inte stå kvar
medsvept i ögonblick
utkastad, jagade
trygghet blev en framgång
framgång blev en jakt
jakten fick vittring

min själ flyr undan
skriken om natten
blundar men hör ändå
kämpar emot
förlorar
omöjligt
kan inte besegra mig själv

så sjunger jag för dig
ber inte om något
bara skriker
som ett barn
vilsen i natten
finner ingen rättvisa i det
förtjänar det inte
men ändå

Svarta hål

2001-06-30

Svarta hål

Du var ett drunknat svart hål.
Jag gick för att hämta dig.
Jag sjönk ned i ditt väldiga mörker.
Jag sjönk ner och gjorde dig svartare, mörkare.
Min själ blandades med din och våra hjärtan klövs av den vassa tunga som viskade smärtans toner i djupet.
På botten var vi, ledlösa och djävliga.
Sen steg jag upp ur helvetet.
Nu står jag på egna ben. På fast mark.
Du är fortfarande en drunknad smärta.
Hur ska jag våga gå för att hämta dig.
Du, du som fick mig att drunkna förut.
Ändå kan jag inte gå utan dig.

Vem kan man skylla på?

20161216

Vem kan man skylla på?

Jag torkar sanden ur mina ögon, vinden har murat igen mitt fönster mot världen.
Återigen har dina stormar försatt mig i knipa då jag inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när jag försöker få synen tillbaka, jag skyller på dig.
Vem skulle jag annars skylla på?

Några liter tårar senare så har allt grus tvättats bort och jag kan se igen.

Jag ser på dig, med nya ögon
Tårar från mitt hjärtas djupaste brunn har tvättat dig ren.

Visst gjorde det ont, visst stormade det på riktigt, visst gjorde du mig illa.
Ska jag även skylla på mig?
Eller går det att gå vidare utan att skylla på någon alls?
Ibland blåser det upp till storm, kan jag leva med det?
Eller ska jag gömma mig i en grotta för evigt? undangömd från stormar.

Jag ser på dig, allt är stilla, du är vacker, du är skön. Du ler så harmoniskt.
Ler du mot mig? eller är du bara glad? Glad i dig själv.
Kanske var du rädd i dig själv?
Kanske var du arg i dig själv?

Jag ser med klara ögon, utan sand, utan storm.
Jag kommer ur mig själv.
Jag får insikt i mig själv.
När stormen lagt sig i mig så ser jag dig.

Varför gick jag in i stormen, varför gick jag in i dig?
Varför fick du inte storma i fred? Kasta din sand högt och lågt.

Jag är trött, en lång dag, en lång natt, en lång dag. En stormig dag.
Jag kurar ihop mig, under filten får jag vila. Stilla och skön är skymningen.
Jag låter dig vara, du är som vinden, blåser det upp så har jag min filt.
Nu är det stilla, men jag vilar ändå, jag är trött, det svider än i ögonen.

Du ler och jag ser att du drömmer. Du får låna min filt, det blir kallt om natten.
Själv går jag ut i det mörka okända, en vind nalkas, väntar på att släppas lös.
Det bubblar inombords, marken darrar och sanden förs upp i luften av strömmarna.

Jag står ensam, ingen ser mig, ingen kan få sand i ögonen. Jag släpper allt…

Stormen vrålar skoningslöst och vinden sliter tag i allt som sitter löst.
En filt fladdrar förbi.
Där står du.

Du torkar sanden ur dina ögon, vinden har murat igen ditt fönster mot världen.
Återigen har mina stormar försatt dig i knipa då du inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när du försöker få synen tillbaka, du skyller på mig.
Vem skulle du annars skylla på?