Kategoriarkiv: Rädsla

Rosor

20191001

Rosor

frös till is på tanken utan dig
stelnade fastnaglad innan vi skulle ses
vägen så smal att passera
orkar inte snubbla mer

vill så gärna men törs så lite

plockade röda rosor till dig
i någon annans trädgård
den vackraste röda färg
droppade ner och rann över löven

ville mer än jag klarade av

taggar vassa men utan hulling
svider gott ändå
plockat rosor utan grav
sönderstucken, revad och förstörd

Rädslan, befrielsen, vägvisaren

2001-01-06

Rädslan, befrielsen, vägvisaren

Var inte rädd för att du blir rädd.
Lyssna till din rädsla och förstå den varning du fått.
Som Spindelmannen har vi alla ett sjätte sinne att förstå och bli varnade utav.
Vi är människor, inga monster.
Att bli rädd är mänskligt och vackert.
Låt det komma låt det gå.
Hur kall du förstå din rädsla?
Det är olika för alla så jag kan inte ge dig kunskapen om dig själv.
Du får bli rädd, känna, förstå vart din känsla vill ta dig.
Rädslan vill få dig att vara uppmärksam.
Är detta bra, vill jag detta?
Ska jag fortsätta, ska jag fly?
Vi är människor.
Förstår vi livet mördar vi inte.
Det är fegt att fly.
Det är inte fegt att skona liv.
Död föder död.
Liv föder liv.
Det går inte att fly från sig själv.
Den rädslan skall åter komma tillbaka som du försöker undkomma.
Hur skall du då bli modig?
Det blir du inte.
Du kan dock vara rädd.
Acceptera rädslan och vara rädd.
Det är modigt.
Att inte fly från sig själv.
Det går inte att undkomma den rädslan.
Den som försöker göra så får alltid vara rädd.
Rädd för att vara rädd och det är inte hälsosamt.
Var modig, var rädd.

Sjukare

20191225

Sjukare

det var en dålig idé
jag visste det från början
men kunde ändå inte låta bli
var tvungen att kolla på bilderna
fast egentligen inte tvingad

nyfiken på ett äcklig sätt
svartsjuk kanske
letade en anledning
något jag visste eller hoppades
som skulle ta slut på allt

vissa sår kan aldrig läkas
dessutom hackar jag
djupare och djupare
når nya nivåer av bitterhet
det går alltid att bli sjukare

Slaven

Slaven

Som sagan börjar- det var en gång- hey mister
Som du sa en gång- orden sitter fast- som klister

I alla fall känns det så när jag vill få dig att förstå

Vad sorgen handlar om   ding ding dong

För du är mister
Jag fast som klister

Försöker bryta en bana
Hissa min fana

Byta förlust mot seger
Som varje svart neger
För över femtio år sen fick göra
Nu ska du få höra

En svart man var en slav fick inte ställa krav
Med bojor natt som dag alltid liten och svag.
Herrarna med makten de bara ökar takten.
Mer slavar i sitt system matade med lön
Värre pengar än en piska nu hjälper ingen bön

Förr de ägde vår kropp
Nu de äger vårt hopp

Från att du är liten sätt du i skola
Åker du fast tvingas du att gola.
Tjalla på dig själv, erkänn dina synder
Alltid någon som över ditt liv förmynder

Snirklar

20190402

Snirklar

snirklande känslor vadar i det förflutna
drunknande sorger förlorade för alltid
glädjen ligger i skönheten
den sanna glädjen
snirklar

en frid kryper upp från ingenstans
några tårar står i vägen och får flytta på sig
varför – hörs en röst säga
lyssnar noga
hör ingenting

det släpper, ger efter
rycker som små skakningar
sakta
och så står jag här
naken igen

gråten lever sitt eget liv
eller så har den dött
så jag släpper in dig, igen
rastlös
elller ska det bara vara så

snirklande känslor vadar i det förflutna
uppspolad på land
glädjen ligger på stranden
den sanna stranden
snirklar

Snälla / hör min bön

Snälla / hör min bön

Jag nyper mig själv när jag slagit i tån.
För att fördela smärtan.
Jag svälter mig själv när jag saknar dig.
För att fördela smärtan.
Det ena värre än det andra.
Vad gör det när jag ändå ska dö en dag.
Vad är smärta i jämförelse med dig.
Du, vem är du, ser du dig själv.
Du straffar mig och njuter, du är hemsk.
Jag blöder för dig, är det inte nog.
Förstår du inte att jag gett dig mig själ.
Jag har gjort upp med satan.
Själen är din.
Jag gav mig till Gud och svek.
Jag sålde mig till satan och bad Gud om nåd.
Jag ger mig nu till dig.
Du den enda som står mitt emellan, du som ensam kan rädda mig.
Jag har ingen värdighet, jag är ingenting.
Inte kan det tynga så hårt att ta mig till dig.
Jag är sjuk jag är svag jag är tom.
Jag ber dig.
Älska mig!?.

Som en pinne

20190714

Som en pinne

hoppressad
glödande
svidande

andnöd
andfådd
andan i halsen

eller under halsen
det verkar ha fastnat där
och fast sitter det, ordentligt

svart och mörkt
glödande röda ögon
slingrande svans

sura rapar
taskigt oljud
knappast befriande

all oro
samlad på ett ställe
älskar dig

saknar det som var
saknar mig
saknar dig

hann aldrig gråta
fick ingen chans
stoppade in min i någon annan

blandade tårar
äcklig cocktail
besk och bitter

spykänsla i munnen
sur saliv
spänd som en pinne

spänd som en pinne
fast på fel ställe
allt blev så väldigt fel

Stilrent

20171126

Stilrent

Ta min själ
Ge mig vingar
Eller ryck av dem
Jag vet inte vem jag är

Vem är du?

Som en isborr gräver sig smärtan ner
Borren tar med sig all skit upp till ytan

Ensam sitter jag stilla
Väntar inte på något
Eller någon

Det ekar
Samma ord studsar fram och tillbaka
Magen som en ravin

Är det änglar som sjunger?

Är jag död
Eller sjunger någon för mig
En vaggvisa jag hört förut
Men glömt bort

Som en snäcka mot örat
Brusar mitt inre när jag lyssnar
Så jag låter bli

Nej, ånger tar mig tillbaka
Bättre fäkta illa än fly
Osynliga händer kväver mig
Svårt att få luft

Vackert är ett ord vi inte använder

Stilrent

Tror inte det jag hör
Urfattig
Blev min död
Känd i efterskott

Lönen kommer för sent
Jag skrev inte för mig
Det var för din skull
Du får alla sanningar
Allt landar, hamnar på plats

Inte mitt problem
Jag är redan död
Fick bara se en bild
Ett foto från framtiden

Jag hälsar er adjö
Från nu till framtiden
Så ser jag tillbaka på det inträffade

Stilrent

Inte en rak linje
Inte en kurva skön

Vanmakt tog förståndet
Ifrån mig föll allt

Intet kom avlösande

Vakant står det på min runa
Nöjd står jag där
Osynlig för dig, men jag står här

Det reser sig i nacken
Håren kittlar
Är det någon bakom ryggen

Du sitter vackert
Stilla
Stilrent
Vänder dig om och frågar

Vem är du?

Svarta löv av fruktan

2016

Svarta löv av fruktan

Som mörka blad faller de ner på den fuktiga svala marken. Svarta av möda och sot från själens alla ansträngningar.
Likt tungt läder lägger sig ett lapptäcke som en skyddande rustning över nakna rötter när löven bäddar ner sig inför den stundande vintern.
Rötter som kranskärl på ett svullet och slitet hjärta. Blod som har små molekyler av fruktan som liftar med de röda plättarna och förgiftar själen.
Den nakna hälsan ligger som kala rötter i kylan, fäller mörka tankar som skyddande höstlöv, svart läder ger skydd, mörker tar mörker. Allt kvävs, men det går sakta, sakta, det som domnar bort lämnar medvetandet så subtilt att förlusten är befriande.
Babylon har rest sig, kräver sin lön. Den falska guden tar allt i besittning, stress rinner genom allt som en vårflod fylld av höst. Det mörka vattnet ger inget liv, kala rötter suger sörjan och släpper sin prakt. Svarta blir löven av alla tankar som stormar fram som eko i en stor ihålig sten utan resonans. Arbeta lite till, snart framme, låna eller spar, den som har han har. Prestera och leverera, bara några steg så finns lyckan där, snart, härnäst, bakom nästa köp, lön eller prestationstest.
Kranskärlen värker, ansträngningarna får själen att sjunka ner i rötterna, suga i sig smutsen så att andens alla blad fäller fruktan så svart som läderlappen. Lapparna, den rustning av rädsla som täcker, berövar och bedövar det liv som sakta släcks utan att ha fått bära frukt, utan att ha fått blomma, utan att ha fått leva i det eviga Sion.

Tao

 

2001

Tao

Varför är du där du är?
Varför är jag inte hos dig?
Jag vågar inte, så rädd att göra fel.
Hinder i min väg, de samlas på hög.
Anledningar så att jag slipper komma till dig och misslyckas.
Jag vill något annat men törs inte.
Livet ger mig det jag ber om.
Hör alltid min bön hur tyst jag än viskar.
Då ska du veta att tankar är som böner.
Jag säger att JA jag vill vara hos dig, jag kan.
Men min tysta viskning kvider Nej. Så rädd.
Jag är rädd att försvinna från dig.
Ska jag sluta viska mig själv bakom ryggen?
Ska hindren i min väg skingras och jag träda fram?
Redo att lyckas eller förgås.
Jag är rädd för mig själv. Har gjort så fel förut.
Jag kan be Gud att ställa mig i Tao.
Ge upp inför mig själv och min rädsla.
Be dig att ta emot en spillra av en man.
En som inget kan.
Jag ska fråga dig till hjärtat om jag hör hemma.
Då skall alla hinder skingras och jag skall vara hos dig.
Om jag lämnar bilden av mig själv och kliver ur den person jag så länge spelat. Den som alltid skyddat mig mot rädslan.
Då kommer jag naken. Hjälplös.
Jag skall fråga dig.
Säger du ja kommer jag.
Då är jag inte rädd, då har jag inte fel att göra,
Jag vill så gärna.
Jag ska be Gud att ställa mig i Tao.
Vägen som leder mig mot livet, genom rädslan. Till dig.

Tomma ord

20190827

Tomma ord

tittade tillbaka på alla tomma ord
domedagsprofeten hade vältrat sig i mitt liv
det smärtsammaste var insikten
hela tiden jag, bara jag

ett snedvridet fokus
centrerat kring själv
lagom barnsligt blandat med oförstånd
men så beskrev jag också det onämnda

mörkret blev en vän
natten mitt ljus
rädslorna som band mig skingrades
kvar stod jag ensam

tittade tillbaka på alla tomma ord
domedagen kom aldrig riktigt fram
insikten var smärtsam
bara jag, hela tiden, jag

för så såg jag genom alltet
skönheten först
befäste mitt liv med druvor av guld
småningom sjönk solen

upp över mitt inre himlavalv
månen tändes i den mörkaste natt
allt fult och hemskt belystes
och där stod jag naken i min skam

där de flesta skyndar förbi
stannade jag upp
såg helvetet i ögonen
skräcken välde upp och tog över

tittade tillbaka på tomma ord
domedagen som hägrade
den smärtsammaste insikten
bara jag, hela tiden, bara jag

Tusen gånger

20190619

Tusen gånger

tusen gånger
och tusentals gånger
kanske inte egentligen
men det känns så

jag öppnade lite av mig
och fick skäll av dig
att jag behövde
var inte ditt behov

flera tusen gånger
trettiotvå i alla fall
det känns
nuet är besläktat med evigheten

mitt inre andas
försökte få luft
tillsammans med dig
du gav mig en gasmask

orkar inte vara stor för dig
när jag inte får vara liten
ska masken dölja mina tårar
eller vill du bara inte se

tusen masker har jag burit
kanske fler
och det är sant
de ligger alla i en låda

ensamrätt att känna
den masken tog du
försökte tvinga mig
andas genom slang

jag måste få luft
kan inte vara med dig
tusen gånger har jag sagt det
eller några gånger i alla fall

tillräckligt för att du hade förstått
om du hade lyssnat
tusentals öron har du stängt
minst två mot mig

så jag andas bättre här
ilskan kan jag dela själv
förstår att du
aldrig ville se din del

tusen gånger fick du chansen
tusentals gånger blev du rädd
ingen är perfekt
vi sårar varandra

säkert tusen gånger till
sånt är livet
det går att älska
men att aldrig ha fel

inte en enda gång
bara tusentals rätt
på ett eget besynnerligt sätt
luften tar slut, går ut

tusen gånger gör jag slut
måste andas, få luft
varje minne av förhoppning skrotas
tusen och tusen gånger till

Tvång

20181115

Tvång

varför är det så tyst
ingen säger något
han hånar mig
vrider mitt hår
och öra

varför är det så tyst
håller tillbaka mina tårar
alla ler stelt, konstigt
är det jag som är konstig
det ser ut som det, deras leenden

varför är det så tyst
ingen skrattar
bara ler
tavlor sitter där ansikten satt
inramad skräck

jag ser
rädslan i djupet
när ni ler mot mig
inför honom
tystnaden ger tillåtelse

jag ser
hatet i hans blick
stanken i hans flåsande
andedräkten
en beklädnad
mörka djups ångor

jag ser
att ni ser
fast ni ler
och blundar med tystnad
inramad lydnad

tyst och stilla

20191223

tyst och stilla

våldtäktsmän
pedofiler
bögar
ser ingen skillnad

hugger bara
hejvilt
liten röd skruvmejsel
gång på gång

en äcklig madrass
på golvet
det skitiga smutsiga
nerlurad

källaren omger allt
två ficklampor
bryter mörkret
galet vansinnig

hugger igen
igen och igen
hårt mot ben
ett försvarande djur

mjukt annars
fast huden är seg
tyg tar emot
finner en styrka i vreden

kommer aldrig sluta
hugga och hugga
igen och igen
tills allt är tyst och stilla

Tårar

20190421

Tårar

jag ville
men det var förut
ville jag verkligen
men kände inte

har försökt
verkligen försökt
hitta andra värden

utan kärlek
inget mänskligt håller ihop
utan
kärlek

när inget håller ihop
faller det isär
går sönder
blir trasig som jag
som du
vi

borde sagt förlåt
gått för länge sen
stolthet
hopp, längtan
ett beroende

trasig efter kraschen
tredje, fjärde, femte
vet inte vilket det var
kanske första

feghet
fast i ett eget drama
fulare på insidan
luktar fränt
utanpå

bränd och fortsätter
en loop om rädsla
totalt lurad
av mina egna lögner


förlåt mig
jag kunde aldrig förlåta
tror inte ens du förstod
eller aldrig förstår

tårarna behåller jag
för mig själv
trivs bättre så
när jag också vet
att du inte såras

Varför!?

20161215

Varför!?

Det ekar i natten, en fråga rullar mellan bergens sluttningar
En smärta fångas av dimman och lyser svart i mörkret

Jag vill skrika igen, men vågar inte
Varför skulle du lyssna, varför skulle du bry dig?

Så många gånger har du lovat
Hur kan man bryta fler löften än man gett?

Jag vill visa dig, få dig att förstå
Skulle du känna som jag så skulle du förstå

Vill jag hämnas och straffa dig så att du ska känna?
Så att du kan förstå

Du kommer aldrig känna min smärta
Kanske kommer du att känna din?

Jag struntar i dig, känner vad jag känner
Jag bryr mig inte längre, det var för dyrt

Jag kunde inte betala räkningen
Din kärlek fick mig vräkt

Mitt eget hjärta gick till kronofogden
Jag blev utmätt av självaste överheten

Domen kom som ett slag med klubban
Jag är förlorad, förlorad i dig

Du lät mig drunkna, jag tror du ville det
Du hämnades på mig för vad någon annan gjort dig

Det är mörkt på himlen, stjärnorna har lämnat sina fästen
Det finns ingenting som lyser upp valvet

Varken det här eller nästa
Ingen morgondag nalkas under den sista natten

Allt är mitt fel, som vanligt
Mina val har lett mig hit

Kanske skulle du lyssna, kanske skulle du förstå?
Men jag orkar inte försöka

Om du ger mig allt så är det bara för att ta allt tillbaka
Jag hatar att vara din leksak, hatar ditt falska leende

Så jag skiter i
Varför, varför skulle jag bry mig om dig, vad bryr du dig…

Vinden

2016

Vinden

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt sinne.

Som en senildement förlorar jag dig, glömskan suger ut mitt hjärta på drömmar.
Du bleknar, volymen sänks stegvis tills ingenting hörs i den tjocka dimman av förkastelse.
Mitt sinne går in i glömska, verkligheten suddas ut och du ändrar skepnad. När jag ser dig för mitt inre så är du otydlig i dimman, en aning skrämmande och kanske farlig, kanske svekfull.
Ensamheten är min boning, den kalla grotta som jag lärt mig att leva i ser så kall ut när din eld slocknat av kylan som trängt in i den fuktiga luften i samma takt som timmarna utan dig tickat och tickat. Det svaga ljudet av tiden som rinner iväg studsar mellan de mörka bergväggarna och dryper ner längs väggarna som kondenseras av förändringen.

Här skulle allt tagit slut, tiden stannat och dimman frusit fast och kapslat in allt vad kärlek heter i isande glömska.

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt inre.

Den bottenlösa ravin som gapar upp mot hoppet i ett hungrigt leende får inget för sitt hat. Det som inte är någonting ska heller ingenting ha. Namnet som är över alla namn blir nämt.

Herren, vår Frälsare, Jesus Kristus!

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i min själ.

Det som var omöjligt för mig, det som ingen mänsklig kraft kunde åstadkomma, det gör Gud möjligt. Som en vind som drar in över en augustiäng skingrar tron det töcken av hopplöshet och trolöshet som lagt sig som ett falsk skydd inom mig.

Jag vågar minnas, vågar tro, vågar hoppas, vågar älska.

Vinden banar väg genom dimman, genom molnen, och solen får lysa klart och starkt. De mörka kalla väggarna av sten löses upp och jag kan andas rättfärdighet, mod och styrka i solens sken. Du är inte här, du väckte mig, du klöv mitt pansar av förakt och självrättfärdighet, du värmde min grotta och fick mig att hoppas, fick mig att lida igen. Utan dig var jag död, med dig fick jag sakna och lidandet fick mitt hjärta att ropa efter Den enda som har all makt och all kraft. Nu lyser Den Helige Ande rakt in i mitt hjärta, det är som när du eldar med din kräkek och värmer mina nakna kontor med ditt hjärtas värme.

Vår kärlek överlever i mig, glömskans dimma tar inte över, föraktet och dömandet leder inte till hat. Mörkret har mött sin överman. I mig var jag inget, din kärlek var inte tillräcklig. Jesus har välsignat mig, oss! med sin oändliga nåd. Du älskade mig, älskade rakt igenom ensamheten, jag försökte behålla dig i mitt mörker, få dig att lysa och värma allt starkare, men du slocknade. Du slocknade och glöden tog slut. Jag tog slut, jag dog för mig själv, du dog för dig själv när du tog slut.

Vad visste vi om kärlek? Inte kände vi Gud. Inte trodde vi på vinden som ingen hade sett. Solen tog vi för självklar, ingen större vördnad ifrån oss.

Där livet tar slut, där börjar livet. Egot suddas ut och hjärtat börjar slå igen. Tacksamhet tar själviskhetens plats och allt börjar om, på nytt.

Den Helige Ande rätar ut, sträcker, reder och försonar. Guds oändliga nåd fångade upp våra böner och våra splittrade hjärtan, krokiga själar och  vilsna andar. All vår strävan, alla våra försök, det var som flämtande ljus i stormen om den mörka natten. Satan är inte nådig, Satan är inte god, lögnens fader drar sig inte för något. Vi hade ingen chans.

I Jesus namn blev allting nytt, upprättat och heligt. Gud har valt oss två, vi är perfekta för varandra, de svårigheter vi brottats med förvandlar Anden till värdighet och erfarenheter.

Min kärlek räcker till, mitt tålamod räcker till, i Anden blir jag den jag är, alla de fel och brister som skavt och plågat mig själv får plats och omvandlas till nåd, förlåtelse och kärlek. Din kärlek räcker till, ditt tålamod räcker till, i Anden blir du den du är. Vår ofullkomlighet blir tillsammans ett, vi fogas samman till en varelse, vi görs redo för äktenskapet och träder in i Guds härlighet med renade hjärtan, sammanfogade själar och Helig Ande.

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i vårt inre, vi minns solen, vi ser upp, vi prisar och lovar Den ende som gör livet nytt, som ger livet på nytt. Vi klev åt sidan och Gud gjorde sitt arbete efter sin vilja med oss. Vi vågade tro på kärleken, den röst som viskar i vinden, viskar i hjärtat, den röst som skingrar de röster som likt nattdimman sveper in och tar verkligheten i besittning. Kärleken är Guds röst. Kärleken är vägen. Kärleken är ljuset, tron, hoppet och vår frälsare Jesus Kristus är vinden som viskar, viskar alltid samma sak, viskar tyst, men viskar, viskar för alltid; Jag älskar Dig. Vi uppfostras på nytt, jag lär mig, du lär dig, du viskar till mig, jag viskar till dig; Jag älskar Dig.

Jag älskar Dig

Jag älskar Dig

Jag älskar Dig…,

Vågar fråga

20161105

Vågar fråga

Det gör så ont att hata dig
Jag har inget skydd mot dig
Ingen kontroll över dig

Jag kan inte förstå mycket
Jag kan inte längta mer
Jag kan inte stå ut

Känslor som rör sig som iglar under huden
I magen finns en djup grop med kryp
Det kryper och det gör ont långt in, långt in

Varför ska jag stå ut
Varför ska jag längta
Varför ska jag förstå

Mitt huvud rymmen inte min själ
Var vi två kroppar som skulle bli en själ
Eller var det bara jag som hade en förvirrad själ

Det finns plats för så mycket skit i mitt huvud
Men så lite, typ ingen, plats för det goda
Det som skulle komma ur mitt inre hålls kvar

Godis har tröstat mig, dåligt
Glass försökte samma sak, dåligt
Jag höll mig sysselsatt, det fungerade dåligt

Hat är det enda som inte gör ont
Hat är det enda jag inte har
Hat är det jag inte vill

Så jag fortsätter brottas med det som inte går
Lider i mitt eget helvete, ställer dumma frågor
Förvånas över dumheten, i min egna svar

Det är ingen dum idé att skämmas lite grann
Det är bra att backa tillbaka
Det är gott att tiga, det lönar sig som guld

Jag har en så dum fråga
Vill inte veta, bara fråga
Hoppas på svaret, vågar fråga

ännu en stund

ännu en stund

alla andra säger att jag inte är någon, att jag inte kan något, att jag inte har något som är värdefullt

du säger annorlunda

du säger att jag har i mitt inre, oändliga resurser som du get mig långt innan tiden visste mitt namn

de som säger, de kan jag se, jag hör, jag känner – allt de säger, deras blickar, jag känner det, jag känner hur värdelös jag är, hur lite jag kan och inget duger till

dig kan jag inte se, du är osynlig, jag kan inte säga till någon annan att lyssna på dig, jag kan inte referera till dig som auktoritet och domare

de känner inte dig, de tror inte på dig

varför ska jag lida, varför ska jag inte bara spela med och göra som alla andra och hitta någon annan att se ner på och trycka ner i mitt inre

varför ska jag älska, varför ska jag ha känslor på utsidan, varför ska jag tro på dig

jag är så trött   jag är så trött

allt mitt är ditt, allt jag är, det är du

jag tror på dig

jag ser dig inte, jag hör dig inte

jag känner dig

håll mig hårt, håll om mig hårt, släpp inte taget, trösta mig, trösta mig och skydda mig, håll mig

mina tårar är det inte många som förstår, mina tårar trillar ensamma, rinner genom gamla och nya sår, rinner genom allt som var, genom allt som kommer

de andra tittar, men de ser inte, de ser inte de tårar som du gråter för mig, med mig

en ocean sveper in över hav och land och tvättar bort allt, din ande sköljer med sig alla de obehag som fastnat i mitt bröst, du ger mig den tröst jag sökt och äntligen fått

jag gråter i din famn, du är min trygga hamn, ingenting kan hålla mig borta från dig, ingenting

jag ser inte bakåt, jag räds inte framåt, du är här, med mig, nu

du är här med mig nu

de andras röster får eka i natten som klingande cymbaler från en avlägsen fest, det rör inte mig

du är hos mig och jag är hos dig, allt jag vill ha, allt jag begär, allt finns här hos dig, allt finns här

jag ser mig inte om, jag ser inte opp, i din famn slumrar jag till, stannar kvar, jag blir kvar, ännu en stund blir jag kvar, ännu en stund,

ännu en stund