Kategoriarkiv: Smärta

Drömmen

20181128

Drömmen

kristallklart vatten
du ler tillbaka
vi simmar tillsammans
under ytan är det så tyst
fyllt av andra ljud
vi två, under solen
tillsammans

det glittrande vattnet
ovan
fast vi simmar i
vågor bryter ytan
följer en ström
det går fort
snabbt framåt
vi glider, lätt

glädjen sköljer inombords
vågorna följer drömmen
verkligheten drar
tar tag i mig
du försvinner
bort

jag är tillbaka
du är borta

rummet är mörkt
en lukt, främmande
viktlösheten ersatt
tungt bröst
andetagen smärtar
ansiktet stramar
ensam

smärtan är kvar
den gamle vännen ler
invid sängkanten
står där och väntar
mina drömmar suddas ut
bleknar i mörkret
sugs upp
sängkamraten tar ett grepp

allt är som vanligt igen
samma gamla plåga
glåmiga blickar
trötta lemmar
jag hade en dröm

Du får vara arg

20190514

Du får vara arg

försvarslös
liten och öppen för allt
det var lätt att såra dig
du bara tog emot
sa ifrån med liten röst, utan kraft

lojal och tyst in i döden
hatar du hellre dig än mig
förblindad av barnets kärlek
formad av varje andetag
min vrede, din lag

livet är tungt
jag ser det när du andas
allt för mycket har du svalt
tvingats omsluta med kärlek
offrat dig, för att vara med mig

allt är inte smuts
men det här är inget kärleksbrev
jag vill hjälpa dig få ut det onda
erkänna att det onda är jag
eller i alla fall bor i mig

det gör ont i dig
har alltid gjort ont i mig
formade av smärta
av vrede
försöker hålla tillbaka

som att strypa livet
strypa sig själv
du får vara arg på mig istället
jag vill inte, är rädd för det
men det är rätt, du får vara arg

ge tillbaka ilskan
stoppa den där den kom ifrån
kärleken kommer från samma håll
men en sak i taget
var inte rädd

Du förstår väl vart vi är på väg

20190805

Du förstår väl vart vi är på väg

en flod flyter fram
ringlandes sakta
mot evigheten
havet som slukar allt

spindelnät som klibbar
sprattlar sig loss
för att fastna mer
maktlös utsträckt

från håll
det stora perspektivet
allt ser litet ut
passar inte ihop

du förstår väl vart vi är på väg
världen kommer hata oss
korsfästa
älskade av fler

smal är vägen
som smalnar av vart efter
tjäna i litet, tjäna i stort
du förstår väl vart vi är på väg

när allt känt förflutit
och allt väntat uppgett
kryper nuet fram
sjunger sin sakta melodi

öron hör inte
händer kan inte känna
ögon ser inte
anden suckar tungt i själen

gjorde det ont förr
glöm det
ta fram tårarna
hjälp mig besjunga

du förstår väl vart vi är på väg
uppslukade av allt
sakta sakta
tiden lämnar vi bakom oss

en dag försvinner
vägen smalnar av
natten blir till ljus
drömmar suddas ut

hjärtat brister
vackert töms livet ut
tårar strömmar
du förstår väl vart vi är på väg

Du är ett mirakel

Du är ett mirakel

Anden reser sig över materian, stegrar i segergest och åtnjuter sötmans triumf.
Dimman som legat som ett töcken i sinnen bedövade av fruktan får åter liv.
Du var bortrövad av ensamhetens skugga och gömd i en låda med ångest som lock.
Högre makter har gripit den eviga tjuven, lögnen har blivit synad och modet frisläppt.
Häktets galler av illusioner har skingrats, böjts som mjuka spagetti av kärlekens lemmar.
Det som var så mörkt, skuggat av misstro och förkastelse har fått nytt liv, nya skott skjuter opp.
Över himlen tänds återigen stjärnor, i tusentals små blinkande sken lyser hopp och förtjusning.
Ditt leende når fram till mig, dina ögon tjusar mig med sin djupblå lyster, får mig att andas stilla.
Som min egen stjärna lyser du bara för mig, en bland tusen andra, men du är bara min.
Jag delar dig med evig rymd, du far fram genom en oändlig värld och nuddar allt i universum.
Du lyser åt alla håll och ändå är ditt mål mitt hjärta, en stråle ljus, kärlek medveten och fast.
Det var så långt, tiden gick så sakta, två galaxer som snurrar åt var sitt håll utan riktning.
Ett lasso av böner gick genom den eviga natten och vi fann varandra, en snara av längtan.
Inbromsningen var total, en tvärnit mitt i gravitationslösheten, snaran drogs åt, hårt.
Böner av tro, böner av hopp, böner av kärlek, allt höll på att dras sönder, men det höll.
Universum själv grep in, höll ihop, ljusets Herre, arvtagaren till allt, sträckte ut sina armar.
Repet av ljus och skör tro hölls ihop av den som skapt det frö som kärleken slog rot ifrån.
Vi räckte inte till, det har vi aldrig gjort, befrielsen är enorm, segern större, nåden total.
En ny gravitation drog oss samman, två galaxer kolliderade i en stor smäll, en väldig skräll.
Nya planeter skapas, solar slås samman, allt som är två blir ett, en härdsmälta som förenar.
Jag dras till dig, in i dig, allt som inte får plats slungas ut i rymden. Jag behöver inget annat.
Kärleken är centrum, materian drejas om på nytt och allt överflödigt slungas långt bort.
Skrik av smärta ekar i den absorberande rymden, sugs upp lika fort som de stegrade sig.
Du är kvar, jag är här. Det som var mig så kärt flyter iväg genom evigheten, jag behöver det inte.
Att bli naken är en seger, att bli fattig är en välsignelse, utan barlast är jag fri att förenas med dig.
Mitt sinne sprängdes som den galax som krockade med dig, jag gick sönder, dog och försvann.
Svävandes i osäkerhetens rymd blev jag funnen, funnen, helad, återupprättad och räddad.
Allt jag trodde att jag var, trodde att jag visste, trodde att jag hade och allt jag hade rätt om dig.
Lögner, rädslor, sår och förvirring, jag förlorade allt. Vansinnet togs ifrån mig, jag blev naken.
Naken i min tro, naken i mitt hopp, naken i min kärlek. Just så vill du ha mig, just så naken.
Ditt ljus smeker min nakenhet, du älskar mig, som den du är älskar jag dig, lika naken är du.
Avklädd, förrådd av ditt eget förstånd, rånad av din försiktighet och lemlästad av din vetskap.
Lika naket älskar jag dig som du står här inför mig. Pånyttfödda, älskade av Gud, helade, räddade.
En stjärna lyser starkare än två, ett hjärta värmer mer än två, en tro leder riktigare än två.
En famn som varken slutar eller börjar, ett älskande sträcker sig genom natten från skymningen.
Gryningen tar emot och självaste solen lyser upp, ger hopp och kärleken slår ut i blom.
I ljuset finns inget mörker, anden reser sig över materian, segern är vår men vi har inte skapat.
Kärleken växer i villighetens bröst, stegrar i segergest och vi tackar med böjda nackar.
Tacksamhet är vår sång, vi släppte taget och åtnjöt sötmans triumf, Du vann och vi älskade.
Vägen är smal, kapitulationen magisk att ge sig, ge sig hän, att älska, hoppas och tro.
En vändning där orden tar slut, det magiska är det outgrundliga. Mirakler sker, kärleken är ett.
Du är min kärlek, Du är mitt mirakel, Du är mitt hopp, Du är min tro. Jag älskar dig min kvinna.
Du är min tro, Du är mitt hopp, Du är min kärlek. Jag älskar dig min Gud.
Jag är ett mirakel, jag är hopp, jag är tro, jag är kärlek. Jag älskar för kärleks skull.

Då och Nu

20181111

Då och Nu

skriker
vrålar
men vill inte störa
någon annan
min röst
suddas ut

smärtan förblindar
omöjligt att överleva
totalt mörker
jag faller
djupare ner
ner
panikens djup

smärta som stegrar
tar över
krossar varje ben
kroppen ledlös
förvriden
utanpå som inuti

vrålar maktlöshet
skriker förtvivlan
ropar utan att störa
någon annan
min röst
suddas ut

förblindad av smärta
jag faller
totalt mörker
panikens djup
omöjligt att överleva

stegrande smärta
krossade ben
förvridna lämmar
trasig
sår som aldrig läkt
då blir nu

minns en annan verklighet
det är tyst omkring
allt är lugnt
förutom min egen röst
skriker för nu
om då

lugnande ansträngningar
förgäves försök
kapitulation
säker här
och nu

toner ebbar ut
lyssnar till den nya sången
allt är okej
nu
den gamla refrängen
skriker tystare
nu

vilar trött
tänker på dig
den nya sanningen
en bättre sanning
nu
det gamla ebbar ut
då blir till då
minnen som studsar mot
nu

det är okej
det var inte okej
en liten skärva
skar upp gamla sår
var rann ut
då blandat med nu
en sörja
aldrig sörjd för
fast tid finns
nu

(tack Senem för att du finns där, och här)

Dödens palett

2000-12-23

Dödens palett

Sorgen är inte längre röd.
Sorgen är numera död.
Jag visade sorgen in i min stuga.
För att se till vad sorgen kan duga.
Skrämd från vettet
På det allra hemskaste sättet.
Jag visade mitt hjärta
Sorgen dog av smärta.
Sorgen blev svart av allt tok
Blev till bläck för min bok.
Sådan var sorgen, lätt att övervinna
Men inte så lätt, få att försvinna.
Det var inte sorgen som dog
Den fick bara nog.
Gick och försvann
Sen var det jag som rann.
Mitt blod svartare än sorgen.
Jag samlar mitt liv och blod
I blodpuddingskorgen
Till slut jag förstod
Att sorgen fortfarande är röd
Det är jag som är död.

Eld i ditt hjärta

2001

Eld i ditt hjärta

Jag önskar eld genom tid och rum.
Jag sliter ut mitt hjärta för dig.
Önskar att kärlekens eld ska brinna i ditt hjärta.
Min livlösa kropp gråter. Svartblå silvertårar kammar mitt bleka, stela ansikte.
Allt är förbi, allt är över.
Du tog min vilja, min kraft.
I förakt kastade jag mitt hjärta efter dig.
Allt jag vill är att bli omfamnad, älskad.
Av dig.
Är det så mycket begärt.
Jag vill anfalla dig, kasta mig över dig och fånga dig.
Tvinga dig att stanna.
Fanns en rival skalle jag vilja strida.
Den som kastar sitt hjärta till någon får ingen kärlek.
Sen som vill ha kärlek, älskar inte.
Att ge kärlek är att älska.
Oavsett utgången eller den brinnande blå ångesten.
Den som älskar till kärleken blivit svart, han hatar.
Blåsvart rinner den dödes förälskelse iväg.
Att älska är inte att vilja ha.
Att älska är att ge.
Jag kastar inget hjärta på dig.
Jag vill inte fånga dig.
Jag vill inte strida för dig.
Vill du se mig strida för dig, vill du se våld, inte kärlek.
Jag vill inte tvinga dig stanna.
Jag önskar eld genom tid och rum.
Kärlekens eld till ditt hjärta.
Låt den brinna och sprida kärleken i din kropp.
Låt den tända dig så att du lyser starkt.
Den som har kärlekens eld i sitt hjärta ser ljust på livet.
Ser klart genom allt som annars är solid.
Ser den eld som brinner i en annan älskandes hjärta.
Jag ber Gud att tända denna eld hos dig så att du kan se mig.
För jag brinner för dig, en varm blå eld i mitt inre.
Kanske en sparlåga som snart ska dö.
Kanske en låga så varm och förväntansfull som väntar på att få flamma upp.
Jag har tappat mig själv inför dig.
Älskandet har blivit ett lidande.
Elden en smärta.
Vad vill jag då med dig?
Är det så svårt att förstå?
Jag älskar dig.

Eldslukaren

2018-09-06

Eldslukaren

Sitter ensam, orörlig
koncentrerad med tankarna långt borta

Ett ljus omsluter min kropp
stillhetens ljus som släckt allt hopp
helt stilla är vad jag är
jag rör inte en muskel, allt är spänt
avstängd utan koppling till något
bara stilla
sitta stilla
tills allt blivit till ljus omkring mig
fixerad blick, fylld av tomhet

Det brinner i bröstet
en frätande eld slickar mitt skelett
svidande lågor förtär min själ
köttet spänt över min taniga kropp
jag sitter stilla
om jag inte stör någon
om jag inte är i vägen
om jag inte gör fel
kanske jag blir älskad
kanske, hoppas, behöver, längtar

Elden bränner
allt omkring ljust, upplyst av mörkret inuti
mörkret som brinner
svart eld utan rök
inget som syns, jag stänger det inne
spänner mig så hårt, allt blir vitt
smärtsamt ljust

Tvingad skötsamhet
ett ljus som omger en svärta
i djupet känner jag det
dunkande mot hjärtat, varje slag påminner

Jag svalde lögnerna som sanning
helt värdelös, oförbätterlig, utan framtid
ett hopplöst Jon, min fula uppsyn
Apskaftet

Inga tårar slipper genom masken
jag är färdigprogrammerad
alla mina försök var förgäves
inget jag kunnat komma med var älskvärt
biter ihop, ett ansikte av sten
matchar en kropp lik en pinne

Andas sakta, tyst, ljudlöst, helst inte alls
jag sitter stilla i ljuset med det brinnande mörkret
bottenlös evighet av oduglighet och misslyckanden

Finns ingenstans att fly
redo att bli tilltalad, lyda
och försöka vara glad
Apskaftet

Någon annans hat har jag svalt
eld rakt ner i halsen
trodde jag skulle duga
om jag svalde lite till
lite till
det tog aldrig slut, alltid mer
alltid mer

Eldslukaren biter ihop
stänger av vad jag en gång var
nu är jag nio år
ett Apskaft

En aning knäpp

1995

En aning knäpp

Livet hade varit nere på sin botten och nästan drunknat i det dunkla mörkret av lögner och svek.
Rättvisan var så hård att rätten att döda var lika självklar som mat för dagen.
Livet hade delat in sig i raka linjer och gick framåt i rask takt.
Raka linjer som fördelade smärtan på ett sånt sätt så att den mest åtråvärda känslan som fokuserades i mitten var smärta.
Njutningen av ångest och hat blev det som var den drivande längtan.
Så djupt ned som en människa någonsin kan komma.
Sedan kom vändningen.
Sakta i början för att sedan öka i fart och sen till slut rasa uppåt som en raket.
Livet blir så underbart härligt efter en riktig svacka.
Det är tjusningen med det svåra,
att övervinna rädslan och fortsätta framåt.
Att leva i ett svajande nät av linjer,
både böjda och runda i ett virrvarr av trådar.
Till skillnad från det framrusande livet av raka linjer så är livet i ett system av korsande vägar ett paradis att leva i.
Korsa mellan känslor och känna en valmöjlighet inför vad som skall hända härnäst.
Döden är inte så hemsk.

En dag i taget

20180627

En dag i taget

tunga andetag i en sliten kropp
för många tankar om samma saker
ingenting leder åt rätt håll
försöka minska skadorna bara
och stå stilla
om det går

trött fast sömnlös
sjuk av all börda
men vägrar att släppa
greppet är hårt
viljan surrad
det måste gå
men åt vilket håll

envis
fastspikad i marken
surrad med egensinne
eget sinne
på kollisionskurs
med livet

så onödiga mönster
om och om igen
vansinne
obotlig
galen

känslorna bubblar
fast nedtryckta
kamouflerat öppen
lurad av mig själv
ännu en gång
tröttare

trött är bra
uppgiven ett steg närmre
kanske får sova
men att ge upp
det var för friheten jag kämpade
kämpar

så vad ska jag ge upp
målet jag aldrig nått
livet jag aldrig fick
ilskan
avundsjukan
rädslorna som kryper
kryper

skuggorna lever
jag hinner inte ta ansvar
så jag lägger delar av mig själv
i skuggorna
rädslor som kryper

det befriar inte
hjälper inte alls
bara splittrar
förstör
suger musten
kraftlös

ser ingenting framåt
inget att ge upp
en enda röra
en smet av trötthet
viljor och mål
soppan har skurit sig

en enda sak att göra
ge upp att ge upp
lägga ner att lägga ner
ta det lugnt
en dag i taget
varför så brott
det räcker så
en dag i taget

En kick

20170204

En kick

Själviskhet 8 dl
Rädsla 2 L
Oro 1/2 dl
Högmod 1 L
Makt 2 1/2 L

Kryddat med en nypa otur och ett mått självömkan

Livet hade bakat, med svarta handskarna på
Edens lustgård förvandlad till en avträdesplats
Så mörkt så ljuset inte kunde tränga igenom

Där mitt i skiten stod han, minnen som tvingade till handling
Känslor som tryckte på i det undermedvetna
Energier så omedvetna, så förnekade
Känslor så dolda men ack så aktiverande

Frustrationer 12 kg
Ilska 900 gr
Hat 3 kg
Förakt 2 kg
Smärta 5 kg

Kryddat med lite våld och en nypa sadism

En man så nedbruten på insidan, så stark på utsidan
Förnekelse lika tjock som drakfjäll
Vilsen, så fruktansvärt vilsen
Allt förklätt i kontroll, offrat allt för kontroll

Så lätt för demoner att få tillträde
Hatet öppnade dörren
Rädslan hälsade välkomna
Smärtan visade in i salongerna

Att slå en liten pojke blev till rutin
En kick

En trevlig liten längtan

En trevlig liten längtan

Röd är marken där jag vandrar.
Färgad av mitt blod.
Så länge jag försökte nå dig.
Jag såg min orm som inte tillräckligt lång.
Jag ser nu att du inte ville bli nådd
… inte av mig.
Blod är tårar från hjärtat.
Tårar som färgar marken röd.
Min bön tyst i natten, hörs och omhändertages.
Jag blind i natten, ser inte svaret på min bön.
Jag bönar och ber men inget ser.
Den som skriker hör inget.
Den som frågar ingen hör inte svaret.
Jag skriker ut min smärta, det gör ont.
Jag vrider ett varv på kniven som genomborrat mitt bröst.
Kniven skrapar mot revbenen när jag vrider den för att hitta ett annat läge.
Ett nytt läge i smärtan.
Jag skriker.
Jag gråter.
Marken är röd.
Jag är död.

Enkel resa

20170122

Enkel resa

Lite till
Snart
Nästan klart
Bara strax, så…

Det är bara lite kvar
Måste klämma ur det sista

Natten hänger utanför dörren,
den har gjort det ett tag nu

Börjar bli trött på riktigt, riktigt trött
Trött på dig, trött på mig, trött på allt

Men något håller mig vaken
Vad är det för någon eller något?
Det är något som känns
Varför gör det ont?
Varför gör det ont att du lämnade mig?
Det var ju jag som bad dig att gå!

Jag var så trött
Kanske för trött?
Nu väntar jag bara på att få sova sött

Jag gav upp
Du gav upp
Vi gav upp

Friden är annonserad, men uteblir
Harmoni är efterlängtad, förväntad
Förvånande nog så är ingen av de trevliga gästerna här
Bara en hög med objudna känslor kom och tog farväl

Tyvärr finns ingen ångerrätt, ingen retur
Enkel resa, ensamheten,
enkel resa
Enkelt att resa ensam

I alla fall trodde jag att det skulle vara enkelt

Ensamma bara vi två

20171119

Ensamma bara vi två

En ensam liten stund
Ingen annan är hemma
Bara vi två

Det närmar sig
Det är dags

Vad har jag gjort nu?
Mitt ansikte i hans hand
Det gör så ont när han kramar åt

-Titta på mig
Han skriker
Jag försöker blunda

Stora händer runt hela mitt huvud
Bänder och drar
-Jag skriker (tyst eller högt; det vet jag inte)

Stora fingrar sliter i mina ögon
Drar upp mina ögonlock och pressar isär
Jag blundar emot, han drar i mitt ansikte

Jag vill inte se, så rädd för hans blick
Som om Satan flämtade framför mig
Obehag, jag kämpar emot; kraftlöst

Det finns ingen människa hemma
Inte ens Håkan är kvar
Något har tagit över hans kropp

Jag är den enda som ser
Mitt enda vittne är jag
Och jag tror knappt vad jag ser

Jag är bara fem år gammal
Men jag ser med min eviga själ
Min kropp förgås men jag upplever

Smärta
Skräck
Obehag
Det är så väldigt fruktansvärt obehagligt
Tar det aldrig slut?

Det är ingen annan hemma
Jag blev hämtad tidigt från dagis
Lika bra att ge upp

-Titta på mig
-Se in i mina ögon när jag pratar med dig
-Du måste lära dig att se på den som pratar med dig

Men jag vill inte se
Det gör så ont
Han ger sig inte

Det gör ont, fast långt borta
Mina nagelband gör ont
Han pressar in sina naglar och drar
Hudflikar lossnar

Obehagligt
Så väldigt fruktansvärt obehagligt

Det gör ont i mina ögon
Det gör ont i mina naglar
Det gör ont i mig

Varför ger han inte upp?

Han trycker med tummarna
Mina ögon trycks in
Det gör så ont i mina ögon

Jag har tappat all värdighet
Jag är ingenting
Jag är ingenting värt

Det finns ingen som skyddar mig
Det finns ingen som älskar mig
Det finns ingen som ser

Med mig kan man göra vad man vill
Jag spelar verkligen ingen roll

Han gapar och skriker
Klämmer, trycker och drar
Det är utanpå min kropp

Jag har gömt mig
I djupet har jag gömt mig

Den här gången fick han inte ut mig
Jag slapp tortyr
Det var bara kroppen han kom åt

ett rop

20191222

ett rop

långt borta fast ändå nära
ett rop
löften om rättvisa
frihet och hat
slippa trycka ner känslor i halsen

hämta det som är mitt
vad som stulits av råttor
sprätta upp lögnarnas buk
tömma innehållet på golvet
ett rop

eko som studsar i natten
svar på mina skrik
kvävda av moral och etik
ett rop
från mitt inre
längtan efter frihet

hatet vill hata
vreden härja
ilskan förgöra
vråla i natten där blodet rinner
ett rop
där ingen räddning finns att nå

ett rop
på hjälp
från någon som fasar för sitt liv
en smärta som stiger mot himlen
från magens klump
det jag tryckt ner får någon annan skrika ut

Ett tomt eko

20190618

Ett tomt eko

månljus och ylande
borde stämma in i sången
släppa ut det som stängts in

avstängd i natten
iskallt sinne
känner ingenting, och det gör ont

har överlevt så länge
känner inte när jag stänger av
bara gör det, helt enkelt

samtidigt söker jag frihet
ylandet i natten
påminner om en svunnen tid

jag hade päls då
kvävdes aldrig av moral
bara ylade i natten

månsken
solljus
den eviga natten

gråter aldrig
lika hård som min vita hud
avsaknad, hårlös

en droppe slår ringar inombords
ett tomt eko
släpper inte fördämningen snart

brister huden
skelettet kröks
ut kommer ulven

Ett värre öde

20190303

Ett värre öde

snöblandat regn på en födelsedag
flammor av eld värmer kalla fötter
smärta i magen ropar på uppmärksamhet

hopplösheten orkar inte
tröttheten vill vara för sig själv
smärtan vill ta plats

alla är i vägen
de som tycks om allra mest
ju närmre ju värre

för allas skull är ensamheten bäst
sover när gråten inte kan komma fram
tomma nätter ger ingen tröst

vaknar tröttare med all smärta kvar
orkar i alla fall lida en dag till
någongång kanske det vänder

hostar upp självömkan
aldrig snyggt
men kan inte hjälpas

kan inte låta bli att ropa på hjälp
fast i all stillhet och tystnad
att själv ta ansvar, över vaddå?!

så länge var det omöjligt
aldrig möjligt och minnen lever kvar
undermedvetet men just därför starkare

finns bara en sak starkare
medvetenhet
saknar bara förstånd

det går att be om hjälp
förnedringen att fortsätta lida
ett mycket värre öde

Familjens svarta

20181115

Familjens svarta

inget facit
ingen som går före
tvivel som kamrat
ensamheten
försvinner
och tar över

panik från förflutna tider
vågor rullar in
ett brus
skrik som ekar
fram och tillbaka
kryper ihop

en boll av smärta
evighetsprinciper
var aldrig menat så
förvirrad
förblindad
förstådd förvirring

utlämnad åt en annan tid
förlorade så hårt
drog aldrig korta stickan
den togs ifrån mig
offrades i natten
familjens mörker

utfryst
oönskad
pinsamt övertäckt
glömd
fast smärtsamt påminnande
önskade de min död

jag vägrar
vägrade
ett förflutet som aldrig tar slut
blir inte lämnad ifred
jag uppför mig inte som ni vill
era önskningar tystar inte

svart
målad av er feghet
sprayad av skräck
tvingad på kostymen
fällen som fäller
domen som färgar lamm
svart

Fasar och hoppas

20191225

Fasar och hoppas

första gången gjorde ondast
det var svårast då
förstod knappt vad jag gjorde

andra gången skedde i panik
hann inte tänka
tvingad kan man säga

tredje gången så fylld av hat
eller om det var rädsla
jag njöt av att få såra och förstöra

fjärde gången var med sorg
jag ville verkligen inte
men hade redan förhärdats

femte gången var mot min vilja
men jag var oärlig
visste nog inte vad jag gjorde

det blir lättare och lättare
mer avtrubbad med tiden
fasar och hoppas

det är på så olika nivåer
splittrad och trasig inuti
hittar ingen ånger längre

sjätte gången
kanske blir det mig själv
fasar och hoppas