Att förlåta

1996

Att förlåta

Ett sken av ärlighet,
lite ljus som strömmar in över mörkret.
En gnutta hopp som tänder en större eld.
Som en sval vind som kyler av glöden.
Glöden som är viktig i sig,
för värmens skull men som inte får bli alltför varm,
så att flammor uppstår och slukar något vackert.
En lättnad som leder till större njutning.
Att av egen kraft kunna förstå och förlåta,
och sedan att kunna utnyttja universums näst största kraft.
Att skänka förlåtelse och på så vis skippa rättvisa,
och att för egen del få se in i kunskapens stora hav,
och känna en lite del av kraften strömma genom kroppen som en rysning.
Ett steg bort från mörkret och människans egoism som grundar sig i oförståelse.
Att inse att alla är vi komna ur samma frö,
och att enda sättet att njuta på riktigt är att inse likheten och söka sina rötter.
Vi är alla som löv på ett stort träd som vaggas i vinden.
Sök inåt,
och inse att allas rötter vävs samman i samma stam.
Att förlåta den ångerfyllda,
är att komma ett steg närmare sig själv.

Att växa sig starka

1997

Att växa sig starka

Måste man stänga in sig själv för att kunna känna frihet?
Måste man lida för att kunna ge kärlek?
Måste man först hata för att sedan kunna uppskatta?
Blir huden starkare där ett ärr har bildats?
Och om det är så, gäller det även för hjärta och själ?
En ek blir bara starkare med åren.
Se dig själv som en ek.

Bitter

2001-03-12

Bitter

Krossa systemet.
För fem kronor kan allt köpas.
Om det hade funnits pengar ja.
Pengar finns men inga varor.
Krossa systemet.
Varför bryta den sten som redan brutits?
Om nu systemet krossades och stora städer blev ruiner så har ju ändå inget hamnat på sin plats igen.
Kanske om en miljard år har Jorden sugit i sig av sin skorpa och saker och ting är åter på sin plats.
Är månen fel för att den är död?
Var sak har sin plats och sin tid.
Den som vill ha frid får leta efter sin egen sten.
Visst har det gått fort och visst vill jag.
Krossa systemet.
Men det är inte min sak.
Vad föds i kaos?
Kanske du?

Blå violer

1997

Blå violer

På fredag är det fredag.
Den trettonde är det den trettonde.
Nästa år börjar med januari.
Allt detta vet jag.
Vad har jag för nytta av det om jag inte vet vad det är för dag idag.
Jag har en gråbrun skinnmössa av fårskinn hemma.
Fast jag vet inte var den är.
Det är ganska rörigt där jag är.
Men jag tycker om blå violer.

Den långa seglatsen

Den långa seglatsen

Som ett segel som fyllts av vinden och blåser upp sig för att ge fart.
Som ett segel ger du mig fart för att jag så fort som möjligt ska kunna lämna det förflutna.
Över stormiga vatten och reviga sund på väg mot en plats där vattnet är djupt blått och där vinden i trygghet kan föra mig fram.
Men stormarna är staka och farliga och reven är många och vassa.
Att fly fram över vattenytan är omöjligt och en resa så brådskande som denna är svår att göra. Ett grund som slår hål i botten eller en vind dom drar en reva i seglet är ofrånkomligt.
Men med list och styrka så finns inget hinder och ingen skada som inte går att övervinna, bara viljan finns där.
Viljan och kärleken.
Kärleken skänker vinden, trots sin ibland överdrivna styrka så älskar vinden seglet.
På samma sätt som vattnet älskar båten.
Tillsammans så kommer vi att finna den plats där havet är lugnt och där vinden blåser en lätt bris som en smekning över skeppet framför ett leende från solen vid sin nedgång.

Till Cattis 31/3 1997

Den stora skivan

1997

Den stora skivan

Du föds för att dina känslor ska kunna ge kraft till något större.
Det är sak samma om du älskar eller hatar, ger eller tar.
Det är lika viktigt att du både delar ut hugg och slag samtidigt som du ska sträva efter det fina såsom kärlek och visdom.
Vi lever därför att vår energi ska driva det stora som vi inte ser.
I det stora behövs alla sorters känslor.
Men om du tänker att det inte spelar någon roll vilka känslor du ger och har så har du fel.
Vi måste blunda för sanningen och sträva efter vad som är fint.
Det är då livskraften blir stark och kan tas upp av evigheten.

Den trygga natten

1997

Den trygga natten

Tankarna faller likt snöflingor.
Sakta gungar de ned mot marken och bildar ett täcke mjukt som bomull.
Natten sveper in över marken och lägger sitt svarta mörker kring allt levande.
På samma sätt omfamnar även natten alla tankar och låter oss falla i sömn.
Vinternatten är drömmarnas natt.
Om månen kunde uttala ord skulle de säkert vara de ömmaste orden,
ord som; god och natt.
I stället för ord så sjunger månen sin sång i form av vinden som susar genom träden.
Jorden vilar och så gör vi.
I nattens skugga ryms endast tystnad och kanske ett par toner från månens stilla vindsvepande melodi i trädtopparna.

Det tynger

1997

Det tynger

Jag är så full.
Full av kärlek.
Jag har ingen att älska här hos mig.
En mur av ondska står i vägen.
Jag har samlat på mig så mycket kärlek som jag kan bära.
Det tynger mig och jag känner mig fullastad,
ändå är jag hungrig på mer.
Det är som att mata det oändliga.
Jag ska samla så mycket att det räcker för att bryta muren.
På andra sidan muren finns det som jag söker,
någon att älska.
Det är svårt att samla kärlek när man är omgiven av ondska.
Jag ska inte ge upp,
jag vet att jag kommer att segra.
Och sedan hamna rakt i armarna på någon som uppskattar min kamp.
Någon som förstår varför jag samlade,
varför jag ville krossa ondskans mur.
Väl i armarna på den personen ska jag se tillbaka på min kamp och njuta av min seger och få dela med mig av njutningen och segerns sötma.
Fast just nu känns det så tungt,
jag känner mig så full,
kärleken är även den tung att bära,
i alla fall om man är ensam.

Drömmen

1997

Drömmen

Ibland när jag sitter och bara finns till utan att se åt nått särskilt håll, då kommer samma tankar till mig, alltid samma tankar, som i en dröm.
Jag sjunker längre och längre in i drömmen och försvinner nästan helt från den plats där jag satt mig för att vila.
Jag flyter längre och längre in i drömmen tills jag är framme, då vaknar jag.
Det första som når mina sinnen är en doft.
En doft så ljuv och underbar, den talar om för mig att jag är hemma och att världens vackraste lilla blomma ligger bredvid mig i sängen.
Jag slår upp mina ögon och ser hennes vackra ansikte, hon sover.
Jag ligger stilla ett tag på kudden och ser på henne, hon har så vackert långt hår som täcker hela kudden.
Jag böjer mig fram mot henne och ger henne en kyss på de varma röda läpparna och bestämmer mig sedan för att låta henne sova vidare.
På hennes andra sida ligger en liten lintott och sover tryggt med handen runt mammas arm.
Jag reser mig upp försiktigt för att inte väcka de två sovande.
Bredvid sängen ligger mina jeans som jag tar med mig i handen och går ut mot köket.
I dörröppningen vänder jag mig om och blickar in i sovrummet.
Jag kan inte beskriva den underbara känsla som når mig när jag ser mina två mest älskade ligga sida vid sida sovandes.
I köket dricker jag lite vatten och drar sedan på mig jeansen och går barfota ut på baksidan.
Det är kyligt och vått om fötterna som går över det daggvåta gräset.
Det är en tidig julimorgon och naturen har precis vaknat till liv.
Fåglarna har börjat sjunga sina små melodier och jag njuter av den friska morgonluften.
Jag går bort mot hagen och kommer ut på den intilliggande ängen och får ett par värmande solstrålar på min nakna överkropp.
Jag ryser till av välbehag och stannar till för ett ögonblick och ser tillbaka mot huset.
Jag tänker på de två sovande, hur deras vackra ansikten pryder kuddarna.
Än en gång fylls jag av den obeskrivliga underbara känslan.
En känsla starkare och mäktigare än självaste kärleken.
Jag fortsätter över ängen med den värmande solen i ryggen.
Det höga gräset blöter nedre delen på mina byxben men det är bara härligt.
Framme vid hagen visslar jag till och en vacker brun häst kommer galopperandes inifrån skogen.
Jag leder ut hästen ur hagen och hoppar upp på hästryggen och börjar sakta rida ned mot vattnet som ligger på andra sidan skogen.
Gradvis så ökar jag takten och efter uppvärmningen så galopperar vi ned mot sjön i en rasande fart.
Väl framme nere vid vattnet stannar vi och hästen dricker sig belåten och får sedan vandra fritt i skogen.
Vid ett av träden står mitt metspö lutat och på marken står en burk med mask.
Solen blänker i vattnet och jag sätter mig på en stor sten som finns en bit ut i vattnet.
Skogen bakom består mest av tallar och det lyser som guld om barken när solen lyser genom de höga topparna.
Jag sitter på min sten och njuter av solen och ser en andfamilj simma runt i vassen.
De små ser så mjuka ut i sina unga dräkter av fjädrar och fjun.
Jag sitter ett tag och följer ett par måsar som skriar högt uppe i skyn.
De ser ut som små vita pappersflygplan mot den klarblå himlen.
När jag fått ihop tillräckligt med abborrar så trär jag dem på en klyka och visslar på hästen som betar en bit bort.
På vägen hem så tar vi det försiktigt och rider långsamt tillbaka mot huset.
Skogen är så vacker i morgonens klara ljus och jag njuter av friheten att sitta på ett stort och snällt djur som tar mig med på sightseeing genom denna vackra natur.
Uppe vid huset tar jag av grimman och låter hästen galoppera runt i hagen.
Jag sätter mig på trappen till huset och börjar rensa och fjälla mina fina abborrar.
Det är fortfarande helt knäpptyst inne i huset så jag tar god tid på mig att rensa fiskarna.
Efter ett tag kommer grannen katt smygandes och sneglar hungrigt på fiskarna.
Så jag ger honom det som blivit över när jag rensat, och går sedan in i köket.
Jag lägger fiskarna på diskbänken och går sedan och tittat in i sovrummet.
De sover fortfarande och ska så få göra ett tag till.
Nu ska det bli frukost.

……………………………

Innan jag hinner fram till diskbänken så vaknar jag alltid och drömmen tynar bort.
Men inom mig finns den kvar och jag behöver bara sätta mig ned och blunda så dras jag tillbaka mot drömmen och min lilla gård.

Du

1997

Du

Solen sjunker ned långt bortom träden på andra sidan sjön.
En guldkantad horisont så vacker,
ett magiskt ljus ligger kvar i luften och gör himlen mörkblå.
Det är varmt och skönt även fast timmen är sen.
Du är så vacker, så otroligt vacker.
Jag stryker fingrarna genom ditt hår och lutar mig ned så att jag ser din siluett mot den halvmörka natthimlen.
Skapad av naturen,
precis som träden borta i horisonten så har du denna naturliga skönhet.
När jag var liten var träden mina bästa vänner, i skogen fann jag frid.
Doften av natur är det vackraste som finns,
det var i alla fall det vackraste tills jag träffade dig.
Du är det vackraste.
Mitt hjärta fylls av kraft när jag ser på dig.
Jag känner mig stolt när du ligger i mitt knä.
Jag är trygg när jag är med dig.
Du ser efter mig och du tillåter mig att se efter dig.
Att njuta av nuet är ingen konst när du är här.
När jag är med dig så vet jag att jag har hittat hem.

Element

1995

Element

Det börjar blåsa,
det kommer in mörka moln över en tidigare blå himmel.
Vinden tar i när du springer över det stora fältet.
Håret blir blött av regnet som plötsligt kom piskandes ned från skyarna,
håret fastnar i ansiktet.
Det blir halt på gräset och du måste koncentrera dig för att inte halka omkull och slå dig.
Tänk om det börjar hagla,
tänk om du trillar och bryter benet!
Spring snabbare men utan att halka.
Det är som att åka skridskor tänker du och kanar fram på varje fotsteg.
Du rör dig i en blixtrande fart.
De stora tunga regndropparna formar en tunnel som du susar fram i och snart är du framme vid huset.
Du andas kraftigt och ett moln av ansträngning sprids efter dig.
Hjärtat pumpar upp syre till hjärnan som ger signal att det är dags att stanna.
Du är framme vid huset.
Du ställer dig i skydd på verandan.
Det tunga snabba regnet smattrar mot tegelpannorna på taket.
Svett och vatten rinner över hela din kropp.
Du hämtar andan och hjärtat lugnar ned sig.
Det dånar till och en blixt klyver ett träd bara en 30 meter bort!
Du är i säkerhet,
du är hemma,
du kan andas ut.
Eller ska du ta ytterligare en tripp på ängen?

En fånig historia

1997

En fånig historia

Jag skulle leta reda på en månsten en gång.
Så jag vandrade ut i skogen för att leta.
När jag vandrat halva natten utan att ens ha kommit på vad en månsten är för något så gav jag upp och gick ned till sjön.
Det var en riktigt tyst och stilla natt som lystes upp av en stor fullmåne.
Jag satte mig vid stranden och såg ut över det blanka vattnet.
En spegel av vatten sträckte sig ut ända till andra sidan sjön.
På andra sidan speglade sig träden i vattnet, en vacker siluett mot den mörkblåa sommarnattens himmel.
Jag satt ned ett par timmar i augustinatten och funderade på var jag kunde finna en månsten då tanken slog mig att själva månen var en stor sten.
Men månen var så långt borta den kunde jag ju inte komma åt.
Högt uppe på himlen lyste månen klart och även på sjöns blanka yta syntes månen.
Vad vore mer naturligt än att simma i månens egen spegelbild.
Så det var så jag fann en lösning.
Jag tog av mig kläderna och simmade i avbilden av min månsten.

En komet

1995

En komet

Ut i rymden,
de stora stjärnorna lyser upp det outforskade oändliga täcke som omger vår planet.
Universum omger också mig.
Mig och mina tankar.
Jag är unik,
en alldeles egen varelse,
en planet av tankar och funderingar.
Tankar fina och goda men även dystra tunga tankar.
Tankar om döden,
det oundvikliga slutet.
Dör universum eller är det evigt?
Universums medvetenhet kanske upplever sig själv och sitt liv lika kort som jag ibland kan se mitt liv?
Universum kanske vill uppleva och innehålla lika mycket som jag vill?
Är universum en plats för förståelse jämställdhet och balans?
Eller är det en plats,
precis som jag fylld av girighet egoism och kaos?
Som människa är jag medveten om min egoism och jag undrar om rymden rymmer samma egenskaper?
Har universum ett liknande samvete som mitt?
Svider det någonstans när en hel galax har utplånats för att ge plats åt något nytt?
Kanske är mitt samvete en del av det stora hela,
om det nu är så helt?
En sak är då säker,
det är helt förvirrande?

En mur

1997

En mur

Instängd,
en stor mur skiljer världen från mig.
Ett fönster är det enda beviset på att det finns en värld där ute.
Ett fönster som en tavla.
Jag ser ut över hustaken,
trots min instängdhet känner jag att långt där borta,
någonstans på andra sidan stan, finns det skönhet.
Men jag har min mur,
den skyddar mig.
Den skyddar mig mot friheten.
Friheten är ett stort ord och betydelsen större än så.
Så stor att jag inte kan hantera den.
Därför byggde jag min mur som stänger in mig och skyddar mig från världen utanför.
Vore det inte för det lilla fönstret skulle jag glömma allt.
Men jag har inte glömt skönheten.
Skönheten,
hon kan inte se mig,
inte nå mig.
För jag har stängt in mig i otrygghet.

En sann vän

1996

En sann vän

En följeslagare av högsta rang.
Jag förväntar mig mycket av mina vänner, och får över förväntan av dig.
Tryggheten är det som råder när jag tänker på dig.
I svåra stunder så väl som till fest, har jag alltid kunnat räkna med dig.
Den skönhet som du utstrålar är en sann kraft av pålitlighet och styrka.
En vilja lika stark som den obrutna armen.
En nutida jägare utrustad för allt som storstadens djungel innehåller.
Tillfångatagen av de onda och inlåst i hålan så bleknar bilden av dig,
men denna prövning är inte större än att den ger visdom för framtiden.
Vår vänskap blir bara starkare.
Jag har dig att tacka för mycket.

Till Mats från Andreas

En sista dikt

1997

En sista dikt

Innan solen går upp.
Medan tid finnes.
Innan det är för sent.
Snart går solen upp och ljuset jagar skuggor på flykten.
Hemligheter avslöjas.
Siluetter får djup.
Låt mig viska i ditt öra.
Små ord jag vill du ska höra.
Kärlek kommer kärlek går.
Endast lyckan består.
Livet står fast.
Som din vilja.
Lika säkert som att solen går upp.
En enda liten sista dikt.
Annars tar solen dig.
Bränner dig het.
Se mig, dyrka mig.
Vänd mig inte ryggen.
Mitt ljus är milt, rogivande.
Smeker dig om natten.
Jag är ljus där det är mörkt.
Är du vilsen visar jag dig hem.
Runt mig strålar livet.
Små små stjärnor av liv.
När du ligger på min jord letar jag mig fram till dig.
Skuggorna formar din kropp.
Jag följer.
Smeker.
Njuter av dig.
Slukar utan att förtära.
Du är vacker, så fin.
Din hud blänker i mitt sken.
Du är mitt mål, du är min längtan.
Jag är din.
Jag är månen.

Ett avbrott i tiden

1997

Ett avbrott i tiden

Tiden kan man lita på.
Tiden kämpar alltid framåt.
Tiden vilar aldrig.
Det är väl skönt att gå och lägga sig på kvällen och veta att tiden har gått framåt när morgonen börjar.
Eller har den det, har den verkligen gått framåt?
Kan man vara säker på det?
Tänk om den fuskade?
kanske inte hela natten men en liten stund.
Tänk om tiden fuskade.
Kan man inte lita på tiden, vem kan man då lita på?
Det är nog viktigt att du passar tiden.

Fire

1997

Fire

Jag brände mig en gång.
Oj vad jag brände mig och ont gjorde det.
Jag vet inte, det kanske var mitt misstag.
Eller vad det någon annans straff.
Jag ser inget svar på det, jag ser bara ärret, allt jag kan se är ärret.
Om jag tänker efter så lekte jag kanske lite med elden.
Jag, så var det, det var inget misstag, det var inget straff.
Det var elden, det var elden som brände mig.
Brände mig för lustens skull.
Men vem var det som tände brasan.
Jag vill minnas att det var jag.
Det var jag som tände brasan.
Jag tände brasan och elden brände mig.
Men vad hände egentligen med elden.
Om det var jag som eldade hur kunde jag då bränna mig.
Nej, det var ju inte så.
Det var ju inte jag som brände mig.
Det var ju elden som brände mig.
Äsch vad krångligt det var, jag minns inte.
Lika bra att glömma allt.
Fast ärret är så stort, så svårt att glömma.
Kanske borde göra upp en ny eld.
En ny eld, då får vi se vem som bränner vem.

Fuck

2001-03-12

Fuck

Tankar surrar.
Huvudet snurrar.
Magen kurrar… inte.
Det är så trögt.
Det känns så fel.
Jag flyr från mig själv.
Erkänner inte mina känslor.
Jag är inspärrad.
Jag kan inte dela livet med någon.
Jag är ledd.
Jag är rädd.
Styrd mot helvetets portar.
Jag står utanför helvetets port.
Allt gick så fort.
Nu måste mitt huvud få vila.
Jag orkar inte längre ila.
Jag vill till min kvinna.
Rinna, smeka, leka.
Bort från det här.
Jag svär.
Tvi fan för den lede.
Nu har jag orkat en dag.
Men det är så många kvar.
Mitt huvud är trött.
Det surrar.
Snurrar.
Magen kurrar… lite.