Det enda vittnet

2018-08-31

Det enda vittnet

Jag ser på dig
ensam mot förövaren
försvarslös i natten
mitt på dagen
övergreppens mörker

Ropar med tysta tårar
ljudlöst högt
skriker i panik
bakom ögonen
kvidande torra ögon

Hans andedräkt sticker, stinker
ögon och näsa förenas
överväldigas av skammen
skulden är falsk
orden spikar fast den ändå

Kroppen främmande
jag flyr inom mig själv
letar efter en lugn vrå
det är tyvärr fullt
ondskan hyr på varje plan

Han ser
inte mig
bara hat
ett mörker strömmar
omsluter ett litet barn

Ingen ser
ensamt vittne
avstängd, kurragömma
glömd bakom mitt eget hjärta
längtar ut

Ingen hjälp finns tillhands
men du ser mig
jag ser dig
skräcken i dina ögon
kan inte förstås

Dina ögon
min skam, jag ser den i dig
din förtvivlan
gör ont i mig
du bevittnar, jag flyr, han slår

Biter ihop, förstår inte
ser dig, känner inget i mig
smärtan i dig
du ser vad han gör
jag ser dig

Till min syster; det var inte ditt fel / Andreas

Ekon

20180812

Ekon

Och så kom hela konkarongen farandes
Tacksamheten flög ut genom dörren
Missbelåten slickandes runt munnen

Så togs hösta vinsten emot
Bortkastad, i dikets smuts
Vältrandes i självömkan och ångest

Fick du vad du ville ha nu ?
Är du äntligen nöjd?
din lilla skit

Ekande mot golvplattor av sten, dyr sten
Upp mot taket, blänkande
Polerad marmor, takspeglar i guld

Så jävla vacker, fulheten lyser igenom
Mänsklighetens alla brister personifierade
Ett synfel, eller dömande tolkning

Jag spottar på dig!
Fy fan vad du kom nära
Vem tror du att du är egentligen.

En sån punkt som sätts sist
En spik i kistan, den sista spiken
den första spiken

Smärtsamt öppnas ögon
Ingen vill se
Utspydd på golvet

Ett naket foster, fast inte lent
inte heller skrynkligt
Taggar och tänder, kaxigt motbjudande

Första pris, all din skit
En förlust gömd bakom lyckohjulet
Mitt turnummer som tog mig högst upp på pallen

Fast jag är inte jag, du är inte du
Någon annan hann före
Minnen präglade för allt framtid

Så lever vi, fast lever inte
Tolkade i förväg, missförståndets resonans
Ekande mot golvplattor av sten

Mammas Håkan

20180818

Mammas Håkan

Han är arg
vägrar ha ont längre
hon hotar
instängd i rummet
på andra sidan dörren

Tårarna rinner
hänger i handtaget
hon håller emot

Snälla mamma öppna!!!
hon är starkare
han släpper taget
hasar ner med ryggen mot

Du får skylla dig själv
säger den stängda dörren
rösten bakom är hård

Han har redan skyllt sig själv
snälla mamma kom tillbaka
ta hand om mig
ilskan rinner av
sorgen rinner in
smärtan tar över

Dörren vibrerar
jag kommer säga till Håkan
när han kommer hem
dörren har mammas röst
fast
fylld av hat

Håkan
det isar sig i blodet
det gör ont med slagen
svidande kinder
haltandes lår
andedräkten i näsan
sticker i ögonen

Smärtan på utsidan
gör bara ont
smärta
spelar ingen roll
bara stänga av
pausa livet

Slagen, pinad, hånad,
av Håkan
spelar ingen roll
Den frånvända blicken
gör ont
mammas bortvända ansikte
värker
Överlämnad av hennes händer
brister förbi gränser
övergiven av hennes ord
ensam i kaos

Snälla kom ut
snälla mamma
det gör ont
hatet plågar inifrån
går inte att stänga av
snälla

Dörren skriker
tyst unge – Håkan får ta dig
en yxa hugger mellan deras hjärtan
klyver kärleken i två
trasiga delar
kluvna känslor
kluvna tungor
lögnen smyger in

Finns ingen tillflyktsort
smärtan bränner inifrån
övergiven
bortgiven
överlämnad till våld
mammas önskningar
han uppfyller dem alla
mammas nya man
mammas bödel
mammas Håkan

Mammas lilla monster

20180818

Mammas lilla monster

Hjärtat spricker i det lilla pojkbröstet
Spricker igen
och brister
tills världen domnat bort
tafatt otröstad
ensam på hallgolvet
slagen
panik intrasslat i skam
på golvet

Bultande ångest
han håller inte ihop, flyter ut
allt är hans fel
skulden trycker bröstet
så hårt
hjärtat stannar
nej spricker

Mamma gråter i sängen
snyftningar fyllda av skuld
han är ett dåligt barn
det är synd om henne
stackars mamma
som fick ett monster
ett litet monster

Hon säger det högt
snyftningarna har ord
blixtar far ner från den älskade himlen
de ljusblå ögonen
mörka av hat
förakt åskar i luften
dånar så det domnar
öronen förlorar

Varför finns han till?!!
stackars mamma
vilken plåga
misslyckas och misslyckas
varför är han ett monster
liten och maktlöst
monster

Mamma orkar inte mer
snyftar hon
det gör ont
kommer hon att lämna honom?
ensam
trasigt hjärta på golvet
ett litet utspillt liv
monstret

Världen är dimmig
golvet inte platt
väggarna vrider sig
kroppen löjlig
svårt att röra sig
han måste upp på benen
måste trösta
stackars mamma

Ändå

20180812

Ändå

Vi drar inte jämt, vill inte åt samma håll
När jag ger vad du vill ha blir jag tom
Jag får vad jag behöver, någon annan stans

Det funkar i fantasin, på avstånd
Efter ett nära samtal om verkligheten
Dyker avstängdheten fram som ett lejon
Det finns ingen skönhet i missförstånd
Ingen kärlek i fruktan

Sött och salt, de går ihop, rätt balanserade
men surt och lent, det skär sig och smakar illa
Munnen full av damm
Avsmaken lämnar inte gommen

Varför bråka om det som är givet?
Är världen så trång att vi måste stå ut,
med oss själva, i relation till varandra

Jag vill verkligen inte
men vägrar att gå åt andra hållet
fruktan är större där
ensamheten skrämmer mer

Biter ihop, blodsmak i munnen
stänger av, anpassar, tappar mig själv
Vem är det som är envis?

Flera ton av tankar, tynger
Baxnar i ett träsk av feltolkade missförstånd
Livrädd att du ska komma med din armé
Överkörd och inte en smula lämnad kvar
Rånad på det lilla som fanns, det jag gett till dig

Inget skrämmer mer än hatet,
mörkret är svart där ljuset vänds åt andra håll
Fast inget som belyses förblir i skuggan
Ljuset förser sanningen med kraft
Sinnet som en fyr i natten
Visa på den rätta vägen, hur hård sjön än är

Jag orkar varken se eller blunda
Att tända i fyren gör ont
Sinnet som sover är tryggt i sitt ide
men fängslat lika så

Det är mörkt i en natt av alla andras fel
Den strimma av ljus, som ger hopp
är smärtsamt befriande i sin utmanande natur
Självrannsakan brinner i natten, visar vägen
Sanningen är att det är jag som lider
men skyller allt på dig

För det var någon annans fel, inte ditt, någon annans
Det går inte att navigera ett strandat skepp
Bitterhetens dyner suger fast i ett stadigt grepp

Jag varken vill eller kan
Böner hjälper inte en vilja som står fast
Strandad i bitterhet och harm
förlorad i förlisningens haveri
Omöjlig och oförmögen, utrustad med brister och sår

Förlorad i natten
Omkullkastad i stormen
Förlist på barbords sida, drunknandes i olycka
Ovillig, envis, bitter och tvärsäkert förnekande
Rättfärdigad harm som en dödens rock på din rygg
Passande hatt av hat

Spiken i kistan, rakt genom handen
Förblöder av ansvarslöshetens frånskyllan
Förtappad och förlorat hopp
Kraftlös, trolös och rånad på förstånd
Barskrapad

så gör jag det ändå
det går inte
jag gör det ändå