Kategoriarkiv: 2015

5000

5 000

5 000 gånger har jag tittat på mobilen.
5 000 gånger har jag loggat in.
5 000 gånger har jag sökt efter svar.
5 000 gånger har jag väntat på dig.
20 000 gånger har jag blivit besviken.
Knivar som skär i benmärg, en rostig såg som gnagt sig fast på mina tunna nerver.
Sugande iglar som virat sig runt mina tarmar och pressar det sista jag äger från min fattiga själ.
Skruvstäd och tvingar pressar mina leder i fel riktning, de bryter och bänder varje rörelse jag förmår.
Längtan blev till sorg, saknad till smärta. Mitt mod maldes sakta ner till förvirring och mjölet av mitt forna jag kletades ihop med tårar jag aldrig lät falla.
Helvetets eldar var som en flyers från Barbados, jag längtade till elden som skulle förtära min själ och äntligen ta slut på maktlöshetens väntan på det som var förgäves.
Jag tittar in i mitt inre och ser maskar som vänder på svart lungmos. Hjärtat liknar en torr gammal stubbe med ruttnande rötter istället för blodkärl. Den ved mitt inre kan bidra med är för rutten ens för helvetets heta ugnar.
20 000 smärtor har jag svalt för din skull, som flugor har de lagt sig på rygg i mitt döende hav av ensamhet och förtvivlan. Förruttnelsen har spridit sig som pesten och likt zombier kryper de runt och surrar om smärtor som redan har hänt, som är här och som snart kommer.
Helvetet har gjort entré, en succé på min privata Broadway. Inga biljetter har efterfrågats då varken scen eller foajé har någon kvalité.
Allt jag sparat åt dig, allt jag hållit på paus, allt har möglat och luktar nu värre än centralens pissoar.
Det jag plockat, samlat och dyrbart förvärvat ligger i revor och trasor. Lump med mal, damm och musbajs kröner skräpet som en gång liknade min kärlek till dig.
20 000 gånger har jag älskat, 20 000 gånger 20 000 och 400 000 000 är bara början på det tal som mitt hjärta en gång började räkna för dig.
Det var länge sen, en annan tid, jag såg med ljusa ögon på dig, med kärlek och längtan. Sen bad du mig att vänta, och jag väntade, väntade och väntade.
Utan hopp, utan löften, utan riktning, blev min väntan förgäves till streck på en vägg, 1 000 små par streck om fem där det sista strecket går tvärs över de andra fyra, det skär som bödelns yxa och lämnar spår ända in på stupstocken. Halshuggen av skammen, naken utan kläder, kropp utan huvud, kastad i gropen. Det gör ingenting. Jag ska ruttna, förmultna och i mitt nästa liv ska jag vara en solros. Jag ska växa på stupstocksbacken och du ska plocka mig, sätta i en vas och le mot mig. Jag ska ge dig 5 000 frön som du ska sätta på 5 000 åkrar så att ytterligare 25 000 rosor skiner mot dig, då ska du se vad kärlek är, då ska du le tillbaka och du ska aldrig mer be mig vänta när hösten kommer. Du ska låta mig vissna ifred och välkomna mina barn varje vår då de slår upp sina knoppar och ler mot dig.
5 000 gånger ska du se mina frön ge liv.
5 000 gånger ska du få känna solens värme
5 000 gånger ska du förundras över skönheten jag ger dig
5 000 gånger ska du veta vad kärlek är
20 000 gånger ska du känna dig älskad

Du är ett mirakel

Du är ett mirakel

Anden reser sig över materian, stegrar i segergest och åtnjuter sötmans triumf.
Dimman som legat som ett töcken i sinnen bedövade av fruktan får åter liv.
Du var bortrövad av ensamhetens skugga och gömd i en låda med ångest som lock.
Högre makter har gripit den eviga tjuven, lögnen har blivit synad och modet frisläppt.
Häktets galler av illusioner har skingrats, böjts som mjuka spagetti av kärlekens lemmar.
Det som var så mörkt, skuggat av misstro och förkastelse har fått nytt liv, nya skott skjuter opp.
Över himlen tänds återigen stjärnor, i tusentals små blinkande sken lyser hopp och förtjusning.
Ditt leende når fram till mig, dina ögon tjusar mig med sin djupblå lyster, får mig att andas stilla.
Som min egen stjärna lyser du bara för mig, en bland tusen andra, men du är bara min.
Jag delar dig med evig rymd, du far fram genom en oändlig värld och nuddar allt i universum.
Du lyser åt alla håll och ändå är ditt mål mitt hjärta, en stråle ljus, kärlek medveten och fast.
Det var så långt, tiden gick så sakta, två galaxer som snurrar åt var sitt håll utan riktning.
Ett lasso av böner gick genom den eviga natten och vi fann varandra, en snara av längtan.
Inbromsningen var total, en tvärnit mitt i gravitationslösheten, snaran drogs åt, hårt.
Böner av tro, böner av hopp, böner av kärlek, allt höll på att dras sönder, men det höll.
Universum själv grep in, höll ihop, ljusets Herre, arvtagaren till allt, sträckte ut sina armar.
Repet av ljus och skör tro hölls ihop av den som skapt det frö som kärleken slog rot ifrån.
Vi räckte inte till, det har vi aldrig gjort, befrielsen är enorm, segern större, nåden total.
En ny gravitation drog oss samman, två galaxer kolliderade i en stor smäll, en väldig skräll.
Nya planeter skapas, solar slås samman, allt som är två blir ett, en härdsmälta som förenar.
Jag dras till dig, in i dig, allt som inte får plats slungas ut i rymden. Jag behöver inget annat.
Kärleken är centrum, materian drejas om på nytt och allt överflödigt slungas långt bort.
Skrik av smärta ekar i den absorberande rymden, sugs upp lika fort som de stegrade sig.
Du är kvar, jag är här. Det som var mig så kärt flyter iväg genom evigheten, jag behöver det inte.
Att bli naken är en seger, att bli fattig är en välsignelse, utan barlast är jag fri att förenas med dig.
Mitt sinne sprängdes som den galax som krockade med dig, jag gick sönder, dog och försvann.
Svävandes i osäkerhetens rymd blev jag funnen, funnen, helad, återupprättad och räddad.
Allt jag trodde att jag var, trodde att jag visste, trodde att jag hade och allt jag hade rätt om dig.
Lögner, rädslor, sår och förvirring, jag förlorade allt. Vansinnet togs ifrån mig, jag blev naken.
Naken i min tro, naken i mitt hopp, naken i min kärlek. Just så vill du ha mig, just så naken.
Ditt ljus smeker min nakenhet, du älskar mig, som den du är älskar jag dig, lika naken är du.
Avklädd, förrådd av ditt eget förstånd, rånad av din försiktighet och lemlästad av din vetskap.
Lika naket älskar jag dig som du står här inför mig. Pånyttfödda, älskade av Gud, helade, räddade.
En stjärna lyser starkare än två, ett hjärta värmer mer än två, en tro leder riktigare än två.
En famn som varken slutar eller börjar, ett älskande sträcker sig genom natten från skymningen.
Gryningen tar emot och självaste solen lyser upp, ger hopp och kärleken slår ut i blom.
I ljuset finns inget mörker, anden reser sig över materian, segern är vår men vi har inte skapat.
Kärleken växer i villighetens bröst, stegrar i segergest och vi tackar med böjda nackar.
Tacksamhet är vår sång, vi släppte taget och åtnjöt sötmans triumf, Du vann och vi älskade.
Vägen är smal, kapitulationen magisk att ge sig, ge sig hän, att älska, hoppas och tro.
En vändning där orden tar slut, det magiska är det outgrundliga. Mirakler sker, kärleken är ett.
Du är min kärlek, Du är mitt mirakel, Du är mitt hopp, Du är min tro. Jag älskar dig min kvinna.
Du är min tro, Du är mitt hopp, Du är min kärlek. Jag älskar dig min Gud.
Jag är ett mirakel, jag är hopp, jag är tro, jag är kärlek. Jag älskar för kärleks skull.

Hjälp!

2015

Hjälp!

Ni som lever av anden vet vad jag menar. Ni andra kan bara bortse från detta.

Ni mina bröder be för mig.

Det brinner en eld av smärta i mitt inre, natt som dag. Ett eko från det förflutna som gör sig verklig dag för dag. Jag bär mitt kors, vacklar och faller, orkar inte mer men bär ändå.

Förvirrad, håller ihop med hjälp av tro.

Splittrad, håller inte ihop, något större bär mig, en dag i taget.

En uppgift så stor att jag vill fly. Men jag vet att jag måste. Måste igenom. Bara måste. Hittar helt nya stigar, till handling. Framåt, kryper, krälar, framåt.

Jesus, hjälper han? Finns det frälsning för mig? Älskar Gud mig?

Vill tro.

Behöver ta steg, agera i verkligheten. Låta bönen bli till materia och manifesteras i realtid.

Osäkerhet, maktlöshet, smärta och fruktan. Längtan, saknad, skuld och skam.

Det brinner, brinner i själen. Gammal bråte går åt i stridens hetta, jag hostar av röken.

Balansgång över vansinnets ruin med kärlek som lina och stång.

Det värker, det tar tid, oändlig smärta utan slut. Uppäten av sorg.

Det är alltid som mörkast innan gryningen. Ingen idé att ge upp innan miraklet sker.

Be för mig min vän.

Hjärtat

Hjärtat

Så länge har jag försökt, så länge har jag försökt hitta rätt riktning, så länge har jag gjort framsteg.
Men under all denna tid så har jag aldrig kommit fram, aldrig kunnat ge dig den trygghet du behöver, den trygghet som du förtjänar.
Du är allt för mig, min ögonsten, mitt hjärta, min dotter.

Jag slits itu, delas på mitten.

Ingenting såg ut som något, jag jagar hela tiden illusioner.
Springer ifatt min egen skugga, jagas av densamma.

Jag vill ge dig allt, ger mig ut på jakt för att skaffa allt vi behöver, mat och husrum. Men det blir så mycket mer, jag behöver så mycket mer. Jag blir aldrig nöjd.

Besegrad av mörkret, märkt för livet men jag fortsätter kämpa i samma spår, samma gamla hjulspår. Så lurad, så vilsen, så vilsen.

Allt du begär är min blick, mina ögon. Mina ögon fyllda med kärlek, med närvaro, med äkthet. Allt du vill ha är att mina ögon ser dig, ser dig och säger JAG ÄLSKAR DIG!!! jag älskar DIG!! JAG älskar Dig!

Du får så mycket mer, du får all min skit, all min stress, all min fruktan, all min ilska, allt…

Jag är den jag är, blir lite bättre då och då, lite bättre…

Allt jag vill är att du ska ha det bra. Jag försöker leva mitt liv, försöker må bra själv. Det blir inte mycket energi kvar, jag trivs inte i mitt liv, klarar inte av stressen och pressen att leva upp till mina egna ideal. Jag kräver mer än jag kan prestera, biter en större tugga av livet än jag kan svälja.

Jag ber på mina knän, på liv eller på död, mig kvittar det. Jag ber att Gud ska förvandla mig, jag bryr mig inte vad jag måste gå igenom, vad jag behöver inse, vad som händer med min kropp eller vad jag måste känna. Jag gör vad som helst för att räcka till, för att begränsas. Vad som helst för att kunna finnas för dig och vara den far som du behöver.

Jag vill ge dig något jag inte har, något jag inte känner till. Jag kan prestera, lära dig att göra samma sak, lära dig att passa in, anpassa dig, ställa krav, driva på, lyckas och åter lyckas, men aldrig att ändå vara nöjd.

Gud talar till mig; öppna ditt hjärta, öppna ditt hjärta för mig, säger Gud. Låt mig älska dig, låt mig älska dig hel, säger Gud. Låt mig göra dig trygg, trygg, Gud säger att Han vill göra mig trygg, att jag är fri, att jag älskad.

Jag har aldrig släppt in någon som har gett mig det jag behöver, jag var sviken från starten, krävde resten tills allt gick sönder, om och om igen, om och om igen. Och nu, lita på Gud!?! Tro på Gud!?! Jag har försökt med människor, det fungerade inte. Jag har försökt vara en riktigt människa, det fungerade inte heller. De räckte inte till och jag räcker inte till.

Det finns inget förstånd hos mig som kan tro på det här, men mitt hjärta sjunger en annan sång. Min hjärta sjunger en sång om kärlek, hopp och tro.

Jag gör det för dig.
Jag gör det för Guds skull.
Jag gör det för att jag inte har någon annan stans att ta vägen, inget annat att göra, det finns inget annat att tänka på, inget annat att prova. Jag gör det för att jag inte känner till något annat.

Jag kastar mig ut i ingenting, en bön är min väg, mitt osynliga ankare. Jag gör det för kärleks skull, för att bli älskad så att jag kan älska dig. Jag vill släppa mig själv, min självupptagenhet, bli fri från mitt egos slaveri så att jag kan vara en riktigt människa för dig.

Jag sätter allt på ett kort, satsar hela mitt liv. Det finns ingen återvändo, antingen finns Gud och det jag hör i mitt inre stämmer och är sant och jag kommer bli älskad och helad från denna självcentrerade fruktan. Eller så finns där ingenting och jag kommer att falla i ändlös depression. Antingen eller, antingen finns Gud och har all makt på himmelen och på jorden, eller så finns det ingenting.

Jag vet inte, jag chansar, jag tror, jag öppnar mitt hjärta, det bultar och bankar på himlens portar, är det någon där? Kommer någon att öppna?

Jag väntar, jag bultar, jag bankar

Inte riktigt färdig

2015

Inte riktigt färdig….,
Sitter på Arlanda. Huvet fullt av tankar så väl som i kroppen. Rädslorna flyger förbi som vildvittror och vill sätta sina klor i mina tankar och dra sönder dem så rädslan ska få fäste. Jag kryper ihop, inte rädd, men trygg. Jag värmer mig på mitt hjärtas eld och låter inget ont komma åt mig. Jag vet vem jag är. Jag är. Mitt liv är en historia om hopp och kampen för det goda. Tyvärr har jag inte lyckats så bra alla gånger och några gånger har jag verkligen gjort stora onda fel i min strävan efter kärlek och förståelse. Det är ett av dessa misstag jag nu åker till London för att förbättra. En dag i taget växer jag och längtar varje sekund efter att få vara jag, jag är snart här. Frid i sinnet och kroppen har varit mitt mål i många år, ja hela livet. Jag ber en bön, litar till orden från den som har gått före. Jag värmer mig på mitt hjärtas eld, gör mig redo och överlämnar mig till det stora okända…

Håll mig i handen mina vänner

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

2015

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

I åkern jag står med leriga knän.
Arbetet knäcker min kärlek, oket piskar min själ.

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

Om jag bara orkar lite mer idag, så blir jag fri imorgon.
Blodet som skulle till mitt älskande hjärta byter riktning och trycks ut i mina svidande muskler. Leran suger tag i mina fötter och drar till sig all min kraft.
Jag kämpar på, tar i mer, och plöjer ytterligare en fåra.

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

Åkern blir plöjd, åkern blir sådd. Men ådrorna på mitt hjärta liknar mer fårorna i åkern än de blodröda forsar av liv de en fång var.

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

Trött och slut, kall och torr, ensam skakandes av svett, som en slagen slav ligger jag i mörkret och söker lindring för mitt arma liv. Kärleken är ett minne, en vind som rör sig genom rummet alldeles osynlig.

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

Varje dag, året om; själen får betala det pris som kroppen dragit på sig genom att slava under sinnets bana. Det blir aldrig klart, årstiderna förändrar ständigt åkern så långt från fullbordan som det bara går. Tankarna om frihet, det extra slitet, för mig bara längre bort från dig, längre bort från min dröm, längre bort från kärleken.

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

Idag får plogen stå, leran klarar sig själv, det gror i sin egen takt. Jag tvättar mig ren, andas, blodet forsar genom hjärtat.

Jag går till dig, och drömmen vägleder mig.

Svindel

2015

Dina ögon tindrar och lyser av kärlek, de kittlar mitt inre och väcker det hjärta som gömts undan för en evighet sedan. Det jag känner för dig är så stort, det känns som om världen inte räcker till för att ta emot den själ som bor i mig, det hjärta som bara vill älska dig. Jag får svindel när du ser på mig och mitt hjärta öppnas som en avgrund där jag drunknar om jag faller i. Hjälplös, för alltid förlorad, skyddslös och totalt överlåten till dig är det enda steg jag kan ta för att gå framåt. Rädslan håller mig tillbaka. Jag tänker på Robyns låt och det är en kamp i mig. Det är så starka känslor, den rena, oförstörda och äkta kärleken. Yrsel, svindel – det ljusnar för ögonen, som att bli uppryckt av en vind och förd långt bortom verkligheten. Tal, ord, tankar – allt blir överflödigt och jag känner hur jag drunknar i dig, i dina ögons blickar. Kärleken du ger spränger mina dammar och jag exploderar och vill kasta mig rakt in i dig och för evigt sugas upp av ditt inre och förenas, förseglas och förhärligas tillsammans med dig.

ännu en stund

ännu en stund

alla andra säger att jag inte är någon, att jag inte kan något, att jag inte har något som är värdefullt

du säger annorlunda

du säger att jag har i mitt inre, oändliga resurser som du get mig långt innan tiden visste mitt namn

de som säger, de kan jag se, jag hör, jag känner – allt de säger, deras blickar, jag känner det, jag känner hur värdelös jag är, hur lite jag kan och inget duger till

dig kan jag inte se, du är osynlig, jag kan inte säga till någon annan att lyssna på dig, jag kan inte referera till dig som auktoritet och domare

de känner inte dig, de tror inte på dig

varför ska jag lida, varför ska jag inte bara spela med och göra som alla andra och hitta någon annan att se ner på och trycka ner i mitt inre

varför ska jag älska, varför ska jag ha känslor på utsidan, varför ska jag tro på dig

jag är så trött   jag är så trött

allt mitt är ditt, allt jag är, det är du

jag tror på dig

jag ser dig inte, jag hör dig inte

jag känner dig

håll mig hårt, håll om mig hårt, släpp inte taget, trösta mig, trösta mig och skydda mig, håll mig

mina tårar är det inte många som förstår, mina tårar trillar ensamma, rinner genom gamla och nya sår, rinner genom allt som var, genom allt som kommer

de andra tittar, men de ser inte, de ser inte de tårar som du gråter för mig, med mig

en ocean sveper in över hav och land och tvättar bort allt, din ande sköljer med sig alla de obehag som fastnat i mitt bröst, du ger mig den tröst jag sökt och äntligen fått

jag gråter i din famn, du är min trygga hamn, ingenting kan hålla mig borta från dig, ingenting

jag ser inte bakåt, jag räds inte framåt, du är här, med mig, nu

du är här med mig nu

de andras röster får eka i natten som klingande cymbaler från en avlägsen fest, det rör inte mig

du är hos mig och jag är hos dig, allt jag vill ha, allt jag begär, allt finns här hos dig, allt finns här

jag ser mig inte om, jag ser inte opp, i din famn slumrar jag till, stannar kvar, jag blir kvar, ännu en stund blir jag kvar, ännu en stund,

ännu en stund