Kategoriarkiv: Dröm

Den lilla kullen

1995

Den lilla kullen

Tänk dig en sommaräng.
En sommaräng med ett par betande kor.
Alldeles bredvid den gröna ängen med alla blommor rinner en bäck nedför en liten kulle.
Tänk dig att ligga mjukt i gräset med huvudet på en tuva,
se en gul citronfjäril dansa på den blå himlen.
Himlen med de bomullsmjuka små vita molnen.
Tänk dig alla dofter som strömmar ut från den omgivande skogen.
Alla de små ljuden som blir till en melodi.
Det porlande vattnet,
fåglarnas kvitter,
den sakta svalkande brisen i björkarnas tunga kronor.
Det lugna sövande ljudet från de idisslande korna.
Tänk dig en tupplur i den sommaren.

Till mormor från Andreas

Den ljusa drömmen om natten

20180417

Den ljusa drömmen om natten

ren desperation, sittandes stilla
en insida som skaver mot ändlösa tankar
möten och planer, planerar sig mot slutet
det mörka tomma ihåliga

en dröm växer på skuggornas bakgård
liten spröd blomma lyser i mörkret

löften om en annan värld
mindre krävande

slukad av trycket, det bottentjocka trycket
nedpressad i dyn; djup havets svärta

ljuset når inte igenom
världen är ond ända in i märgen

drömmen växer sig stark
när sig på det som kommer inifrån

mörkret pressar samman
starkare blir trycket och drömmen blommar ut

endast en lite blomma för hoppet
fröar av sig

evigt liv, ständig rörelse
en insida som ger liv åt ändlösa andra
utan linjära funktioner, spretar evigheten
den ljusa drömmen om natten

Den trygga natten

1997

Den trygga natten

Tankarna faller likt snöflingor.
Sakta gungar de ned mot marken och bildar ett täcke mjukt som bomull.
Natten sveper in över marken och lägger sitt svarta mörker kring allt levande.
På samma sätt omfamnar även natten alla tankar och låter oss falla i sömn.
Vinternatten är drömmarnas natt.
Om månen kunde uttala ord skulle de säkert vara de ömmaste orden,
ord som; god och natt.
I stället för ord så sjunger månen sin sång i form av vinden som susar genom träden.
Jorden vilar och så gör vi.
I nattens skugga ryms endast tystnad och kanske ett par toner från månens stilla vindsvepande melodi i trädtopparna.

Drömmen

1997

Drömmen

Ibland när jag sitter och bara finns till utan att se åt nått särskilt håll, då kommer samma tankar till mig, alltid samma tankar, som i en dröm.
Jag sjunker längre och längre in i drömmen och försvinner nästan helt från den plats där jag satt mig för att vila.
Jag flyter längre och längre in i drömmen tills jag är framme, då vaknar jag.
Det första som når mina sinnen är en doft.
En doft så ljuv och underbar, den talar om för mig att jag är hemma och att världens vackraste lilla blomma ligger bredvid mig i sängen.
Jag slår upp mina ögon och ser hennes vackra ansikte, hon sover.
Jag ligger stilla ett tag på kudden och ser på henne, hon har så vackert långt hår som täcker hela kudden.
Jag böjer mig fram mot henne och ger henne en kyss på de varma röda läpparna och bestämmer mig sedan för att låta henne sova vidare.
På hennes andra sida ligger en liten lintott och sover tryggt med handen runt mammas arm.
Jag reser mig upp försiktigt för att inte väcka de två sovande.
Bredvid sängen ligger mina jeans som jag tar med mig i handen och går ut mot köket.
I dörröppningen vänder jag mig om och blickar in i sovrummet.
Jag kan inte beskriva den underbara känsla som når mig när jag ser mina två mest älskade ligga sida vid sida sovandes.
I köket dricker jag lite vatten och drar sedan på mig jeansen och går barfota ut på baksidan.
Det är kyligt och vått om fötterna som går över det daggvåta gräset.
Det är en tidig julimorgon och naturen har precis vaknat till liv.
Fåglarna har börjat sjunga sina små melodier och jag njuter av den friska morgonluften.
Jag går bort mot hagen och kommer ut på den intilliggande ängen och får ett par värmande solstrålar på min nakna överkropp.
Jag ryser till av välbehag och stannar till för ett ögonblick och ser tillbaka mot huset.
Jag tänker på de två sovande, hur deras vackra ansikten pryder kuddarna.
Än en gång fylls jag av den obeskrivliga underbara känslan.
En känsla starkare och mäktigare än självaste kärleken.
Jag fortsätter över ängen med den värmande solen i ryggen.
Det höga gräset blöter nedre delen på mina byxben men det är bara härligt.
Framme vid hagen visslar jag till och en vacker brun häst kommer galopperandes inifrån skogen.
Jag leder ut hästen ur hagen och hoppar upp på hästryggen och börjar sakta rida ned mot vattnet som ligger på andra sidan skogen.
Gradvis så ökar jag takten och efter uppvärmningen så galopperar vi ned mot sjön i en rasande fart.
Väl framme nere vid vattnet stannar vi och hästen dricker sig belåten och får sedan vandra fritt i skogen.
Vid ett av träden står mitt metspö lutat och på marken står en burk med mask.
Solen blänker i vattnet och jag sätter mig på en stor sten som finns en bit ut i vattnet.
Skogen bakom består mest av tallar och det lyser som guld om barken när solen lyser genom de höga topparna.
Jag sitter på min sten och njuter av solen och ser en andfamilj simma runt i vassen.
De små ser så mjuka ut i sina unga dräkter av fjädrar och fjun.
Jag sitter ett tag och följer ett par måsar som skriar högt uppe i skyn.
De ser ut som små vita pappersflygplan mot den klarblå himlen.
När jag fått ihop tillräckligt med abborrar så trär jag dem på en klyka och visslar på hästen som betar en bit bort.
På vägen hem så tar vi det försiktigt och rider långsamt tillbaka mot huset.
Skogen är så vacker i morgonens klara ljus och jag njuter av friheten att sitta på ett stort och snällt djur som tar mig med på sightseeing genom denna vackra natur.
Uppe vid huset tar jag av grimman och låter hästen galoppera runt i hagen.
Jag sätter mig på trappen till huset och börjar rensa och fjälla mina fina abborrar.
Det är fortfarande helt knäpptyst inne i huset så jag tar god tid på mig att rensa fiskarna.
Efter ett tag kommer grannen katt smygandes och sneglar hungrigt på fiskarna.
Så jag ger honom det som blivit över när jag rensat, och går sedan in i köket.
Jag lägger fiskarna på diskbänken och går sedan och tittat in i sovrummet.
De sover fortfarande och ska så få göra ett tag till.
Nu ska det bli frukost.

……………………………

Innan jag hinner fram till diskbänken så vaknar jag alltid och drömmen tynar bort.
Men inom mig finns den kvar och jag behöver bara sätta mig ned och blunda så dras jag tillbaka mot drömmen och min lilla gård.

Drömmen

20181121

Drömmen

trötthet som sjunkit ner i ulltofflor
skrapande ljud, som inte stör
buller och bonk, buller och bånk

vismande lismande lingonpastej

en groda kommer hem till dig
fast sällen

jag såg spåren, de många
korta, svarta och små

ett nonsens
virrvarr av trötthet
fast naken under skinnet

det falska skinnet
uppenbarad
eller utfläkt

jagade jag, nakenheten
som om vore den
försvunnen

omöjligt säger du!
ingen vet egentligen
ingen vet

tomten
allfadern
upphovsmannen
naket röd
utanpå

och där somnade jag
drömmer om allt under granen
insnärjd med snören och tejp

så går det, vidare för en del
somliga nöjer sig
liten önskan är lagom stor

utan skor går dansen
ingen förstår, varför hon log
alla kysser under kransen

så jag kastar in
mer än bara handduken
en satsning enligt vissa
en förlust
visor, sagor, en jämrande ton
blundar och sjunger
eller
för dig
likt katten jag stryker
kurrar och jamar
innan allt tar slut

Drömmen

20181128

Drömmen

kristallklart vatten
du ler tillbaka
vi simmar tillsammans
under ytan är det så tyst
fyllt av andra ljud
vi två, under solen
tillsammans

det glittrande vattnet
ovan
fast vi simmar i
vågor bryter ytan
följer en ström
det går fort
snabbt framåt
vi glider, lätt

glädjen sköljer inombords
vågorna följer drömmen
verkligheten drar
tar tag i mig
du försvinner
bort

jag är tillbaka
du är borta

rummet är mörkt
en lukt, främmande
viktlösheten ersatt
tungt bröst
andetagen smärtar
ansiktet stramar
ensam

smärtan är kvar
den gamle vännen ler
invid sängkanten
står där och väntar
mina drömmar suddas ut
bleknar i mörkret
sugs upp
sängkamraten tar ett grepp

allt är som vanligt igen
samma gamla plåga
glåmiga blickar
trötta lemmar
jag hade en dröm

Drömmer om dig

2001-01-03

Drömmer om dig

Du tittar på mig och tusen strålar värmer min själ.
Du ler och jag ler, kan inte låta bli att leva lycklig i din närvaro,
även om det är för stunden.
När jag drömmer är allt möjligt.
Det händer så otroliga saker i drömmarnas land.
När du är hos mig är drömmen sann.
Lika som från drömmen,
väcks jag dock till min värld så fort du går.
Men minnet lever kvar.
Brinner som av evig eld.
Alla bilder av dig snurrar innanför mina ögonlock.
Jag ser dina höfter, jeansen som kantas av precis ovanför.
Din midja som sluter sig mot ditt hjärta.
Jag vill inget hellre än att få känna din kropp, nära, känna ditt hjärta slå.
Din yppiga bar, dina härliga bröst.
Jag blundar och ser dig.
Jag somnar och hör dig.
Verklighet blandas med dröm och för en stund är jag världens lyckligaste man.
Men likt dig tynar drömmen bort och jag är vaken, ensam.
Endast i mitt hjärta finns du kvar, flammar och lever.
Kanske får jag se dig igen.
Få en chans att fylla på mitt galleri av bilder av dig.
Bilder av dig som kan göra min dröm mer verklig.
För dröm är det enda jag kan få av dig.
Hur verkligt det än känns är det dock endast en dröm.

Element

1995

Element

Det börjar blåsa,
det kommer in mörka moln över en tidigare blå himmel.
Vinden tar i när du springer över det stora fältet.
Håret blir blött av regnet som plötsligt kom piskandes ned från skyarna,
håret fastnar i ansiktet.
Det blir halt på gräset och du måste koncentrera dig för att inte halka omkull och slå dig.
Tänk om det börjar hagla,
tänk om du trillar och bryter benet!
Spring snabbare men utan att halka.
Det är som att åka skridskor tänker du och kanar fram på varje fotsteg.
Du rör dig i en blixtrande fart.
De stora tunga regndropparna formar en tunnel som du susar fram i och snart är du framme vid huset.
Du andas kraftigt och ett moln av ansträngning sprids efter dig.
Hjärtat pumpar upp syre till hjärnan som ger signal att det är dags att stanna.
Du är framme vid huset.
Du ställer dig i skydd på verandan.
Det tunga snabba regnet smattrar mot tegelpannorna på taket.
Svett och vatten rinner över hela din kropp.
Du hämtar andan och hjärtat lugnar ned sig.
Det dånar till och en blixt klyver ett träd bara en 30 meter bort!
Du är i säkerhet,
du är hemma,
du kan andas ut.
Eller ska du ta ytterligare en tripp på ängen?

En fånig historia

1997

En fånig historia

Jag skulle leta reda på en månsten en gång.
Så jag vandrade ut i skogen för att leta.
När jag vandrat halva natten utan att ens ha kommit på vad en månsten är för något så gav jag upp och gick ned till sjön.
Det var en riktigt tyst och stilla natt som lystes upp av en stor fullmåne.
Jag satte mig vid stranden och såg ut över det blanka vattnet.
En spegel av vatten sträckte sig ut ända till andra sidan sjön.
På andra sidan speglade sig träden i vattnet, en vacker siluett mot den mörkblåa sommarnattens himmel.
Jag satt ned ett par timmar i augustinatten och funderade på var jag kunde finna en månsten då tanken slog mig att själva månen var en stor sten.
Men månen var så långt borta den kunde jag ju inte komma åt.
Högt uppe på himlen lyste månen klart och även på sjöns blanka yta syntes månen.
Vad vore mer naturligt än att simma i månens egen spegelbild.
Så det var så jag fann en lösning.
Jag tog av mig kläderna och simmade i avbilden av min månsten.

En fästning av illusioner

1995

En fästning av illusioner

Ett slott.
Det skulle bli ett slott, ett stort praktfullt slott.
Ett slott med många salar.
Varje sal med sin egen stil, sin egen ton.
Eller varför inte en egen färg.
En egen färg.
Och massor av hyllor, hyllor och krokar.
Hela väggarna prydda av saker som hänger på hängare eller krokar.
Saker från alla jordens hörn.
Ett stort museum,
det skulle bli som ett stort museum fyllt av märkliga och beundransfulla pjäser.
Tavlor, pipor, foton, handarbeten och alla möjliga förundransvärda föremål.
En hel vägg som en stor bioduk med en stor soffa att lägga upp benen i.
Där skulle man kunna sitta och se på de bästa sekvenserna ur livet.
Återuppleva, spola tillbaka och pausa.
Och slottet skulle vara fyllt av gröna växter,
stora grönskande växter med stora färgglada blommor.
Jag letade och letade men hittade inget slott som passade och tro mig jag letade, Paris, New York, Stockholm, Amsterdam, Reykjavik, Istanbul och Sidney men ingenstans hittade jag ett ställe som passade.
När jag slutat leta så satte jag mig ned, j
ag bara satte mig rakt upp och ned.
Och efter att jag suttit ett tag så började jag se var jag var någonstans.
Jag satt ett tag och började plötsligt förstå var jag befann mig.
Jag reste mig upp och började se mig omkring.
Åt varje håll jag tittade såg jag något nytt,
en otrolig djuphet i väggarna,
en tredimensionell tavelklädd vägg,
jag kunde inte se mig mätt på väggarna men rörde ändå blicken uppåt, upp mot taket.
Det var som av tusen färger ett skiftande hav av färger,
det var taket.
Och små stigar överallt.
Livets små stigar,
det var bara att följa en stig och ville jag stanna var det bara att stanna och ville jag backa och byta stig så var det också alldeles lätt.
Och så mycket blommor,
så väldigt mycket blommar och grönt.
Jag hade äntligen hittat mitt slott.
Jag satte mig ned igen och lät blicken vandra från det ena föremålet till det andra.
Jag hade hittat mitt slott.
Och däri, mitt oändliga museum.
Det är så skönt att vara i skogen.

En sista dikt

1997

En sista dikt

Innan solen går upp.
Medan tid finnes.
Innan det är för sent.
Snart går solen upp och ljuset jagar skuggor på flykten.
Hemligheter avslöjas.
Siluetter får djup.
Låt mig viska i ditt öra.
Små ord jag vill du ska höra.
Kärlek kommer kärlek går.
Endast lyckan består.
Livet står fast.
Som din vilja.
Lika säkert som att solen går upp.
En enda liten sista dikt.
Annars tar solen dig.
Bränner dig het.
Se mig, dyrka mig.
Vänd mig inte ryggen.
Mitt ljus är milt, rogivande.
Smeker dig om natten.
Jag är ljus där det är mörkt.
Är du vilsen visar jag dig hem.
Runt mig strålar livet.
Små små stjärnor av liv.
När du ligger på min jord letar jag mig fram till dig.
Skuggorna formar din kropp.
Jag följer.
Smeker.
Njuter av dig.
Slukar utan att förtära.
Du är vacker, så fin.
Din hud blänker i mitt sken.
Du är mitt mål, du är min längtan.
Jag är din.
Jag är månen.

Gubben i månen

1995

Gubben i månen

En snöflinga faller till marken i skenet från en gatlykta.
En av många tusen som seglar genom den kalla vinternatten.
Ovetande om hur vackra de är täcker de marken med ett vitt täcke.
Månen ser på jorden med förundran i blicken.
Den minns det första steget som människan tog på dess yta.
Den minns när vildarna nere på den blå planeten hackade i flintan för att göra upp värmande eld.
Nu ser den på snöflingorna som faller och gör så att marken skimrar.
En alldeles egen föreställning med alltid skiftande aktörer.
Denna planet så intressant att den cirkulerat runt och beskådat så länge den kan minnas.

Höskullen

1996

Höskullen

En plats för lek och skoj,
en fästning med dolda rum och hemliga gångar,
höskullen.
En viloplats för den trötte vandraren,
en säng för varje god luffare,
höskullen.
Hela vinterns förråd av näring till alla bondens får,
åkerns gyllene halm,
höskullen.
Midsommarnattens gömställe för de älskande,
en mjuk kulle av sommar,
höskullen.
Kliande klåda, stickande strån,
höskullen.
En mystisk plats med nytta utöver sin egen vetskap,
barnens lek till bondens förtret,
luffarens sömn, en frihetsdröm.
En plats för kyssar och smek,
början till en allvarlig lek.
En speciell doft av sommar och landet.
Höskullen

Idol

2017-09-02

Idol

En sång, långt bort, fast nära mitt hjärta
Längtandes, smärtsamt längtandes
Jag vill ge utlopp, sjunga ut
Berätta för världen vem jag är
Visa sorgen i mitt hjärta, sjunga ut min smärta
Vad är det som hindrar mig, varför sitter orden fast?

En längtan i mitt hjärta, tårar bakom mina ögon
Jag ser på dig med förundran, beundran
Jag ser mig i dig
Du sjunger ut, talar om för världen vem du är
Jag lyssnar, lyssnar och känner, känner dig
Din längtan kommer ut, lämnar plats åt annat
Vad kommer ditt liv att fyllas utav?

Det är så svårt att våga, ta det där första steget
Klivet ut i ovissheten skrämmer
Vem är jag, vad är jag?

Ett ego sitter fast i processen
Längtan pressar på, världen väntar
Men egot sitter fast, bromsar åt båda hållen
Får jag gå och lägga mig osjungen igen?

Om du vill lyssna så ska jag våga
Ge mig hän och ge av mig själv
Visa mitt sårbara, blotta min själ
Tusen tårar, tusen toner, tusen smärtor
Har livet sparat mig till sist?

Tystnaden spricker, rasar som skärvor
Dammet virvlar, toner tar form
Tre oktaver, 16 tonsteg, från mörker till ljus
Sjunger jag vackert för dig? för mig?

Allt snurrar, det blir tyst, jag ligger på marken
Jag sjöng, jag svimmade, allt virvlade
Ett steg framåt, fick mig på fall, men ändå
Jag gjorde det, ett första steg
Är jag din idol nu?

Jag är

20180204

Jag är

vad hände sen

såg du något av framtiden
blickade du tillbaka

eller var du bara här
helt stilla

Jag vet inte vem du är
ändå försäkrar jag dig

inget blod ska flyta baklänges
inget blod ska hoppa över ett slag

bakom hörnet finns ingenting
framför krönet finns ingenting
ingenting

där framme
möter
det som var

då och sen
i
mitten

mötet
här och nu

mitt emellan
backspeglar och framspeglar
ljuset bryts
där tiden står still

varken
fram eller bak
bara här
och nu

Jag vet inte vem du är
ändå försäkrar jag dig

här är nu
nu är här

Kometer

1996

Kometer

Genom tid och rum med tankens kraft.
Igår.
Idag.
Imorgon, en helhet av tomhet.
Där inget finns, finns allt.
En resa in i min egen själ,
en bottenlös brunn av motsättningar.
Så skör och fin men ändå så grov.
Att genomskåda sig själv är som att se ut i universum.
Mörker och mystik i oändlighet,
allt utav tomhet förutom stjärnorna.
Frågor får svar som åtföljs av frågor.
En rytm som hela tiden ändrar takt.
Du och jag som två kometer i världsrymden.
Vi far fram i rasande fart och gör ett smalt sträck över himlavalvet.
Även utan eldsvans far vi fram,
med tankens kraft far vi genom vårt inre,
och upptäcker skönheten med oändlighet.
Det är så vackert att få veta,
att oändlighet är något som aldrig tar slut.

Ledd av stjärnorna

1995

Ledd av stjärnorna

Det var länge sedan som kärleken flög fritt i luften.
Ett visst sus hade väl alltid legat på lur i periferin,
men en storhet,
en helhet,
det var länge sedan,
allt för länge.
Iskall vinternatt med en stjärnhimmel så klar och gnistrande som det bara är möjligt i januari.
Det gnistrar i skaren från månens vita klara sken.
Alldeles stilla och tyst förutom stegen som bryter tystnaden,
när de tränger genom skaren med ett kristalliknande knaster.
Varje andetag blir till ett moln som ligger stilla i den kalla natten.
På väg till,
eller bort ifrån.
De rimfrostiga kala björkarna i skogsbrynet bryr sig föga om denne nattvandrares mål.
En fast blick säger mer än de frusna träden.
Dessa ögon som ser ut över fältet är målmedvetna,
fast beslutna att nå platsen där kärleken svävar fritt i luften.
Ser nu rakt fram som frusna i ett ögonblick fyllt av längtan.
Söker de över landskapet och siktar in sig på ett mål långt borta.
Ju närmare målet ju starkare blir susandet,
tills det övergår till ett surrande som stiger till skyn,
och flyter fritt omkring,
på platsen som kallas för kärlek.

Mardrömmar

1997

Mardrömmar

Ibland undrar jag om det finns något slut.
Men vad är det som ska sluta?
Jag kan minnas gånger då jag sprungit hem den sista biten genom skogen,
rädd.
Rädd för vad då?
Ibland undrar jag vad det finns att vara rädd för.
Vad är det som skrämmer mig.
Jag minns en gång då jag knappt en meter var.
Då låg jag under täcket och skrämdes av allt som var utanför.
Utanför det om kanterna åtdragna täcket.
Än idag drar jag täcket över huvudet ibland och stänger ute allt farligt.
När jag efter sådana nätter vaknar så känns det alltid som en befrielse.
Befrielse från vad?
Dagen har just gjort slut på natten och med den stoppat iväg alla hemskheter.
Men dagen är ju bara början på nästa natt.

Min alldeles egen

1996

Min alldeles egen

Det var så länge sedan,
det känns som om tiden vi sist var tillsammans var något som hände någon annan,
och som i sin tur berättar det för mig.
Men vart efter vi umgås kommer du mig allt närmare,
och det som var ett minne blått är nu starkaste verklighet.
I min hand så känns du helt underbar.
Mina tankar som för mig bara är tankar,
får dig att ta form,
och de ger mig för första gången på länge en mening.
Tillsammans får vi en del av nuet att leva vidare.
Känslan är stark och ju mer jag får känna dig,
ju snabbare går det.
Allt som jag burit inombords får nu komma ut och bilda ord.
Med din hjälp så håller jag mig flytande,
och får kraft att uttrycka det som jag djupast känner.
Att fatta dig i min hand,
och se dig röra dig över pappret,
och se hur du lämnar ord efter dig som betyder något för mig.
Det gör min så stark att jag känner att inget är omöjligt.
Och jag vet att du bara är min.
Min alldeles egen penna.