Kategoriarkiv: Ensamhet

57 000

57 000

Det ligger en kostym i hallen, 57 000 kronor pryder det blanka golvet.
En skrynklig hög med tyg, den höll skammen borta som en rustning skyddar mot pilar.
Trygghet som föll mot golvet, silade mynt genom darriga fingrar.
Klirret studsar mot den polerade ytan, handen var svag, släppte igenom de små värdeföremålen.
Naken där ingen kan se, undangömd bakom reglade dörrar.
Cylindrar av varvat stål har skjutit djupt in i betongen och blockerar tankar från andras utsida.
Törne och tagg kommer inte in, under täcket når inga falska tungor.
Perfektionen fastnade i säkerhetslåset, varje siffra i koden gav ett nummer av frihet.
Prestationen är präglad på plastkort med hologram, de triumferar i rockens dolda fack.
Det dyra livet, all perfektion som en maskeradkostym för att skydda det försvarslösa ömma.
Så illa tilltygad, alla blickar, alla kommentarer, alla brutna löften, alla meningslösa meningar.
Armar och ben ihoprullade kring ryggraden, allt krampar runt det ensamma haltande hjärtat.
För många ord kom igenom, för många idéer och domar slog genom integritet av blod.
Pengar, mynt och plastkort, dyra sömmar och märken håller skenet uppe, får andra att backa.
Avstånd, det blir längre och längre till osäkra kommentarer, frihet från dårskap och missmod.

Det omöjliga lyfter det möjliga till oanade nivåer av tröstlös ensamhet som skär genom själen som en slö kniv karvar genom benmärgen på den krökta ryggraden. Det värker i hjärnan, det värker…

Inget försvar, inget vett kvar, trots allt prål och all prakt så spänner huden över kotor som skakar av skräck inför skammen. Världen utanför är världen innanför.

57 000 kronor är inget skydd, bara en flykt. Palatset är likväl ett fängelse som en borg. Skyddet har blivit murar som stänger in istället för att stänga ute.

Domar och ord studsar som ekande klockor inombords. Allt utanför är allt innanför. Vem sa vad, eller var allt redan sagt? Var det egna tankar som studsade mot andra?

Frågor ger svar, men svaren vill inte tas emot. Frågorna studsar, jagar, hasar längs de skinande korridorerna som mitt i natten ser ut som vägen mot cellen för den dömde.

Det som var tänkt som frihet, som ett skydd från allt det jobbiga, stängde in och fängslade vansinnet och tvingar på märken och sömmar för 57 000 kronor.

Det blanka golvet är prytt med en hög av falska löften, det som skulle skydda mot andras domar har stängt in och förslavat den enda röst som skulle ha kunnat erkänna sig skyldig.

Skuld, erkännande, rättvisa, den enda vägen ut, den enda vägen in. Sanningen är att ingen annan dömer, ingen annan tänker de tankar som skapat världens dyraste fängelse.

Ett fängelse som ingen ser, ett fängelse som ingen vet, ett fängelse där allt kostar extra och ingenting är gratis, ett fängelse utan vakter och med egen nyckel.

Att komma och gå fritt, stänga in, stänga ute. Allt ekar, studsar, det värker och svider, det finns ingen väg ut, det finns ingen väg in. Snart släcks ljuset, snart kommer befrielsen, snart är det över.

Det ligger något dyrt i hallen, det ligger något dött i rummet. Det ligger något unket och surt över hela platsen. Dags att vända blad, dags att säga god natt, dags att gå vidare utan kläder.

Naken i natten, utan mål, utan riktning, utan resurser, utan förstånd, utan vett, naken i natten.

Orken är slut, matt och slagen. Livet sköljdes bort för så länge sen. Det går inte att backa, det går inte framåt. Snart kommer gryningen, då är allt över, då kommer kostymen till nytta igen.

Kolvarna kommer dras tillbaka från betongen, gångjärnen kommer skälva.
Någon kommer och polerar golvet, byter lakan, förbereder för ännu en flykt, ännu en natt.
Det som inte gick kommer heller inte att gå, men vad gör det.
Ute på stan är allt som det ska, idioter och fåntrattar står uppställda som statister.
Allt studsar på dem, studsar tillbaka. Men rustningen tål allt, pengar betalar för leenden.
Plastkort och siffror löser alla dagens problem. Dagen lovar allt, natten finns inte i sikte.
När kvällen kommer börjar det om, stål i betong, knotor och åtstramad hud.
Ångest och ågren, ett hjärta som varken tål ljus eller mörker slår i otakt med ekande klockor.
Allt studsar och jämrar sig, tiden som flyter sakta speglar sig i den polerade ytan.
Allt är dött, livet är instängt, det som skyddar bedövar och förslavar det lilla liv som finns kvar.
Penthouse, top floor, 19 våningar upp, det ligger något på golvet…
57 000 kronor pryder det blanka golvet.

alarm

20190120

Alarm

alarmerande påtryckningar från svunna tider
varnande impulser, evigheten var för svår att hantera
bortdomnad då, ett litet barn som aldrig fick tröst
rädsla som skär genom köttet, skär genom ben
skräck som skär genom tid och rum

övergiven och utlämnad, ensam under ett täcke
tiden böjer sig, sträcker sig tillbaka, kroppens kramper
försöker stå emot, den fysiska evigheten
psyket har gått vidare, men inte kroppen
tiden står stilla inombords, djupet är aldrig då eller sen

bagateller för dig, småsaker för mig, katastrofer eller inte
kroppen minns för mycket, fick aldrig vila; som ett litet barn
bär fortfarande med mig evigheter av mörkt hat och slag
ett litet sårat barn som aldrig fick gråta ut, saknar trösten än
kroppen är stark, tar över medvetandet med kraft

en högre makt, gemenskapen från tillfrisknande vänner
kärlek som givits på nåder, hopp som kommit från heliga steg
en väg så smal, en sällan vandrad stig tar mig upp från mörkret
ger kraft till ett nytt förstånd, släpper då, släpper sen, släpper nu
landar i evigheten, ser en liten pojke i ögonen, ser mig själv

vuxen med förstånd, något ensam, men det måste vara så
ingen annan kan nå in i mig, inte så djupt, inte så ofta
en gång i tiden var jag öppen men blev inslagen till ett paket
grått papper av våld, tejp av förakt med en svart rosett av hat
slagen, i bitar, limmad och tvingad att fortsätta le; som ett paket

söm för söm, ärr efter ärr får jag kyssa på min inre kropp
ett litet barn i famnen, rädd och tyst
jag förstår, jag tröstar, jag skiljer det onda från det goda
reder ut vad som hände då från det som händer nu
andningen blir tung, spända muskler värker ut, tankar faller av

en vuxen som är stor, ett barn som är litet
hand i hand, knä i knä, hjärta i hjärta
två blir till ett, sinne och kropp förenas, enas om en ny verklighet
en trasig människa som tog slut då men som börjat leva nu
ett vuxet barn, en paradox; men en symbios som fungerar

barnet ger kraft, alla drömmar finns kvar, nyfiket längtandes efter livet
den vuxen får frid, minns vad som är viktigt, heligt och rätt
en dag i taget, små små steg som båda hinner med
förenad av hopp, helad av kärlek, vägledd av förstånd
idag vill jag leka

Alltid

20190114

Alltid

där sommaren sprang förbi
korta byxor, brunbrända ben
ett minne kärt och bevarat

sorgsna tårar spar jag i mitt bröst
gråter inte förrän vilan är åter
och vilar gör jag inte; för din skull

paradoxer som öppnar sinnen
hopflätade känslor
ett invecklat inre innerst inne

så gråter jag
för jag älskar dig
oro håller mig vaken om natten

du som sprang med brunbrända ben
men nu håller tårar tillbaka
som mig själv, liksom du

inget kan jag göra, i det yttre
så jag ber, i det inre
vilar du i min famn även nästa natt

kan jag skydda dig
vet jag ens mot vad, eller vem
ensam, så ensam, du bär för mycket

förlåt mig
har jag lagt för mycket på dig
en gång i tiden, eller nu

jag älskar dig
finns inget större
så hur störtar jag det osynliga

faror som lurar i mörkret rår jag på
men skuggor i ljuset blänker tillbaka
bländad av min egen tro

jag vill så gärna, ser inte klart
då, men kanske aldrig
sen, fast minnen finns kvar

håller jag dig, inte en sista gång
en öppen famn
för dig finns jag alltid kvar

Alltid och Aldrig

2001-12-22

Alltid och Aldrig

Jag vill inte att du går.
Jag vill att du stannar kvar.
Alltid har någon gått, aldrig har någon stannat kvar.
Jag vet inte om det måste vara just du, jag vill bara inte vara ensam.
Det kanske är fel av mig att be dig stanna?
Ändå vill jag inte låta bli.
Jag ser dig som min eftersom jag är din.
Spelar det någon roll vem som är vem.
Bara du följer med mig hem.
Bara du lovar mig att stanna kvar.
Lova mig en sak innan du går.
Det är en sak jag inte förstår.
Hur kan du veta att jag inte är du och att nu inte är nu.
Det snurrar och det värker.
Min ångest du förstärker.
Så gå då, bara gå.
Du kan väl ändå aldrig förstå.
Att kärlek är här och nu.
Så gå då kära du.

Andra klara blickar

20181115

Andra klara blickar

missförstå mig inte, snälla
jag kan inte släppa
det jag inte har

behöver deras hat
i kärlekens ställe
fast de ljuger
skyller på mig
behöver sanningen

vända ryggar
vänliga ord, utan handling
lägger ett falskhetens pussel
försöker förstå
vill gå vidare

kan inte gå utan
fast mark under fötterna saknas
falska leenden

i väntan på ärlighet
pusslar ihop lögnerna
finns det inget gott
är det bättre att lämna
kalaset var ändå utan inbjudan

hoppas in i det sista
vågade inte gå på, möta
rädd att förloras
förlora sanningen
deras lögner var facit
bläddrade i fel lexikon
för länge

starkare nu
ingen atlet
men bättre
litet

vill fly, bara glömma
allt
liten då
försöker växa nu
ta hand om det ömma

på insidan växer en värld
ljuset har blivit
större
fruktan släcker inte helt

vågar titta omkring mig
ser vad jag inte kunde så

falska leenden
skammen naglades fast

mina ögon togs ifrån mig
förblindad av hat
rädsla som jäser för länge

så döm mig inte, snälla
jag kan inte släppa
det jag inte har

behöver deras hat
i kärlekens ställe
fast de ljuger
skyller på mig
behöver sanningen

kunde inte se utan ögon
men, har lärt mig att se
genom andras
klara blickar

Annorlunda

20190810

Annorlunda

det är inte världen det är fel på
det är jag som är annorlunda

jag sov tungt, nära döden upplevelse
fick liv, blev tvungen att vakna

det har skett så sakta
långsamma dagar, många på rad

har aldrig riktigt förstått
sprang ifrån det normala

vaknade upp och såg
ser hur illa det är

förljugen, vilseledd
borttappade värden

förvirrade, förbittrade
längtandes efter mer, gift

förgiftade, begränsade
neddrogade av stimuli

någon annans fel
alltid någon annans fel

så ser jag ut över världen
lögnerna, illusionerna

all skönhet inbäddad i girighet
själviskheten håller järngrepp

i mig är det enkelt
fast ändå svårt

ser som det är
annorlunda

det är jag som är annorlunda
det är inte världen det är fel på

Borttappad

20170204

Borttappad

Jag vänder mig om, tittar bakåt, bakom
Vad har jag tappat?
Vad är det som ligger under snön?
Ligger det något under snön?

En stor hög med minnen ligger en bit bort
Jag kan inte hitta minnen av dig i snön

Snön virvlar ner, förblindar mina ögon
Jag springer i cirklar, ett mönster av evighet

Tårar som frusit till is fastnar och stänger mina ögon
Blind rusar jag, förblindad blöder jag
Röda spår lämnar ett budskap
Om du tittar bakåt, bakom, om du vänder dig om

En hög av minnen ligger begravda i snön
Det är jag som ligger i snön

Under all snö finns spår av blod
Min kropp ligger vid spårens slut, något under snön

Jag virrar i natten, letar efter förlorade minnen
Något är försvunnet, tappat under snön
En hög av minnen lagrade i kött och blod
Vinden sliter i mig när jag sakta glömmer…

…glömmer vad jag tappat…

bort…

Det tynger

1997

Det tynger

Jag är så full.
Full av kärlek.
Jag har ingen att älska här hos mig.
En mur av ondska står i vägen.
Jag har samlat på mig så mycket kärlek som jag kan bära.
Det tynger mig och jag känner mig fullastad,
ändå är jag hungrig på mer.
Det är som att mata det oändliga.
Jag ska samla så mycket att det räcker för att bryta muren.
På andra sidan muren finns det som jag söker,
någon att älska.
Det är svårt att samla kärlek när man är omgiven av ondska.
Jag ska inte ge upp,
jag vet att jag kommer att segra.
Och sedan hamna rakt i armarna på någon som uppskattar min kamp.
Någon som förstår varför jag samlade,
varför jag ville krossa ondskans mur.
Väl i armarna på den personen ska jag se tillbaka på min kamp och njuta av min seger och få dela med mig av njutningen och segerns sötma.
Fast just nu känns det så tungt,
jag känner mig så full,
kärleken är även den tung att bära,
i alla fall om man är ensam.

Du förstår väl vart vi är på väg

20190805

Du förstår väl vart vi är på väg

en flod flyter fram
ringlandes sakta
mot evigheten
havet som slukar allt

spindelnät som klibbar
sprattlar sig loss
för att fastna mer
maktlös utsträckt

från håll
det stora perspektivet
allt ser litet ut
passar inte ihop

du förstår väl vart vi är på väg
världen kommer hata oss
korsfästa
älskade av fler

smal är vägen
som smalnar av vart efter
tjäna i litet, tjäna i stort
du förstår väl vart vi är på väg

när allt känt förflutit
och allt väntat uppgett
kryper nuet fram
sjunger sin sakta melodi

öron hör inte
händer kan inte känna
ögon ser inte
anden suckar tungt i själen

gjorde det ont förr
glöm det
ta fram tårarna
hjälp mig besjunga

du förstår väl vart vi är på väg
uppslukade av allt
sakta sakta
tiden lämnar vi bakom oss

en dag försvinner
vägen smalnar av
natten blir till ljus
drömmar suddas ut

hjärtat brister
vackert töms livet ut
tårar strömmar
du förstår väl vart vi är på väg

Då och Nu

20181111

Då och Nu

skriker
vrålar
men vill inte störa
någon annan
min röst
suddas ut

smärtan förblindar
omöjligt att överleva
totalt mörker
jag faller
djupare ner
ner
panikens djup

smärta som stegrar
tar över
krossar varje ben
kroppen ledlös
förvriden
utanpå som inuti

vrålar maktlöshet
skriker förtvivlan
ropar utan att störa
någon annan
min röst
suddas ut

förblindad av smärta
jag faller
totalt mörker
panikens djup
omöjligt att överleva

stegrande smärta
krossade ben
förvridna lämmar
trasig
sår som aldrig läkt
då blir nu

minns en annan verklighet
det är tyst omkring
allt är lugnt
förutom min egen röst
skriker för nu
om då

lugnande ansträngningar
förgäves försök
kapitulation
säker här
och nu

toner ebbar ut
lyssnar till den nya sången
allt är okej
nu
den gamla refrängen
skriker tystare
nu

vilar trött
tänker på dig
den nya sanningen
en bättre sanning
nu
det gamla ebbar ut
då blir till då
minnen som studsar mot
nu

det är okej
det var inte okej
en liten skärva
skar upp gamla sår
var rann ut
då blandat med nu
en sörja
aldrig sörjd för
fast tid finns
nu

(tack Senem för att du finns där, och här)

En dag i taget

20180627

En dag i taget

tunga andetag i en sliten kropp
för många tankar om samma saker
ingenting leder åt rätt håll
försöka minska skadorna bara
och stå stilla
om det går

trött fast sömnlös
sjuk av all börda
men vägrar att släppa
greppet är hårt
viljan surrad
det måste gå
men åt vilket håll

envis
fastspikad i marken
surrad med egensinne
eget sinne
på kollisionskurs
med livet

så onödiga mönster
om och om igen
vansinne
obotlig
galen

känslorna bubblar
fast nedtryckta
kamouflerat öppen
lurad av mig själv
ännu en gång
tröttare

trött är bra
uppgiven ett steg närmre
kanske får sova
men att ge upp
det var för friheten jag kämpade
kämpar

så vad ska jag ge upp
målet jag aldrig nått
livet jag aldrig fick
ilskan
avundsjukan
rädslorna som kryper
kryper

skuggorna lever
jag hinner inte ta ansvar
så jag lägger delar av mig själv
i skuggorna
rädslor som kryper

det befriar inte
hjälper inte alls
bara splittrar
förstör
suger musten
kraftlös

ser ingenting framåt
inget att ge upp
en enda röra
en smet av trötthet
viljor och mål
soppan har skurit sig

en enda sak att göra
ge upp att ge upp
lägga ner att lägga ner
ta det lugnt
en dag i taget
varför så brott
det räcker så
en dag i taget

En gång till

2001-03-24

En gång till

Sorgen är långt borta. Skräcken är långt borta.
Här är det lugnt.
Jag är bara livrädd att allt ska komma tillbaka.
Kanske är allt nära och jag långt bort.
Ska jag vara ärlig med mig själv så har väl livet aldrig varit långt borta.
Inte ens när jag flyr försvinner något.
Allt är nära.
Inte ens jag är långt borta.
Fast du är långt borta.
Är inte du en del av livet.
Varför är du då så långt borta.
Det är ju med dig jag känner livet.

Enkel resa

20170122

Enkel resa

Lite till
Snart
Nästan klart
Bara strax, så…

Det är bara lite kvar
Måste klämma ur det sista

Natten hänger utanför dörren,
den har gjort det ett tag nu

Börjar bli trött på riktigt, riktigt trött
Trött på dig, trött på mig, trött på allt

Men något håller mig vaken
Vad är det för någon eller något?
Det är något som känns
Varför gör det ont?
Varför gör det ont att du lämnade mig?
Det var ju jag som bad dig att gå!

Jag var så trött
Kanske för trött?
Nu väntar jag bara på att få sova sött

Jag gav upp
Du gav upp
Vi gav upp

Friden är annonserad, men uteblir
Harmoni är efterlängtad, förväntad
Förvånande nog så är ingen av de trevliga gästerna här
Bara en hög med objudna känslor kom och tog farväl

Tyvärr finns ingen ångerrätt, ingen retur
Enkel resa, ensamheten,
enkel resa
Enkelt att resa ensam

I alla fall trodde jag att det skulle vara enkelt

Framgång

20200201

Framgång

kärleken bodde i mig
var yngre då
gjorde inga stora planer

nu har jag ordning på allt
kontroll över stora perspektiv
planterad ekonomi

lever bättre nu
var sak på sin plats
inga känslor som stör

ett väloljat maskineri
effektiv och ensam
saknar ingenting

lider inte, har slutat längta
inlåst i materiell frihet
fängslad av förstånd

förlorade kärleken
blir äldre så
gör inga små planer

Freddie

20161105

Freddie

Jag hör din röst sjunga min själ,
dina toner visar mina känslor för verkligheten
Du ser så trasig ut, du försöker inte ens
Jag håller ihop, biter
Du är den du är,
jag är någon annan
I mitt inre vill jag sjunga ut min historia,
få vara den jag är
Rädslan att inte bli älskad hindrar
Rädslan att någon ska förakta
Rädslan att inte någon bryr sig alls
Ingen har trott på mig,
inte ens jag har orkat bry mig
Piskat, bitit ihop, slagit på mig själv
Jag ser din smärta, jag ser att du ler
Du skrattar döden i ansiktet,
så modig
Eller bryr du dig bara inte?
Har du gett upp,
och gör en fest av resterna?
Jag dukar fortfarande bordet,
som om jag hade färska frukter
På mitt bord kryper likmask
Tallrikarna ringlar runt på duken
Jag vill också ge upp,
ge upp kampen och bara vara nöjd
Jag ser mig i spegeln,
jag ser bra ut, jag borde något
Jag tittar på bankkontot,
det ser bra ut, jag borde något
Jag ser mig omkring,
allt i sin ordning, jag borde något
Då hör jag din sång,
rösten som besjunger min själ
Det skriker en sång i djupet
Jag skriker tyst inom mig själv
Du ser så trasig ut, nu är du död
Jag håller ihop, biter
Du var den du var,
jag är någon annan

Fågel grå

2001-04-15

Fågel grå

Lilla fågel grå.
Jag har haft så svårt att förstå.
Din oro så svår att ta på.
Jag undrar hur det skall gå.

Jag ser din päls som en påfågelskrud, färger och paljetter.
Jag ser ditt inre, ditt yttre som du är, dagar som nätter.

Jag ser dig sittandes i bur.
Jag sitter som på lur.
Jag frågar mig själv hur.

Är det möjligt att jag som dig älskar, och över dig vakar
Att du en dag skall se mitt inre, och mitt hjärta då bejakar.
Med dig i min famn är det stilla, om så hela världen skakar.

För du lyser som pärlemosand, i soluppgången
Fanns en talisman för kärleken, vore du medaljongen.

Låt mig vara dig nära, göra allt rätt.
Kyssa, smeka, leka, göra det hett.
Ge kärlek tills du somnar, alldeles mätt.
Så som jag ser dig, det vore så lätt.
Kärlekens leende, det är ju så nätt.
Du ler kärlekens leende, på ditt lilla sätt.

Imorgon

20180217

Imorgon
Du svek så lite, knappt värt en ursäkt
Inte mycket för dig, inte för någon annan
Jag var redan slagen, låg redan ner
Som att komma åt ett befintligt blåmärke
Ingenting för dig
Allting för mig
En sårskorpa skrapas av så lätt
Du menade inte så illa
Men såret är djupt, går rakt igenom
Vårdslöst
Tanklöst
Du värnade inte om mig, du glömde bort
Gamla sår, nya sår, samma sår
Ingen är perfekt, du gjorde ett misstag, eller två
Jag förlåter
Inte heller jag är perfekt, tvärt om
Med alla mina sår
Så jag går min egen väg, kan inte lita på dig
Tillitsbrist
Höga krav?
Jag skyddar mig själv
Från dig, från svek
Sårskorpan är tunn
Såret är djupt
Jag leker bäst för mig själv
Ensam är stark i sin svaghet
Oförändrad i min feghet
Trygg i det invanda
Fel väg att gå,
idag
Jag borde gå vidare
Men jag lägger mig ner, trött och less
Kanske reser jag mig upp,
imorgon

Inlagd

20190421

Inlagd

sanden suger i sig vätan när vågor rullar in
lögnerna sjunker ner vartefter de vågar

sömnstruken fast drucken
gödd och svullen

lämnar inga vittnen kvar
nästa våg tar med sig allt

kan du stå kvar
sjunker i kvicksand

ärligheten sjunker undan
sugs ut till havs igen

underströmmar
osynliga kommentarer jag aldrig sagt

förnekad försökte fly
ett ensamt flöte guppar på havets våg

ilskan konserverad; bitter
inte havssalt; inga tårar rinner här

locket på
burken ordenligt tillsluten

en värre falskhet
rullade in på samma strand

sanden suger i sig vätan
vågor rullar in

Jag håller i det sista av mitt liv

1999

Jag håller i det sista av mitt liv

Jag håller i det sista av mitt liv
Och jag är medveten om att allting faller
Jag är en betraktare
Här bakom mitt galler
Och jag söker alternativ
Dagar kommer och dagar går
När allt är över
Vet jag inte om jag förstår
När jag äntligen vet vad jag vill
Men inte vad jag ska ta mig till
Så känns det onekligen som om
Allting faller

Jag är en betraktare
Här bakom mitt galler
Och jag håller i det sista
Av mitt liv