Kategoriarkiv: Krminielladikter

En aning knäpp

1995

En aning knäpp

Livet hade varit nere på sin botten och nästan drunknat i det dunkla mörkret av lögner och svek.
Rättvisan var så hård att rätten att döda var lika självklar som mat för dagen.
Livet hade delat in sig i raka linjer och gick framåt i rask takt.
Raka linjer som fördelade smärtan på ett sånt sätt så att den mest åtråvärda känslan som fokuserades i mitten var smärta.
Njutningen av ångest och hat blev det som var den drivande längtan.
Så djupt ned som en människa någonsin kan komma.
Sedan kom vändningen.
Sakta i början för att sedan öka i fart och sen till slut rasa uppåt som en raket.
Livet blir så underbart härligt efter en riktig svacka.
Det är tjusningen med det svåra,
att övervinna rädslan och fortsätta framåt.
Att leva i ett svajande nät av linjer,
både böjda och runda i ett virrvarr av trådar.
Till skillnad från det framrusande livet av raka linjer så är livet i ett system av korsande vägar ett paradis att leva i.
Korsa mellan känslor och känna en valmöjlighet inför vad som skall hända härnäst.
Döden är inte så hemsk.

Fasar och hoppas

20191225

Fasar och hoppas

första gången gjorde ondast
det var svårast då
förstod knappt vad jag gjorde

andra gången skedde i panik
hann inte tänka
tvingad kan man säga

tredje gången så fylld av hat
eller om det var rädsla
jag njöt av att få såra och förstöra

fjärde gången var med sorg
jag ville verkligen inte
men hade redan förhärdats

femte gången var mot min vilja
men jag var oärlig
visste nog inte vad jag gjorde

det blir lättare och lättare
mer avtrubbad med tiden
fasar och hoppas

det är på så olika nivåer
splittrad och trasig inuti
hittar ingen ånger längre

sjätte gången
kanske blir det mig själv
fasar och hoppas

Glock-17

2001-06-05

Glock-17

En sensommardag utanför Trelleborg, andan i halsen och pulsen den dunkar.
Denna dag blev någon annans sorg, benen de släpar och joggen den lunkar.
Tunga känns stegen – bort med miljonen, från döden med sikte på frihet.
Strax bakom – den jagande bataljonen, bort och fri är det enda jag vet.
Det bränner i kroppen och svider i själen, kulan som flög och dödade en kvinna.
Kroppen blöder – jag skjuten i hälen, den synden jag begått – tillåts jag hinna.
Vem dömer i denna stund, gud allsmäktig eller min egen förmåga.
Jag dödat en bankkund, är jag själv nu dömd – det är sekundens fråga.
Hundarnas gläfs kommer närmre mitt blod.
Om en liten stund når jag fram till vår bod.
Crossen som väntar ska mig till frihet ta.
Den som hann först, det var så vi sa.
Jag kommer fel väg och måste simma.
Blod jag tappat, jag får inte svimma.
Bataljonen är nära,
jag hör dem svära.
”ta fast den jäveln – skjut för att döda”
Jag kastar mig i vattnet, kan inte dyka.
Bataljonens pistoler, de börjar ryka.
Det viner i luften och vattnet det stänker.
Jag måste lossa ryggsäcken – jag tänker.
En kula träffar, kanske två.
Hållen är dödliga men ändå så små.
Ryggsäcken, jag lyckas krångla mig ur.
Då träffas jag av ytterligare en skur.
Jag fumlar i vattnet som blandats med blod.
Min chans att få leva är inte god.
Fumlar efter min sista chans,
i hölstret någonstans.
En kula då träffar, punkterar min lunga.
Mina kläder känns alldeles för tunga.
Min chans glider ur min hand, jag på väg till annat land.
Det sista jag ser – mitt hopp mot botten dala, cirklar ner – som en svart svala.
Min blick blir mörk när jag sakta sjunker ner,
min chans på botten – det sista jag ser.
– svart bland det svarta, min Glock 17.

Inlåst

1996

Inlåst

Försöker känna efter,
hitta en känsla värdig att följa.
En knut i magen,
det är allt.
Jag känner ingenting förutom en ovisshet.
Total okontroll över mitt liv ger en känsla av osäkerhet.
Inte osäker i mig själv,
själv är jag säker,
långt framåt så ser jag hur min framtid ska vara,
men nu.
I nuet är det annorlunda,
nuet är ovisst,
mitt liv är i händerna på missbrukare,
maktmissbrukare.
I min framtid som jag har bildat i min fantasi är det helt annorlunda,
fyllt av kärlek och förståelse,
men allt hänger på vad domarna och bödlarna ska besluta.
I min själ bor min kraft,
den är stark men inte hur stark som helst.
Belöningen för strävan efter att göra rätt är känslor,
känslor så som kärlek,
vänlighet,
värdighet och rättfärdighet.
I mitt läge är kampen dubbelt så svår och utan belöning.
Om jag inte kämpar går jag under och blir en slav åt hatet.
Och hur jag än kämpar så kan jag inte komma i mål.
Höga murar skärmar av så att det är omöjligt att nå belöningen.
Det är svårt att kämpa med sina känslor,
när man inte vet när man har vunnit en bit,
och kommit närmare målet.

Mitt bidrag till Brevväggen i cell 7 på Kronobergshäktet

1996

Mitt bidrag till Brevväggen i cell 7 på Kronobergshäktet

En del söker i knark, andra efter Gud.
Sök i dig själv i stället.
Det är där tryggheten finns.
Leta efter ett självförtroende
som kan stärka dig.

Det är bara att kämpa
varje inlåsning har ett slut, bara att vänta.
Gola inte ner dig själv eller någon annan.
50 % av deras information får de av dig , så var tyst.

Låt inte inlåsningen knäcka dig.
Om ångesten kommer låt den inte knäcka dig.
Ta itu med den och gör dig själv starkare.
Allt har ett slut, bara att vänta.

Att någon annan än du råkar illa ut ska du inte acceptera.
Stå för vad du har gjort i stället för att dina vänner får skit för det.

Droger förstör människor.

Nöjesfältet

1996

Nöjesfältet

Jag åker karusell.
Jag sitter i mitten där det inte snurrar så värst snabbt.
Jag sitter och ser ut mot världen utanför som snurrar förbi så väldigt snabbt.
Jag klev på en gång för länge sedan,
lockad av farten.
Nu sitter jag hopkrupen i mitten och vågar inte kliva av.
I denna höga fart så vet jag ju inte var jag landar.
Jag ser andra som tjoar och tjuter,
lockade av farten och spänningen i att vara en del av,
det,
som utifrån ser ut att vara den drivande samlingspunkten.
Efter ett antal varv i karusellen så fick jag insikten,
och förstod att den enda funktion som karusellen har är att snurra till det.
Yr i huvudet ville jag komma av,
men rädslan för vart jag skulle kastas av drev mig in mot mitten.
Och nu sitter jag här oförmögen att påverka.
Jag kan endast be att någon stänger av karusellen,
eller hoppas på att något ska inträffa som ger mig modet att våga gå ut,
till den snabbt roterande kanten och kasta mig ut,
lita på ödet,
att det ger mig en någorlunda mjuk plats att landa på.
Jag åker karusell,
jag borde kanske ha valt bergochdalbana.