Kategoriarkiv: Liv

2019, Acceptans, Barn, Ensamhet, Gemenskap, Kapitulation, Kärlek, Lek, Lidande, Liv, Övergrepp, PTSD, Sanning, Sår, seger, Smärta, Utbrändhet, Vuxet barn

alarm

Lämna en kommentar

20190120

Alarm

alarmerande påtryckningar från svunna tider
varnande impulser, evigheten var för svår att hantera
bortdomnad då, ett litet barn som aldrig fick tröst
rädsla som skär genom köttet, skär genom ben
skräck som skär genom tid och rum

övergiven och utlämnad, ensam under ett täcke
tiden böjer sig, sträcker sig tillbaka, kroppens kramper
försöker stå emot, den fysiska evigheten
psyket har gått vidare, men inte kroppen
tiden står stilla inombords, djupet är aldrig då eller sen

bagateller för dig, småsaker för mig, katastrofer eller inte
kroppen minns för mycket, fick aldrig vila; som ett litet barn
bär fortfarande med mig evigheter av mörkt hat och slag
ett litet sårat barn som aldrig fick gråta ut, saknar trösten än
kroppen är stark, tar över medvetandet med kraft

en högre makt, gemenskapen från tillfrisknande vänner
kärlek som givits på nåder, hopp som kommit från heliga steg
en väg så smal, en sällan vandrad stig tar mig upp från mörkret
ger kraft till ett nytt förstånd, släpper då, släpper sen, släpper nu
landar i evigheten, ser en liten pojke i ögonen, ser mig själv

vuxen med förstånd, något ensam, men det måste vara så
ingen annan kan nå in i mig, inte så djupt, inte så ofta
en gång i tiden var jag öppen men blev inslagen till ett paket
grått papper av våld, tejp av förakt med en svart rosett av hat
slagen, i bitar, limmad och tvingad att fortsätta le; som ett paket

söm för söm, ärr efter ärr får jag kyssa på min inre kropp
ett litet barn i famnen, rädd och tyst
jag förstår, jag tröstar, jag skiljer det onda från det goda
reder ut vad som hände då från det som händer nu
andningen blir tung, spända muskler värker ut, tankar faller av

en vuxen som är stor, ett barn som är litet
hand i hand, knä i knä, hjärta i hjärta
två blir till ett, sinne och kropp förenas, enas om en ny verklighet
en trasig människa som tog slut då men som börjat leva nu
ett vuxet barn, en paradox; men en symbios som fungerar

barnet ger kraft, alla drömmar finns kvar, nyfiket längtandes efter livet
den vuxen får frid, minns vad som är viktigt, heligt och rätt
en dag i taget, små små steg som båda hinner med
förenad av hopp, helad av kärlek, vägledd av förstånd
idag vill jag leka

2019, Andlighet, Barn, Frihet, Gemenskap, Gud, Harmoni, Kärlek, Liv, Tillit, Tro, Tröst, Trygghet, Vackert

Annorlunda

Lämna en kommentar

20190924

Annorlunda

det känns annorlunda
när det inte gör ont
bara lite smärta här och där
som ebbar ut
även det rinner av

varför tog du sån tid på dig
jag har väntat så länge
längtat efter dig
som jag inte riktigt trodde fanns
men hoppades

får jag vara med dig
nära, i din famn
kan du hålla mig
ömt och hårt
andas ut djupt och långsamt

hemmavid
den djupa känslan
rotad i myllan
näring från evigheten
underjordiska strömmar

här stannar jag kvar
jag vet att jag måst gå
någon gång men inte just nu
bara vara i allt som du är
så slappnar jag av

drömmer mig bort
fast drömmen tar mig tillbaka
en plats där allt började
tillbaka till dig
vacker i stillheten

så enkelt
vansinnigt enkelt
därför går de flesta förbi
ett helt liv utan mening
en död utan slut

här ligger jag
en annan sorts evighet
där allting började
föds jag på nytt
det känns annorlunda

2017, Förlåtelse, Frigörelse, Liv, Mod, Offer, Ondska, Övergrepp, Smärta, Tillit, Tro, Val

Apskaftet

Lämna en kommentar

20170220

Apskaftet

Så många lögner, ingen kunde ha räknat ens om evigheten hjälpt till
Ett kraftigt illamående reser sig upp från botten av insidan
Valet, det fria valet
Så många val beslutade på lögnaktiga grunder
Lurad, lurad att tro på lögner, tro på mörker, tro på hat och förakt
Satan stod på lur sedan den första dagen, redo att gripa in
Små söta lögner som lovar det allra heligaste

Jag har så länge undrat, valde jag?
Valde jag?
Hade jag ett val?
Så många har sagt nej, sagt att jag är maktlös, oskyldig
Oskyldig till de övergrepp jag utsatts för
Alltför många lever själva i lögn och mörker,
utan ljus så ser man inte verkligheten som den är

Så lurad som jag varit, så förljugen, så förvriden, så trasigt förtvivlad
När man inte hör sig själv så lyssnar man på andra röster
Vilka röster som helst
Den som skriker högst måste vara bäst, den höga rösten tystar,
tystar alla försök som själen viskar
Bortrövad av mig själv, mina val tog mig långt bort, för långt bort
Jag hittade inte hem igen, saknade mig själv, borttappad och vilsen

Sen ser jag verklighetens ljus
Det bländar i ögonen, för ljust, för starkt, för svårt
Men natten har ingen gryning, tynar bort i skuggorna
En evighet av tysta suckar över bortglömda val, evig pina, utmattad
Finns ingen annan väg att gå när ljuset en gång väl visat rätt färdriktning
Tillbaka, mot de värdelösa valen, tillbaka, in i smärtan, mot brytpunkten
Vi har alla varit där, men få vill vända tillbaka, vägen är gles och enslig

Några är där, några på väg, andra redan framme.
Vi hjälper varandra, genom tid och rum
Händer sträcks ut och alltid genom allt, ljuset som värmer och skyddar
Många långa dagar passerar, väldigt långa dagar
Till slut står jag där, stirrar mig i spegeln igen
Jag valde, jag tålde inte smärtan

Jag tålde inte smärtan, det är förståeligt
Jag tålde inte fruktan, det är förståeligt
Jag tålde inte ensamheten, det är förståeligt
Jag tålde inte ondskan, det är förståeligt
Jag tålde inte utanförskapet, det är förståeligt
Jag trodde att valet skulle lösa problemen, ge mig fri passage, frihet

När jag stirrade mig i spegeln så såg jag mig själv
Efter valet skulle jag se någon annan
Ingen människa på jorden kan förebrå mig för det valet
Jag överlevde, Satan blev en bundsförvant, en trogen,
inte vän, men trogen
Alltid fanns han där, tvingade mig att tvinga andra att välja fel val
Det var priset jag fick betala för min överlevnad

En människa hatade mig
Hans val att hata mig kom från ondskans mörker
Jag fick välja att hata mig själv, att se skiten i spegeln
Apskaft kallade han mig, jag fick välja Apskaftet
Jag såg mig själv som ett apskaft
Jag valde det själv
Efter flera år av tortyr så valde jag, själv

Valet att svika mig själv var svårt att göra
Det gjorde så ont att se den lilla blonda pojken i spegeln
Se de blå ögonen med skräcken som glänste i tårarna
Jag visste att livet skulle bli annorlunda om jag höll med honom
Höll med honom om vilket äckel jag var, ett apskaft
Jag såg mig själv för sista gången, sa adjö helt omedvetet
Och valde att hata mig själv
Jag valde
Jag var fem år gammal

Vem ser jag om jag tittar i spegeln idag?
Vågar jag se efter?
I många år levde jag med hatet, vad är sant?
Är jag ett apskaft?
Kan jag göra ett nytt val?
Är det ens möjligt?

Väljer jag tillbaka så behöver jag möta allt igen
Väljer jag så gör det ont
Väljer jag så kan jag ångra mig, misslyckas
Väljer jag så kan jag bli fri
Väljer jag så kan jag vinna tillbaka mig själv
Väljer jag så kan Satan dra åt helvete

Jag står framför spegeln igen, en annan hall, en annan spegel
Jag ber en bön, i Jesus namn, namnet över alla andra namn
Ett ord, en osynlig innebörd; Jesus, klyver allt mörker, skär av alla lögner
Ondskan gör reträtt, flyr inför ljusets Herre
Jag ser ett ansikte ta form, mitt ansikte, det ser annorlunda ut
Skägg hänger ner, döljer huden som är nästan 42 år gammal
Jag binder det onda i namnet som har kraft, ber, tackar
Jag gör ett nytt val

Jag väljer
Jag väljer att jag är vacker
Jag väljer att jag är älskvärd
Jag väljer att jag är värdefull
Jag väljer att jag är fri
Jag väljer att jag är fri

Sorgen kommer som en vårflod, sköljer bort smärtans vinter
Smältvatten från själens 36 åriga vinter rinner vidare med livet
Det tar ett tag att landa, alla skador, alla skulder, alla jag gjort illa
Så många som jag dragit fram till min inre spegel och speglat i helvetets eldar
Skuld så stor att den inte kan mätas, inte minnas, inte hanteras
Så sa lögnerna, att det var omöjligt
I mig själv kan jag inte göra mycket, men Han som har väckt mig kan göra allt
Lögnen vill få mig att skämmas, att ändra mig, att välja om, välja tillbaka

Jag släpper allt, trygg i att jag inget kan göra just nu, trygg i Hans närvaro
Jag har valt, ett nytt val
Jag tog mig tillbaka, jag är redo att möta verkligheten
Jag är redo att se världen som den är, se ljuset
Sorgen får ha sin gång
Skulden sin plats
Förlåtelsen får äga rummet
Jag förlåter, och blir förlåten
Helandet kan ha sin gång, en väg mot frihet
Ett steg i taget, små, små steg

Jag lyssnar inte till de andra rösterna
Skammen
Skulden
Smärtan
Självömkan
Hopplösheten
Hatet
Alla kan de dra åt helvete

Jag har gjort ett annat val
Har en liten femåring att ta hand om
Trösta mitt inre, ta hand om mig själv
Kärlek
Frihet
Trygghet
Förlåtelse
Tacksamhet
Hopp

Jag valde fel
Det finns många speglar
Jag kommer aldrig välja fel igen
En dag i taget
En dag i taget så väljer jag skönheten
Speglar jag någon framöver, så blir det i hoppets blå låga
Rättfärdigheten bor i mig, brinner som en gnistrande safir
Den är inte min, men jag delar den gärna med dig
För kärleks skull

2019, Barn, Hopp, Kärlek, Liv, Sanning, seger, Styrka

Din soluppgång

Lämna en kommentar

20190825

Din soluppgång

jag såg dig
så ville jag också
besjunga din glädje

sakta med små toner
ge soluppgången en egen melodi

sprickor i mitt inre
öppnar nya vägar för kärleken
melodier fångar vad solen ger

allt förändrades i stillhet
det gamla brast itu

jag ser dig
vill nu precis som då
besjunga din glädje

starkare med större toner
ge soluppgången din melodi

spricker i mitt inre
öppnar vägen för kärleken
fångar solens melodi

förändrades i stillhet
brast itu

jag ser dig
nu precis som då
sjunger med din glädje

starka små toner
din soluppgångs melodi

1995, Äventyr, Dröm, Frigörelse, Frihet, Harmoni, Liv, Lycka, Sanning, Skönhet, Tänkvärt, Trygghet

En fästning av illusioner

2 kommentarer

1995

En fästning av illusioner

Ett slott.
Det skulle bli ett slott, ett stort praktfullt slott.
Ett slott med många salar.
Varje sal med sin egen stil, sin egen ton.
Eller varför inte en egen färg.
En egen färg.
Och massor av hyllor, hyllor och krokar.
Hela väggarna prydda av saker som hänger på hängare eller krokar.
Saker från alla jordens hörn.
Ett stort museum,
det skulle bli som ett stort museum fyllt av märkliga och beundransfulla pjäser.
Tavlor, pipor, foton, handarbeten och alla möjliga förundransvärda föremål.
En hel vägg som en stor bioduk med en stor soffa att lägga upp benen i.
Där skulle man kunna sitta och se på de bästa sekvenserna ur livet.
Återuppleva, spola tillbaka och pausa.
Och slottet skulle vara fyllt av gröna växter,
stora grönskande växter med stora färgglada blommor.
Jag letade och letade men hittade inget slott som passade och tro mig jag letade, Paris, New York, Stockholm, Amsterdam, Reykjavik, Istanbul och Sidney men ingenstans hittade jag ett ställe som passade.
När jag slutat leta så satte jag mig ned, j
ag bara satte mig rakt upp och ned.
Och efter att jag suttit ett tag så började jag se var jag var någonstans.
Jag satt ett tag och började plötsligt förstå var jag befann mig.
Jag reste mig upp och började se mig omkring.
Åt varje håll jag tittade såg jag något nytt,
en otrolig djuphet i väggarna,
en tredimensionell tavelklädd vägg,
jag kunde inte se mig mätt på väggarna men rörde ändå blicken uppåt, upp mot taket.
Det var som av tusen färger ett skiftande hav av färger,
det var taket.
Och små stigar överallt.
Livets små stigar,
det var bara att följa en stig och ville jag stanna var det bara att stanna och ville jag backa och byta stig så var det också alldeles lätt.
Och så mycket blommor,
så väldigt mycket blommar och grönt.
Jag hade äntligen hittat mitt slott.
Jag satte mig ned igen och lät blicken vandra från det ena föremålet till det andra.
Jag hade hittat mitt slott.
Och däri, mitt oändliga museum.
Det är så skönt att vara i skogen.

2019, Ansvar, Ära, Gud, Kraft, Liv, Styrka, Tacksamhet, Vackert

En plats

Lämna en kommentar

20191103

En plats

utnyttjad för sanningens skull
söndersliten av vassa tungor
ärrad över en kropp full av förhårdnader
ingen man står kvar så länge

och där, mitt i stormens öga
mötet med ett stirrande nu
en kämpe stiger fram
den blå lågan flammar till

jag ser mig omkring
gamla skinn som bleknat i natten
överallt minnen från ett tidigare liv
avtryck från lögnens slaveri

svag, feg och rädd
skinnen vrider sig på marken
vinden vaggar dem
sakta nöts de ner till ingenting

född på nytt
en man jag inte kände till
men alltid längtat efter
en känsla som aldrig fått blomma ut

du din djävul stod på mig
men jag har stått på mig
ryggraden som böjdes blev rak
står här nu med uppsträckta händer

förundrad över pånyttfödelsen
spänner mina muskler
är det verkligen jag
en längtan släktes av en saknad

andas djupt, en suck
fattar att liket aldrig var mitt
lurad att böja nacke för den sjuke
kedjad i känslor som vred sig

böjer mig istället, ner på knä
tackar Gud av hela mitt hjärta
sjunger en lovsång som rullar ut
ekar i natten som dagsljus

den första gryningen höjer sig
allt ser sig likt men känns förnyat
inga felsteg, ute ur labyrinten
fattar min sköld och mitt svärd

en vandring utan slut
evigheten har öppnat sig
lammet och lejonet går sida vid sida
i mitten har mig givits en plats

1997, Frihet, Liv, Lycka, Natur

Faran i natten

Lämna en kommentar

1997

Faran i natten

Jag sitter på en sten med fötterna i vattnet.
Jag har vadat ut i natten för att spegla mig i månskenet.
Jag njuter av stillheten som råder under spöktimmens gång.
Så tyst, så vackert.
En skog runt omkring speglar sig i det klara vattnet.
En uggla hoar och bryter tystnaden med sitt spöklika läte.
Det går som kalla kårar på ryggen och jag drar upp fötterna ur vattnet.
Jag njuter av faran som inte finns.
Det är en härlig känsla att känna skräck utan att ha något att frukta.
Jag kontrollerar min rädsla och lyssnar in i skogen efter smygande steg.
Det är tyst och stilla, kusligt tyst.
Jag ser upp mot månen och fängslas av det vita skenet,
kan nästan höra en varg yla på en klippa långt borta.
Jag sticker ned fötterna i vattnet igen.
Det är ljummet och skönt och det får mig känna hur kylig nattluften är.
Det börjar närma sig slutet av spöktimmen,
det är dags att gå hem.
Snart,
inte riktigt än,
det är så härligt att känna rädslan för det som inte är farligt.

2018, Bön, Dröm, Frihet, Gud, Liv, Ordlekar

Jag är

Lämna en kommentar

20180204

Jag är

vad hände sen

såg du något av framtiden
blickade du tillbaka

eller var du bara här
helt stilla

Jag vet inte vem du är
ändå försäkrar jag dig

inget blod ska flyta baklänges
inget blod ska hoppa över ett slag

bakom hörnet finns ingenting
framför krönet finns ingenting
ingenting

där framme
möter
det som var

då och sen
i
mitten

mötet
här och nu

mitt emellan
backspeglar och framspeglar
ljuset bryts
där tiden står still

varken
fram eller bak
bara här
och nu

Jag vet inte vem du är
ändå försäkrar jag dig

här är nu
nu är här

2019, Andlighet, Ånger, Bön, Frihet, Gud, Kapitulation, Kärlek, Längtan, Liv, Tro, Tröst, Trygghet

Jesus

Lämna en kommentar

20190911

Jesus

mitt i allt valde jag dig
försökte få allt annat
stoppade i mig
matad med vad som helst

du är smal
din väg enkel
kunde inte se dig
ljuset gjorde ont

ville ha det jag kunde ta på
ville känna för stunden
vad som helst egentligen
allt annat än mig

om vishet är att testa alla fel
lärdom om vad som inte fungerar
en professor bland doktorander
hedersmedlemmen jag

ändå står du kvar
idag och imorgon
nåden värker i mig
kärleken öppnar upp

trötta leder får kraft
allt jag är sätts i rörelse
gråter för du är sann
förstår att jag alltid saknat

höll så hårt i världen
klämde sönder allt det fina
inget ömt kvar
stoppade i mig vad som helst

hittade flyktig trygghet
sprang efter den
fast du hela tiden stod stilla
med öppen famn

till slut förstod jag
att det alltid varit Du
det har alltid varit Du
släpper allt det andra

hemma nu
i din famn
öppnar mitt hjärta
blir äntligen mätt

1996, Äventyr, Dröm, Frigörelse, Kärlek, Liv, Mod, Säker

Kometer

Lämna en kommentar

1996

Kometer

Genom tid och rum med tankens kraft.
Igår.
Idag.
Imorgon, en helhet av tomhet.
Där inget finns, finns allt.
En resa in i min egen själ,
en bottenlös brunn av motsättningar.
Så skör och fin men ändå så grov.
Att genomskåda sig själv är som att se ut i universum.
Mörker och mystik i oändlighet,
allt utav tomhet förutom stjärnorna.
Frågor får svar som åtföljs av frågor.
En rytm som hela tiden ändrar takt.
Du och jag som två kometer i världsrymden.
Vi far fram i rasande fart och gör ett smalt sträck över himlavalvet.
Även utan eldsvans far vi fram,
med tankens kraft far vi genom vårt inre,
och upptäcker skönheten med oändlighet.
Det är så vackert att få veta,
att oändlighet är något som aldrig tar slut.

1995, Ensamhet, Kärlek, Längtan, Lidande, Liv, Vännskap

Känslor

Lämna en kommentar

1995

Känslor

Du får mig att känna att jag har en vän.
Du får mig att känna mig betydelsefull.
Du får mig att känna mig vuxen.
Du ger mig känslan att vilja leda.
Du ger mig känslan att vilja hjälpa.
Du ger mig något att se upp till.
Med dig kan jag känna sympati.
För dig kan jag känna rädsla.
Tillsammans med dig känner jag styrka.
Med dig känner jag samhörighet.
Du får mig att känna sorg.
Du får mig att känna avståndet.
Du får mig att känna mig nyfiken.
Alla bidrar ni med någon känsla till mig.
Jag är lyckligt lottad som har en som ger mig så mycket att känna.
Men var är du, vart tog du vägen?
Du, dig som jag vill ge.
Dig som jag ville ge min kärlek, den starkaste av alla känslor.
Vart tog du vägen?

1996, Barn, Dröm, Glädje, Harmoni, Kärlek, Längtan, Lek, Liv, Lycka, Trygghet

Smultronstråt

Lämna en kommentar

1996

Smultronstråt

Ett smultron,
ett smultron till och ytterligare ett smultron.
Det lilla barnet ligger på ängen med ett grässtrå i handen.
Den lilla pojken som ligger i gräset och trär smultron på sitt strå,
ska han ge bort det?
kanske till mamma? fast dagen är så lång,
hinner plocka fler.
Ett efter ett glidet smultronen av stråt och faller med ett välsmakande belåtet ljud ned i munnen på den lilla pojken.
Precis som båtar på en flod som stupar hejdlöst nedför ett vattenfall.
Det ljusa lätta håret rör sig stilla utav en vaggande rörelse från vinden.
Det är så vackert bland alla prästkragar och klöver,
de små blåa klockorna som dansar på ängens kant spelar en ljudlös melodi,
en melodi som handlar om vatten.
Friskt och fullt av liv,
svalkande bäckvatten.
Lika snabbt som det porlande vattnet i bäcken rinner iväg,
lika snabbt går tiden.
Det var så länge sedan jag låg där med smultronen,
men jag kan fortfarande höra de blå klockornas ljudlösa sommarmelodi.

Till Mamma från Andreas

2019, Liv

Solan på Torpet

Lämna en kommentar

20190928

Solan på Torpet

ben som förut bar
har fått en ful ovana
utöver sviktande leder
viker och kränger sig

viljan vilar i samma hjärta
upplever soluppgången nu som då
kroppen ger vika för gravitationen
finner ingen tröst fast viljan lever kvar

ålderdomen pressar viljan tillbaka
ödmjukhet dess frukt
ett ömt tänkande om de som ännu
spritter av hopp och liv

så ser livet tillbaka på sig själv
rynkor rymmer två pigga blå
ångrar smått de misstag som begåtts
bävar inför dem som aldrig gjorts

2019, Andlighet, Barn, Harmoni, Kärlek, Kraft, Lek, Liv, Lycka, Vackert

Stjärnstoft

2 kommentarer

20190805

Stjärnstoft

i stillheten är det så enkelt
tankar rör knappt världen
snabbare än ljuset
rör jag mig i fantasin

sen rullar morgonen in
ljuset snabbare än ljuden
dofterna kommer sen
sist känslorna

den döende kroppen
påfrestande
utmanar evigheten
gravitation stretar emot

blundar igen
en värld på insidan
möter det förgängliga
sjunker ner i en utandning

andas in
en bön tar form
låter den komma
stretar inte emot

inga tankar har värde längre
kroppen skriker till
känslor rusar rakt igenom
lämnar plats

evigheten möter upp
sjunger tillsammans
som ett, fast två
jag är

att jag är
så enkelt i stillheten
världen rör knappt tanken
fantasin rör mig

morgonen väcker de mina
ljud som vittnar om känslor
kroppar som växer
barnen

frukost av flingor och bröd
fast suktar så mycket mer
stjärnstoft
jag är

kroppar svekfullt allvarliga
var och en i sitt eget
ändå hungrar de
stjärnstoft

stillheten gör det enkelt
tankar som rör världen
snabbare än ljuset
formar med min fantasi

1996, Liv

Vattenfall

Lämna en kommentar

1996

Vattenfall

Fallande skönhet från strömmar av styrka,
inbäddad i ett moln av dimma.
Det dova dånande ljudet från detta jordens underverk.
Slingrandes genom skogar kommer denna flods liv från höga bergstoppar.
Ett avbrott i den lugna färden bildar detta mirakel av vitt skummande vatten.
Vatten som faller från hög höjd.
Kastar sig nedför klippkanten och bildar en strömvirvel av skummande vatten.
Dånet och bruset och det skummande vattnet övergår sedan till den fas då lugnet åter råder.
Vattnet rinner iväg i jämn takt och rör sig sakta ut mot havet.
Lämnar det stora fallet bakom sig som ett pumpande hjärta,
som vars uppgift var att sätta kraft och fart på det viktigaste av allt,
liv,
vatten.

1996, Förändring, Liv

Älska mig

Lämna en kommentar

1996

Älska mig

Jag känner styrka när du är nära,
en trygghet som sträcker sig långt tillbaka.
Vinden sa så till havet,
när den ryckte tag i havets hår och piskade upp ett vitt skum på de vågfyllda lockarna.
Jag känner liv när du tar tag i mig.
Havet sa så till vinden,
när det lät sig föras upp i luften av de starka vindar som svepte över dess hjässa.
Jag njuter när vinden rycker i havet och havet låter sig totalt hänföras av vinden.
Så sa stormen,
när den mullrade fram mellan de stora vågorna och den vågfyllda vinden.
Vinden är min näring,
havet är mitt blod,
och stormen är mitt hjärta.
Så sa Jorden,
och Solen var nöjd.