Kategoriarkiv: Okategoriserade

Drömmen

20181121

Drömmen

trötthet som sjunkit ner i ulltofflor
skrapande ljud, som inte stör
buller och bonk, buller och bånk

vismande lismande lingonpastej

en groda kommer hem till dig
fast sällen

jag såg spåren, de många
korta, svarta och små

ett nonsens
virrvarr av trötthet
fast naken under skinnet

det falska skinnet
uppenbarad
eller utfläkt

jagade jag, nakenheten
som om vore den
försvunnen

omöjligt säger du!
ingen vet egentligen
ingen vet

tomten
allfadern
upphovsmannen
naket röd
utanpå

och där somnade jag
drömmer om allt under granen
insnärjd med snören och tejp

så går det, vidare för en del
somliga nöjer sig
liten önskan är lagom stor

utan skor går dansen
ingen förstår, varför hon log
alla kysser under kransen

så jag kastar in
mer än bara handduken
en satsning enligt vissa
en förlust
visor, sagor, en jämrande ton
blundar och sjunger
eller
för dig
likt katten jag stryker
kurrar och jamar
innan allt tar slut

En simtur

2001-04-03

En simtur

Det kittlar mellan tårna när sanden blöts upp av de slickande vågorna.
Sanden blir till en hunds tunga som lapar mina extremiteter.
Jag står vid ödets hav, strandar till ångestens djup.
Jag ser vågorna rulla in. Ska jag våga gå ut i det svarta vattnet?
Eller ska jag vänta på en våg så stor att den drar mig med ut i djupet.
Jag vet att jag måste lära mig att simma för att leva i mig själv.
Små vita gäss rider vågorna när de svarta rullar in mot stranden.
Kan jag likt skummet segra över djupet och ta mig över ytan på detta ödets hav?
Om jag nu kan, vart ska ja simma?
Finns där bortom horisonten en annan strand.
Eller är där ett djup lika mörkt som solen vore om den lös svart.
Jag tänker på Columbos, han vågade sig över en horisont där det tidigare sagts vara ett stup.
Vågade han så kan även jag.
Fast mitt hav är annorlunda. Jag kan inte drunkna.
Det är min ångest, min rädsla som jag samlat i livet som jag nu måste ta mig över.
Och det som slickar mina tår är bara det att jag har kalla fötter.
Så jag står här, plaskandes med fötterna i mig själv.
Tvekar.
Velar
Vågar.
Kanske.
Tvekar.
Väntar.
Det är så mörkt, så mörkt.
Jag är ensam och rädd.
Tvekar…
Vågar.

Glock-17

2001-06-05

Glock-17

En sensommardag utanför Trelleborg, andan i halsen och pulsen den dunkar.
Denna dag blev någon annans sorg, benen de släpar och joggen den lunkar.
Tunga känns stegen – bort med miljonen, från döden med sikte på frihet.
Strax bakom – den jagande bataljonen, bort och fri är det enda jag vet.
Det bränner i kroppen och svider i själen, kulan som flög och dödade en kvinna.
Kroppen blöder – jag skjuten i hälen, den synden jag begått – tillåts jag hinna.
Vem dömer i denna stund, gud allsmäktig eller min egen förmåga.
Jag dödat en bankkund, är jag själv nu dömd – det är sekundens fråga.
Hundarnas gläfs kommer närmre mitt blod.
Om en liten stund når jag fram till vår bod.
Crossen som väntar ska mig till frihet ta.
Den som hann först, det var så vi sa.
Jag kommer fel väg och måste simma.
Blod jag tappat, jag får inte svimma.
Bataljonen är nära,
jag hör dem svära.
”ta fast den jäveln – skjut för att döda”
Jag kastar mig i vattnet, kan inte dyka.
Bataljonens pistoler, de börjar ryka.
Det viner i luften och vattnet det stänker.
Jag måste lossa ryggsäcken – jag tänker.
En kula träffar, kanske två.
Hållen är dödliga men ändå så små.
Ryggsäcken, jag lyckas krångla mig ur.
Då träffas jag av ytterligare en skur.
Jag fumlar i vattnet som blandats med blod.
Min chans att få leva är inte god.
Fumlar efter min sista chans,
i hölstret någonstans.
En kula då träffar, punkterar min lunga.
Mina kläder känns alldeles för tunga.
Min chans glider ur min hand, jag på väg till annat land.
Det sista jag ser – mitt hopp mot botten dala, cirklar ner – som en svart svala.
Min blick blir mörk när jag sakta sjunker ner,
min chans på botten – det sista jag ser.
– svart bland det svarta, min Glock 17.

Knarkaren

2001-02-20

Knarkaren

Vad skiljer kropp från själ?
Jag frågar för jag vill verkligen veta.
Så ofta som jag tänker på dig och jag känner mitt hjärta slå.
Sitter kropp och själ ihop så undrar jag var, hur?
Eller är allt jag känner bara impulser mellan mina nerver?
Är känslor något så banalt som hormoner och substanser som utsöndras i min hjärna och mina synapser?
Är själen bara ett ord för det i min kropp som jag inte förstår?
I så fall vill jag leva förr, inte nu.
Då, tiden då jorden var platt. Då åskan klöv luften när Tor dundrade fram över himlen.
Då, när kärleken var en hemlig lömsk kraft som kröp upp ur tjärnarna om natten och förtrollade de unga.
Inte som nu, dopamin och serotonin från hypofysen.
Ett piller eller lite pulver får kroppen att darra av orgasm.
Har vi tryckt in all magi i några tabletter, allt som förr gjorde världen till en levande saga.
Jag ställer frågor till Gud som får mig att undra.
Är jag frisk!
Ska det vara så här?
Har min själ inte blivit mer värdefull än lite pulver.
Har jag blivit så liten att jag inte vågar mig utanför min kropp.
Har jag själv bundit mig till mina nerver med synappskopplingar, portaler-klaffar som ger njutning vid befallning.
Tankar större än jag ger mig svar, får mig att se.
Piller och pulver.
Kropp och själ.
Jag förstår.
Rädsla för världen, för mig själv.
Jag stängde av, gömde själen i min kropp. Blev kall.
Knarket var ett sätt i koncentrerad form att komma åt mina känslor. Nog nu.
Jag behöver ingen kunskap för att förstå, förstå vad jag känner, bara våga.
Våga låta min kropp andas och leva, låta mitt hjärta slå.
Låta mitt blod rusa, pumpas genom kroppen, ge näring åt nerver, synapser.
Kraft till mina hormoner.
Låta kroppen sköta sig själv.
Så ska jag sköta min själ.
Flyta ut ur min kropp. Våga leva. Våga vara rädd.
Gå med min kropp, ut ur rum, in i rum.
Låta själen sväva omkring min kropp.
Komma nära människor.
Nudda blommor och träd, låta vinden vädra mig.
Låta ljuset och vattnet skölja min själ, runt min kropp.
Träffa andra människor, se deras kroppar, nudda deras själar.
Vara många tillsammans och känna varandra sitta stilla.
Känna hur hjärtljuden får rummet att pulsera.
Kanske träffa en kvinna.
Våga vara stor med henne.
Våga mötas både i kropp och själ.
Våga älska.

Naken

2001-01-04

Naken

Som månen lyser på havet, bildar en fåra av ljus i den briserande, vågade ytan.
Blinkar och lockar med sitt silversken.
Likaså klyver du min värld, delar mina två hav.
Mitt goda mot mitt onda och ditt månljus i mitten.
Två hav som brer ut sig i oändligheten.
Ditt silverblå ljus som glittrar och ler i natten.
Jag måste välja, gott eller ont. Vilken väg skall jag vandra?
Jag har länge vägt på de bådas gränser utan att ge fördel till någondera.
Ärligt talat såg jag ingen skillnad före du kom.
Det ena lockar, det andra kräver.
Vatten, livets byggsten nummer ett. Det allra viktigaste för allt liv, allt jag vet, allt jag känner.
Jag väljer.
Jag väljer dig.
Jag lämnar allt bakom mig, allt jag någonsin lärt mig och lämnar min själ och mitt hjärta, till dina händer.
Låter dig vårda mitt väsen.
Låter ditt skarpa sken träda in i mitt liv och bränna bort allt jag tidigare känt.
Du är min gudinna, nattens gestalt. Över gott och ont.
På gott och ont.
Jag dyrkar dig, jag älskar dig.
Jag låter dig lysa upp mitt liv.
Jag låter dig älska mig.
Jag är naken inför dig.

Prinsen

1997

Prinsen

Som prinsen kliver genom törnbuskarna för att få sin prinsessa.
På samma sätt rev sanningen sönder mina tankar som höll mig fången i sitt snår.
Allt som hade varit ett virrvarr av onda tankar, i jakt på makt.
Tankar som lekte med livet, andras liv.
Att i tanken styra världen, stor törst efter att fylla egot.
Ett ego som var så litet att det inte rymde något och därför alltid var på jakt efter makt.
Men som en ljusblixt kom sanningen.
Klöv de största lögnerna i en enda smäll.
Därefter föll ett regn av blixtar och likt taggiga snaror föll mina lögner till marken.
Jag såg med rena känslor på livet,
Och Gud så skönt det var.
Jag var inte först, jag var inte den siste, jag var inte ond och jag var inte god.
Jag var en del, en del i pusslet.
Och med första biten lagd kunde jag fortsätta lägga bit efter bit och snart så ska de sista bitarna vara på plats.

Tack min prins även om jag icke är någon prinsessa.

Skäggstubb och pappa

2001-01-29

Skäggstubb och pappa

En kort sekund, ett ögonblick
Början som så mycket annat.
En inlevelse en känsla, en hunger.
Ett byte, en vän. En kärlekens varelse.
Våra ögon möttes och världen stod i zenit.
När allt stannar upp och blir grått syns färgerna.
När formerna suddas ut ses mörkret.
En spårvagn i Amsterdam.
Varför just där?
Det var så långt ifrån allt verkligt.
Hade vi varit hemma hade det varit någon ide.
Jag gick av och du åkte vidare.
Sekunden senare ångrade jag mig. Vem är du?
Kände du likadant som jag?
Märkte du mig? Som jag märkte dig?
Tände kärleken samma längtans eld i dig som i mig?
Ses vi någonsin igen?
Hade vi varit hemma tänkte jag, vilket hån.
Då hade jag också hoppat av tunnelbanan.
Funnit en anledning att stanna kvar i ensamheten.
Låtit rädslan styra mitt liv.
Det hade ju kunnat misslyckats. Du hade kunnat sagt nej.
Du kunde sagt ja och sen hade det blivit fel.
Jag väntar på den rätta, på den jag kan förklara, förlikna.
Styra och vara beredd på.
Den jag inte utvecklas för mycket med. Så att jag inte utvecklas ifrån mig själv.
Tappar mig själv. Farligt att utvecklas för fort.
För vem skulle jag vara om jag gick fram till dig och sa hej.
Jag är väl nio år och vet vem jag är, skäggstubb och pappa.

Solrött äpple

1997

Solrött äpple

Jag bodde i grottan och du lockade mig ut.
Det tog tid att vänja mina ögon vid det starka ljuset.
Skuggan var min vän och den vakade över mig,
nu ser vi efter varandra.
Som ett sött äpple är du det godaste för mig,
så söt och fuktigt friskt.
När skuggan är borta och du är hos mig så lyser ljuset och du strålar mot mig och äppelsötman mustar i munnen.
Skuggan höll mig vid liv och gav mig trygghet i form av mörker.
När jag ser framåt ser jag ljus men när jag ser på mig själv så ser jag skuggan smyga på marken.
Tittar jag ned för länge så skymmer ljuset och äppelmusten övergår till en snedvriden citrons beska smak.
Jag blir lurad att bita i frukten och mörkret får mig i sitt grepp.
Du finns där,
jag häpnar för mig själ,
jag ser dig som ljuset och vet vart jag vill komma,
jag måste gå dit själv,
för hur du än lyser och vill vara min sol så är skuggan min och jag måste lära mig att hålla skuggan på marken och inte låta den glida upp och ändra min smak.

Till Cattis

Spåren suddas bort

20191104

Spåren suddas bort

där stod hon
famnen full av brustna löften
fallna kyrkklockor skrapades av vinden
utan klang
långt bort
utan sång

och så fann jag dig
utan att finna
bara hitta

bortkastad
försakad
ett liv fullt av fullbordan
av fel sort

så gråter du i min famn
ack du arma
suger i dig all värme du kan få
fast ändock
högst tillfälligt

ser jag dina fotspår
sakta försvinna
sanden kastas av vinden
din skepnad sugs upp av natten
horisonten är åter stilla

Stilrent

20171126

Stilrent

Ta min själ
Ge mig vingar
Eller ryck av dem
Jag vet inte vem jag är

Vem är du?

Som en isborr gräver sig smärtan ner
Borren tar med sig all skit upp till ytan

Ensam sitter jag stilla
Väntar inte på något
Eller någon

Det ekar
Samma ord studsar fram och tillbaka
Magen som en ravin

Är det änglar som sjunger?

Är jag död
Eller sjunger någon för mig
En vaggvisa jag hört förut
Men glömt bort

Som en snäcka mot örat
Brusar mitt inre när jag lyssnar
Så jag låter bli

Nej, ånger tar mig tillbaka
Bättre fäkta illa än fly
Osynliga händer kväver mig
Svårt att få luft

Vackert är ett ord vi inte använder

Stilrent

Tror inte det jag hör
Urfattig
Blev min död
Känd i efterskott

Lönen kommer för sent
Jag skrev inte för mig
Det var för din skull
Du får alla sanningar
Allt landar, hamnar på plats

Inte mitt problem
Jag är redan död
Fick bara se en bild
Ett foto från framtiden

Jag hälsar er adjö
Från nu till framtiden
Så ser jag tillbaka på det inträffade

Stilrent

Inte en rak linje
Inte en kurva skön

Vanmakt tog förståndet
Ifrån mig föll allt

Intet kom avlösande

Vakant står det på min runa
Nöjd står jag där
Osynlig för dig, men jag står här

Det reser sig i nacken
Håren kittlar
Är det någon bakom ryggen

Du sitter vackert
Stilla
Stilrent
Vänder dig om och frågar

Vem är du?

Systemet

2000

Systemet

För hundra år sedan var det lätt
För en svart man att göra rätt
Det var lätt att hata
Fick inte gå på samma gata
Vita och svarta på samma buss
Glöm en flicka och pojke å en puss
Ingen kärlek mellan svarta och vita
Jag skulle vilja säga mellan de rika
Mellan de som aldrig blir lika
Fattiga och rika
Glöm svarta glöm gula, glöm fina glöm fula.
Glöm vita och röda, ingen är värd att döda.

Det är som samma kamp nu som då
Eller är du för rik för att förstå
Lyssna nu så
Ska du få veta att det kan gå
För jag är en som vet att det är så
Är du redo att förstå
Nå.

Nåd för de rika, inga huvuden skall rulla
Mat till de fattiga, bjud på mjölk och bulla.

Var och en får göra sitt, kampen når inte gatan
Den som vill ut och strida
Har en större kamp han måste blida

En rik eller en fattig- en slav eller herre
Båda är fast i systemet, vi har gjort systemet fast
Var och en måste själv frigöra sig själv.