Kategoriarkiv: Rädsla

57 000

57 000

Det ligger en kostym i hallen, 57 000 kronor pryder det blanka golvet.
En skrynklig hög med tyg, den höll skammen borta som en rustning skyddar mot pilar.
Trygghet som föll mot golvet, silade mynt genom darriga fingrar.
Klirret studsar mot den polerade ytan, handen var svag, släppte igenom de små värdeföremålen.
Naken där ingen kan se, undangömd bakom reglade dörrar.
Cylindrar av varvat stål har skjutit djupt in i betongen och blockerar tankar från andras utsida.
Törne och tagg kommer inte in, under täcket når inga falska tungor.
Perfektionen fastnade i säkerhetslåset, varje siffra i koden gav ett nummer av frihet.
Prestationen är präglad på plastkort med hologram, de triumferar i rockens dolda fack.
Det dyra livet, all perfektion som en maskeradkostym för att skydda det försvarslösa ömma.
Så illa tilltygad, alla blickar, alla kommentarer, alla brutna löften, alla meningslösa meningar.
Armar och ben ihoprullade kring ryggraden, allt krampar runt det ensamma haltande hjärtat.
För många ord kom igenom, för många idéer och domar slog genom integritet av blod.
Pengar, mynt och plastkort, dyra sömmar och märken håller skenet uppe, får andra att backa.
Avstånd, det blir längre och längre till osäkra kommentarer, frihet från dårskap och missmod.

Det omöjliga lyfter det möjliga till oanade nivåer av tröstlös ensamhet som skär genom själen som en slö kniv karvar genom benmärgen på den krökta ryggraden. Det värker i hjärnan, det värker…

Inget försvar, inget vett kvar, trots allt prål och all prakt så spänner huden över kotor som skakar av skräck inför skammen. Världen utanför är världen innanför.

57 000 kronor är inget skydd, bara en flykt. Palatset är likväl ett fängelse som en borg. Skyddet har blivit murar som stänger in istället för att stänga ute.

Domar och ord studsar som ekande klockor inombords. Allt utanför är allt innanför. Vem sa vad, eller var allt redan sagt? Var det egna tankar som studsade mot andra?

Frågor ger svar, men svaren vill inte tas emot. Frågorna studsar, jagar, hasar längs de skinande korridorerna som mitt i natten ser ut som vägen mot cellen för den dömde.

Det som var tänkt som frihet, som ett skydd från allt det jobbiga, stängde in och fängslade vansinnet och tvingar på märken och sömmar för 57 000 kronor.

Det blanka golvet är prytt med en hög av falska löften, det som skulle skydda mot andras domar har stängt in och förslavat den enda röst som skulle ha kunnat erkänna sig skyldig.

Skuld, erkännande, rättvisa, den enda vägen ut, den enda vägen in. Sanningen är att ingen annan dömer, ingen annan tänker de tankar som skapat världens dyraste fängelse.

Ett fängelse som ingen ser, ett fängelse som ingen vet, ett fängelse där allt kostar extra och ingenting är gratis, ett fängelse utan vakter och med egen nyckel.

Att komma och gå fritt, stänga in, stänga ute. Allt ekar, studsar, det värker och svider, det finns ingen väg ut, det finns ingen väg in. Snart släcks ljuset, snart kommer befrielsen, snart är det över.

Det ligger något dyrt i hallen, det ligger något dött i rummet. Det ligger något unket och surt över hela platsen. Dags att vända blad, dags att säga god natt, dags att gå vidare utan kläder.

Naken i natten, utan mål, utan riktning, utan resurser, utan förstånd, utan vett, naken i natten.

Orken är slut, matt och slagen. Livet sköljdes bort för så länge sen. Det går inte att backa, det går inte framåt. Snart kommer gryningen, då är allt över, då kommer kostymen till nytta igen.

Kolvarna kommer dras tillbaka från betongen, gångjärnen kommer skälva.
Någon kommer och polerar golvet, byter lakan, förbereder för ännu en flykt, ännu en natt.
Det som inte gick kommer heller inte att gå, men vad gör det.
Ute på stan är allt som det ska, idioter och fåntrattar står uppställda som statister.
Allt studsar på dem, studsar tillbaka. Men rustningen tål allt, pengar betalar för leenden.
Plastkort och siffror löser alla dagens problem. Dagen lovar allt, natten finns inte i sikte.
När kvällen kommer börjar det om, stål i betong, knotor och åtstramad hud.
Ångest och ågren, ett hjärta som varken tål ljus eller mörker slår i otakt med ekande klockor.
Allt studsar och jämrar sig, tiden som flyter sakta speglar sig i den polerade ytan.
Allt är dött, livet är instängt, det som skyddar bedövar och förslavar det lilla liv som finns kvar.
Penthouse, top floor, 19 våningar upp, det ligger något på golvet…
57 000 kronor pryder det blanka golvet.

Apskaftet del två

20181118

Apskaftet del två

bortdomnade ögon
suddiga blickar
upplevelser i djupet
som inte gick ihop

hur kan kärleken hata

hur kan den man håller kär
skrämma mer
än allt annat

där tog förståndet slut
det slocknade

när ljuset tänds igen
behövs en förklaring

han ler
inget har hänt
eller…

han skrattar
inget har hänt
eller…

han är glad igen
inget har hänt
eller…

sex ögon slappnar av
kommer tillbaka
trötta, men lugna

fast där sitter han
Andreas
han ler inte
han skrattar inte
han är inte glad

minnen dras upp
sex ögon blir oroliga
det vrider och vänder sig
i djupet

men ja just det ja!
Apskaftet
Jonet
Det

vilken tur
eller…

jo kolla på honom
kolla på Apskaftet

den enkla vägen
det enda valet
allt annat är för svårt

tiden går

om och om igen
tillslut

inget vrider sig
ingen vänder sig

sex ögon vet
blundar ibland
slipper se

och tittar igen
på Apskaftet

alla ler
sex ögon trycker ner

även jag ser
även jag känner
märket som svider är mitt
blommande röd
skammen har slagit sin rot
alla andras skam
är min

han slår
de ler
och jag håller med

min kärlek var riktad mot dem
även jag sväljer ondskan
den enkla vägen
det enda valet

jag får vara med
en roll finns
för mig
bara jag vet vem jag är

Apskaftet

Balans

1995

Balans

Skuggan som faller på ljuset,
ger perspektiv åt ondskans intrång.
Labyrinter av lögner och mörka snaror.
Oroligt, spännande och läskigt,
lika så skräckinjagande farligt.
Endast rädslan driver nyfikenheten.
Kan rädslan för det onda övervinnas?
genom utövande av det onda?
Är det verkligen fel att hata?
räcker kärleken verkligen så långt att hatet är överflödigt?
Eller är det just skillnaden som är avgörande?
Skulle ljuset vara lika starkt om inte skuggan låg på lur?
Är inte ljuset som starkast just när man ser in i det efter att ha vilat sig i skuggan?
Det enda avgörande för livet är ju döden,
men på vilket plan avgörs denna fas av evighet?
Är döden ett mellanting av ljus och mörker eller ter sig döden på två olika sätt?
Ett avslappnat skönt tryggt försvinnande,
eller ett kast ned i den djupaste avgrund.
Två paralleller som formar ett mönster av evighet.
Om solen symboliserar godhet,
och bristen på ljus tar plats för ondskan,
då skulle man kunna tänka sig att både ondska och godhet balanserar varandra,
för att upprätthålla harmoni.
Jag vet inte med dig,
men jag njuter bäst av solens värme när jag ligger i skuggan.

Blomsterhandlarn

1995

Blomsterhandlarn

Som solen vill jag spricka igenom molnen.
Men kärleken mitt hjärta kan spetsa som pålen.
Jag vet inte om jag vill,
om det är med dig jag trilla till.
Så lätt att såra, jag redan blöder.
Skör och fin som mina bröder.
Du som en ros med vassa tänder,
biter, sticker – mina händer.
Jag försöker varsam vara,
Du så arg, jag ej detta klara.
Så jag klipper dig vid roten,
Binder dig, surrar foten.
Kastar sen i Nybroviken,
Ser på vasen – så nyfiken.

Brinner för dig

20190114

Brinner för dig

det brinner av oro i min själ
sorgen gnager på insidan av bröstkorgen
allt vill ut
men ingen finns som tar emot

en två tre fyra, det kommer mer
evighetsström
så jag släpper taget
en dåre håller emot, det vill jag inte vara

jag gråter för dig
ilskan är så bekant
vreden skriker i mitt öra
döv av smärta faller jag ner genom jorden

jag kan gråta för mig men inte för dig
så tar jag din hand i min
min lilla flicka
varför ska världen vara så svår

tårar på min kudde tröstar inte dig
fram med ljuset
tänd lamporna en i taget
skyll inte på någon men ta ansvar för allt

skrik som ekar i natten
jag ser din olycka
känner en liknande smärta
förstår var du står

kan jag hjälpa dig
var finner jag kraft, förstånd
hur kan jag ta hand om dig
utan att du får lida för mycket

jag vill bara att allt ska vara bra
öppna ögonen och allt ska vara borta
men lamporna tänds en i taget
jag ställer mig i ljusets sken och brinner

Det enda vittnet

2018-08-31

Det enda vittnet

Jag ser på dig
ensam mot förövaren
försvarslös i natten
mitt på dagen
övergreppens mörker

Ropar med tysta tårar
ljudlöst högt
skriker i panik
bakom ögonen
kvidande torra ögon

Hans andedräkt sticker, stinker
ögon och näsa förenas
överväldigas av skammen
skulden är falsk
orden spikar fast den ändå

Kroppen främmande
jag flyr inom mig själv
letar efter en lugn vrå
det är tyvärr fullt
ondskan hyr på varje plan

Han ser
inte mig
bara hat
ett mörker strömmar
omsluter ett litet barn

Ingen ser
ensamt vittne
avstängd, kurragömma
glömd bakom mitt eget hjärta
längtar ut

Ingen hjälp finns tillhands
men du ser mig
jag ser dig
skräcken i dina ögon
kan inte förstås

Dina ögon
min skam, jag ser den i dig
din förtvivlan
gör ont i mig
du bevittnar, jag flyr, han slår

Biter ihop, förstår inte
ser dig, känner inget i mig
smärtan i dig
du ser vad han gör
jag ser dig

Till min syster; det var inte ditt fel / Andreas

Du får vara arg

20190514

Du får vara arg

försvarslös
liten och öppen för allt
det var lätt att såra dig
du bara tog emot
sa ifrån med liten röst, utan kraft

lojal och tyst in i döden
hatar du hellre dig än mig
förblindad av barnets kärlek
formad av varje andetag
min vrede, din lag

livet är tungt
jag ser det när du andas
allt för mycket har du svalt
tvingats omsluta med kärlek
offrat dig, för att vara med mig

allt är inte smuts
men det här är inget kärleksbrev
jag vill hjälpa dig få ut det onda
erkänna att det onda är jag
eller i alla fall bor i mig

det gör ont i dig
har alltid gjort ont i mig
formade av smärta
av vrede
försöker hålla tillbaka

som att strypa livet
strypa sig själv
du får vara arg på mig istället
jag vill inte, är rädd för det
men det är rätt, du får vara arg

ge tillbaka ilskan
stoppa den där den kom ifrån
kärleken kommer från samma håll
men en sak i taget
var inte rädd

Då och Nu

20181111

Då och Nu

skriker
vrålar
men vill inte störa
någon annan
min röst
suddas ut

smärtan förblindar
omöjligt att överleva
totalt mörker
jag faller
djupare ner
ner
panikens djup

smärta som stegrar
tar över
krossar varje ben
kroppen ledlös
förvriden
utanpå som inuti

vrålar maktlöshet
skriker förtvivlan
ropar utan att störa
någon annan
min röst
suddas ut

förblindad av smärta
jag faller
totalt mörker
panikens djup
omöjligt att överleva

stegrande smärta
krossade ben
förvridna lämmar
trasig
sår som aldrig läkt
då blir nu

minns en annan verklighet
det är tyst omkring
allt är lugnt
förutom min egen röst
skriker för nu
om då

lugnande ansträngningar
förgäves försök
kapitulation
säker här
och nu

toner ebbar ut
lyssnar till den nya sången
allt är okej
nu
den gamla refrängen
skriker tystare
nu

vilar trött
tänker på dig
den nya sanningen
en bättre sanning
nu
det gamla ebbar ut
då blir till då
minnen som studsar mot
nu

det är okej
det var inte okej
en liten skärva
skar upp gamla sår
var rann ut
då blandat med nu
en sörja
aldrig sörjd för
fast tid finns
nu

(tack Senem för att du finns där, och här)

En dag i taget

20180627

En dag i taget

tunga andetag i en sliten kropp
för många tankar om samma saker
ingenting leder åt rätt håll
försöka minska skadorna bara
och stå stilla
om det går

trött fast sömnlös
sjuk av all börda
men vägrar att släppa
greppet är hårt
viljan surrad
det måste gå
men åt vilket håll

envis
fastspikad i marken
surrad med egensinne
eget sinne
på kollisionskurs
med livet

så onödiga mönster
om och om igen
vansinne
obotlig
galen

känslorna bubblar
fast nedtryckta
kamouflerat öppen
lurad av mig själv
ännu en gång
tröttare

trött är bra
uppgiven ett steg närmre
kanske får sova
men att ge upp
det var för friheten jag kämpade
kämpar

så vad ska jag ge upp
målet jag aldrig nått
livet jag aldrig fick
ilskan
avundsjukan
rädslorna som kryper
kryper

skuggorna lever
jag hinner inte ta ansvar
så jag lägger delar av mig själv
i skuggorna
rädslor som kryper

det befriar inte
hjälper inte alls
bara splittrar
förstör
suger musten
kraftlös

ser ingenting framåt
inget att ge upp
en enda röra
en smet av trötthet
viljor och mål
soppan har skurit sig

en enda sak att göra
ge upp att ge upp
lägga ner att lägga ner
ta det lugnt
en dag i taget
varför så brott
det räcker så
en dag i taget

En gång till

2001-03-24

En gång till

Sorgen är långt borta. Skräcken är långt borta.
Här är det lugnt.
Jag är bara livrädd att allt ska komma tillbaka.
Kanske är allt nära och jag långt bort.
Ska jag vara ärlig med mig själv så har väl livet aldrig varit långt borta.
Inte ens när jag flyr försvinner något.
Allt är nära.
Inte ens jag är långt borta.
Fast du är långt borta.
Är inte du en del av livet.
Varför är du då så långt borta.
Det är ju med dig jag känner livet.

Familjens svarta

20181115

Familjens svarta

inget facit
ingen som går före
tvivel som kamrat
ensamheten
försvinner
och tar över

panik från förflutna tider
vågor rullar in
ett brus
skrik som ekar
fram och tillbaka
kryper ihop

en boll av smärta
evighetsprinciper
var aldrig menat så
förvirrad
förblindad
förstådd förvirring

utlämnad åt en annan tid
förlorade så hårt
drog aldrig korta stickan
den togs ifrån mig
offrades i natten
familjens mörker

utfryst
oönskad
pinsamt övertäckt
glömd
fast smärtsamt påminnande
önskade de min död

jag vägrar
vägrade
ett förflutet som aldrig tar slut
blir inte lämnad ifred
jag uppför mig inte som ni vill
era önskningar tystar inte

svart
målad av er feghet
sprayad av skräck
tvingad på kostymen
fällen som fäller
domen som färgar lamm
svart

Fly

2001-04-19

Fly

Vilsna tårar på vilsen kind.
Bortsprungen i skogen.
På rymmen bort från faran.
Den stora morrande skräcken.
Din vän, min vän, allas vän.
Den hårda fasan.
Torkar vilsna tårar från vilsen kind.
Granbarrsrandigt hår stripar i ögonen.
Regnet sköljer bort alla spår kring den dåligt skyddande granen.
Klistrande kläder kyler hjärtat.
Kallt, kallt, kallt.
Ensam under granen, vilar i flykt från faran.
Den hårda fasan flåsar i skogen.
Rosad hud på kalla kinder.
Torra tårar fryser i hettan.
Blodet svallar, hjärtat pumpar. Huden kyler. Kläder fryser.
Skräcken flåsar, nära.
Pumpar, skriker.
Flyr.
Ramlar.
Skräckens tårar på fasans kind.
Död.

Förhandlingar

20181104

Förhandlingar

förhandlingar med dig
förlåt mig
köpte och sålde
med dina medel

respektlös
ansvarslös
du fick betala med ditt liv
ändra och möblera

du var lätt, ville ge allt
jag tog, det jag ville ha
men aldrig, dig
förlåt mig

jag älskar inte dig
kanske
men det blev aldrig så
blir inte

i min skam försökte jag
av fruktan gav jag inte upp
en dåres längtan
envis

svag
urholkad på kraft
rädslor gnagde i djupet
förblindat vansinne

ändå är du mig kär
förhandlingar med dig
förlåt mig
för jag vet inte

förvirrad av andras röster
en förvirrad dåre
övergiven
övergav även jag

det enda jag kunnat investera
mitt eget jag
rädslorna gjorde mig snål och feg
undvek att vara sann

förhandlade med dig
köpte och sålde
med dina medel
när jag skulle ha varit sann

sann mot dig
mot mig
förlorad i osäkerhet
svag i oro och rädslor

vågade inte stå rak
lätt för dig att se
enkel att förstå
utan förhandling

låt mitt ja vara ja
låt mitt nej vara nej
giv att ingen behöver
böja sig, för mig

Han får mig att lova

20171114

Han får mig att lova

En grön Ford
lite rost här och där
Jag har solen i ögonen
och har svårt att andas

Passagerarsätet i fram
oftast sitter jag där bak
Men nu sitter jag fram
Det är på allvar

Luften är kall, fast solen värmer
det känns torrt
Svårt att andas
Bäst att andas lite i smyg

Gör jag inga ljud kanske jag klarar mig?
Tystnaden är ljudlös
Men i ögonvrån ser jag allt
Inga ord behövs, hatet säger allt

Vi åker i hans bil
Han har makten
Vad han än gör så kan jag inget göra
Bara åka med

Jag åker med, försöker se lite glad ut
men det går inte

”Nu har du gjort bort dig”
orden är bättre än tystnade
Fast de gör lika ont
Jag kryper ihop, fast jag sitter still
jag kryper inom mig

Jag krymper
gömmer jag mig riktigt djupt så gör det inte ont
Fast jag hinner inte gömma mig
Han har fått tag i min tanke
Jag kan inte slita mig loss
han har mig i sitt mentala grepp

”Eftersom du är ett så bråkigt barn så måste vi lämna dig på ett barnhem”
”Du kan inte bo kvar hemma”
”Du kommer bli en alkis, precis som din pappa”
”Du kommer sitta på en parkbänk, det är det enda du klarar av, som din pappa”

Jag slutar andas
De få tankar som fortfarande är mina far runt
barnhem, var då någonstans?
Men mamma då?
Får jag aldrig komma hem igen?
Hur ska mitt liv bli nu?
Var ska jag sova ikväll?

Jag hann inte stänga av i tid
nu går jag sönder
Skräcken sätter in
paniken fladdrar
allt blir ljust omkring mig
det fladdrar för öronen

”Du har varit en sån skitunge så nu kan vi inte ha kvar dig hemma längre”

Vart är vi på väg?
Jag känner inte igen mig
Bluffar han?
Nej han menar allvar
Det är slut med mig
Mitt liv är över

Chocken sätter inte
apatin tar över
världen bleknar
Jag dör en smula

Jag sitter i bilen som åker längre och längre bort
Det händer saker omkring mig
Jag blir dåsig
Hänger inte med längre

Han skriker
Slår näven i bilen
dunkar i ratten
och skriker fler saker om mig

”Varför fattar du aldrig vad man säger åt dig”
”Vad fan är det för fel på dig”

Han är galen
snart slår han mig

Jag vet inte var vi är längre

Ingenting spelar någon roll längre

Han fortsätter skrika och gorma
hela bilen skakar

Jag vet inte hur länge vi åker i den gröna Forden
det är en kombi
Till slut har han lugnat ner sig

”Säg något då”
men jag kan inte öppna munnen
”men säg något då för i helvete”
jag kan inte röra kroppen, bara stirra rakt fram

Bara han inte dödar mig
Jag vill inte ligga som ett litet dött barn i ett dike
det skulle se så fult ut
Barn ska inte se döda ut
det vill jag inte

Tänk om han slår ihjäl mig och kastar i diket
jag vill inte dö
Vad ska jag göra?!

”Jag ska vara ett snällt barn”
”Jag lovar, jag ska vara ett snällt barn hemma”

Jag lyckas få ur mig något

Jag blir alldeles yr
Jag gav allt jag hade
räcker inte det så dör jag
eller hamnar på barnhem

Jag kan inte hålla tillbaka
det kommer några tårar
Jag vet att han hatar det
Men döden skrämmer mig

I en annan värld långt borta fortsätter han skrika
Men han börjar skälla också
Alltså börjar han lugna ner sig
Jag kommer överleva

Förmaningar
Skäll
Hot

Men vi är på väg hemåt igen

”Nu säger vi ingenting om det här va”
Han får mig att lova

”Och du kommer att sköta dig”
Han får mig att lova

”Och så ser du lite glad ut när vi kommer in igen”
Han får mig att lova

Igen

20190121

Igen

Skriker och kväver mig själv i smärtan
avtändningen är som en klump i magen
hela kroppen sargad efter allt jag stoppat i mig
det tog aldrig stopp, bara mer och mer
förlorade mig själv, igen och igen och igen

Väntade på en tröst som aldrig kom
saknade gränser som satte stopp
som ett litet barn, oförmögen att varva ner
oförmögen att säga nej, alltid rädd att förlora
förlorad i rädsla istället, gränslösa rädslor

Vad spelar pengar för roll när livet förlorats
den tid som svunnit kostar en evighet att köpa tillbaka
ingen har såna summor i fickorna
tiden rymmer inget svek, lögner rinner av inför alltet
så varför står jag kvar här när det redan är för sent

Jag trodde du, hon, eller någon, skulle rädda mig
att vi skulle göra för varandra vad vi inte klarar ensamma
så rätt men ändå så fel, tvärt om på något sätt
står kvar med samma gamla smärta, med mössan i hand
kommer ingen snart, varför tar det aldrig slut – lidandet

En miljon passade inte i hålet, två och tre var också för lite
nakna bröst, större, mer och fastare, stjärtar och njutningens brunnar
alla livets bekvämligheter, den dyraste mat, allt blir till sand i munnen
jag minns en liten pojke som sög på ett strå
smultron var en större lycka i munnen än solen på himlen

Allt förblev detsamma, men jag föll, än en gång, och igen och igen och igen
tomheten efter dig lämnar djupa spår, fast jag inte vet vem du är
eller var, allt har suddats ut, en evig smet av nyttjanden
byten av beroenden, en handel som aldrig tar slut
bara smakar sämre med tiden, eller smakar inte alls

Smärtan i mig är lika motbjudande nu som då
vem vill ha en liten tjurig unge, arg, aggressiv; förbannad
så många har sökt nå toppen, kastat sina medberoenden som lasson
alla har de slitits sönder, nått botten istället, förlorade i en kärlek utan lek
krossas gör allt som kommer nära, ändå bjuder jag in

Marknadsför lögnen om drömmen
lika förlorade, lika blinda, lika barnsliga och törstande efter bekräftelse
sönderslitna lik gnider benknotor på min bakgård
täcker för, visslar en sång, går och städar i tamburen än en gång
lika falsk som vacker, för den som ser med sargade ögon

Nej, inte den här gången
inte för någon annans skull, ingen omtanke, inte heller helt utan kärlek
men av erfarenhet, med mycket hjälp, gör aldrig något gott helt ensam
den här gången låter jag bli att städa undan, allt får ligga som det gör
gardinerna rullas upp och ljuset tränger in

Det som ingen kunnat ge till mig, är för evigt förlorat
men det finns nya stigar att vandra
inte mer nu, helst inte av något, gärna mindre, spyr gärna upp
för nu ber jag inte längre om det jag vill ha
sakta öppnar jag mitt inre och tar emot, den nåd som redan givits

Ensam är den sista resan, dit där ingen annan kan nå
varsamt ändrar jag kursen, ärligheten står roder
ansvarsfullt litar jag på att högre makter leder rätt
behöver inte mer, bara mindre, sanningen blåser fart i seglen
den inre resan, vänder hemåt igen, och igen och igen och igen

Inifrån

20190714

Inifrån

från höger kommer det
lite mer från vänster
ett tryck underifrån
välbekant smärta

någonstans vet jag bättre
fast förståndet tryter
en hjälplös hand
utsträckt förgäves

lägger örat mot magen
det surrar däri
en väldans oreda
maktlös förtvivlan

kan inte kännas så här
borde vara annorlunda
krokben på eget lopp
självsabotör

förvirrad ut bland brännässlor
ett plågat svidande
barbent och skör
fast ändå värre i magen

var gick jag fel
eller har jag inte gått alls
varför skriker ångesten så högt
öronbedövande fast jag inte lyssnar

kan bara inte med det hela
förstår verkligen inte
brukar skylla på dig
det gör mindre ont, i stunden

men minns för bra nu
så står kvar
brännässlorna känns som smekningar
jämfört med det som trycker på

Inlagd

20190421

Inlagd

sanden suger i sig vätan när vågor rullar in
lögnerna sjunker ner vartefter de vågar

sömnstruken fast drucken
gödd och svullen

lämnar inga vittnen kvar
nästa våg tar med sig allt

kan du stå kvar
sjunker i kvicksand

ärligheten sjunker undan
sugs ut till havs igen

underströmmar
osynliga kommentarer jag aldrig sagt

förnekad försökte fly
ett ensamt flöte guppar på havets våg

ilskan konserverad; bitter
inte havssalt; inga tårar rinner här

locket på
burken ordenligt tillsluten

en värre falskhet
rullade in på samma strand

sanden suger i sig vätan
vågor rullar in

Inlåst

1996

Inlåst

Försöker känna efter,
hitta en känsla värdig att följa.
En knut i magen,
det är allt.
Jag känner ingenting förutom en ovisshet.
Total okontroll över mitt liv ger en känsla av osäkerhet.
Inte osäker i mig själv,
själv är jag säker,
långt framåt så ser jag hur min framtid ska vara,
men nu.
I nuet är det annorlunda,
nuet är ovisst,
mitt liv är i händerna på missbrukare,
maktmissbrukare.
I min framtid som jag har bildat i min fantasi är det helt annorlunda,
fyllt av kärlek och förståelse,
men allt hänger på vad domarna och bödlarna ska besluta.
I min själ bor min kraft,
den är stark men inte hur stark som helst.
Belöningen för strävan efter att göra rätt är känslor,
känslor så som kärlek,
vänlighet,
värdighet och rättfärdighet.
I mitt läge är kampen dubbelt så svår och utan belöning.
Om jag inte kämpar går jag under och blir en slav åt hatet.
Och hur jag än kämpar så kan jag inte komma i mål.
Höga murar skärmar av så att det är omöjligt att nå belöningen.
Det är svårt att kämpa med sina känslor,
när man inte vet när man har vunnit en bit,
och kommit närmare målet.

Inte riktigt färdig

2015

Inte riktigt färdig….,
Sitter på Arlanda. Huvet fullt av tankar så väl som i kroppen. Rädslorna flyger förbi som vildvittror och vill sätta sina klor i mina tankar och dra sönder dem så rädslan ska få fäste. Jag kryper ihop, inte rädd, men trygg. Jag värmer mig på mitt hjärtas eld och låter inget ont komma åt mig. Jag vet vem jag är. Jag är. Mitt liv är en historia om hopp och kampen för det goda. Tyvärr har jag inte lyckats så bra alla gånger och några gånger har jag verkligen gjort stora onda fel i min strävan efter kärlek och förståelse. Det är ett av dessa misstag jag nu åker till London för att förbättra. En dag i taget växer jag och längtar varje sekund efter att få vara jag, jag är snart här. Frid i sinnet och kroppen har varit mitt mål i många år, ja hela livet. Jag ber en bön, litar till orden från den som har gått före. Jag värmer mig på mitt hjärtas eld, gör mig redo och överlämnar mig till det stora okända…

Håll mig i handen mina vänner