Kategoriarkiv: Självömkan

En dag i taget

20180627

En dag i taget

tunga andetag i en sliten kropp
för många tankar om samma saker
ingenting leder åt rätt håll
försöka minska skadorna bara
och stå stilla
om det går

trött fast sömnlös
sjuk av all börda
men vägrar att släppa
greppet är hårt
viljan surrad
det måste gå
men åt vilket håll

envis
fastspikad i marken
surrad med egensinne
eget sinne
på kollisionskurs
med livet

så onödiga mönster
om och om igen
vansinne
obotlig
galen

känslorna bubblar
fast nedtryckta
kamouflerat öppen
lurad av mig själv
ännu en gång
tröttare

trött är bra
uppgiven ett steg närmre
kanske får sova
men att ge upp
det var för friheten jag kämpade
kämpar

så vad ska jag ge upp
målet jag aldrig nått
livet jag aldrig fick
ilskan
avundsjukan
rädslorna som kryper
kryper

skuggorna lever
jag hinner inte ta ansvar
så jag lägger delar av mig själv
i skuggorna
rädslor som kryper

det befriar inte
hjälper inte alls
bara splittrar
förstör
suger musten
kraftlös

ser ingenting framåt
inget att ge upp
en enda röra
en smet av trötthet
viljor och mål
soppan har skurit sig

en enda sak att göra
ge upp att ge upp
lägga ner att lägga ner
ta det lugnt
en dag i taget
varför så brott
det räcker så
en dag i taget

Ett värre öde

20190303

Ett värre öde

snöblandat regn på en födelsedag
flammor av eld värmer kalla fötter
smärta i magen ropar på uppmärksamhet

hopplösheten orkar inte
tröttheten vill vara för sig själv
smärtan vill ta plats

alla är i vägen
de som tycks om allra mest
ju närmre ju värre

för allas skull är ensamheten bäst
sover när gråten inte kan komma fram
tomma nätter ger ingen tröst

vaknar tröttare med all smärta kvar
orkar i alla fall lida en dag till
någongång kanske det vänder

hostar upp självömkan
aldrig snyggt
men kan inte hjälpas

kan inte låta bli att ropa på hjälp
fast i all stillhet och tystnad
att själv ta ansvar, över vaddå?!

så länge var det omöjligt
aldrig möjligt och minnen lever kvar
undermedvetet men just därför starkare

finns bara en sak starkare
medvetenhet
saknar bara förstånd

det går att be om hjälp
förnedringen att fortsätta lida
ett mycket värre öde

Igen

20190121

Igen

Skriker och kväver mig själv i smärtan
avtändningen är som en klump i magen
hela kroppen sargad efter allt jag stoppat i mig
det tog aldrig stopp, bara mer och mer
förlorade mig själv, igen och igen och igen

Väntade på en tröst som aldrig kom
saknade gränser som satte stopp
som ett litet barn, oförmögen att varva ner
oförmögen att säga nej, alltid rädd att förlora
förlorad i rädsla istället, gränslösa rädslor

Vad spelar pengar för roll när livet förlorats
den tid som svunnit kostar en evighet att köpa tillbaka
ingen har såna summor i fickorna
tiden rymmer inget svek, lögner rinner av inför alltet
så varför står jag kvar här när det redan är för sent

Jag trodde du, hon, eller någon, skulle rädda mig
att vi skulle göra för varandra vad vi inte klarar ensamma
så rätt men ändå så fel, tvärt om på något sätt
står kvar med samma gamla smärta, med mössan i hand
kommer ingen snart, varför tar det aldrig slut – lidandet

En miljon passade inte i hålet, två och tre var också för lite
nakna bröst, större, mer och fastare, stjärtar och njutningens brunnar
alla livets bekvämligheter, den dyraste mat, allt blir till sand i munnen
jag minns en liten pojke som sög på ett strå
smultron var en större lycka i munnen än solen på himlen

Allt förblev detsamma, men jag föll, än en gång, och igen och igen och igen
tomheten efter dig lämnar djupa spår, fast jag inte vet vem du är
eller var, allt har suddats ut, en evig smet av nyttjanden
byten av beroenden, en handel som aldrig tar slut
bara smakar sämre med tiden, eller smakar inte alls

Smärtan i mig är lika motbjudande nu som då
vem vill ha en liten tjurig unge, arg, aggressiv; förbannad
så många har sökt nå toppen, kastat sina medberoenden som lasson
alla har de slitits sönder, nått botten istället, förlorade i en kärlek utan lek
krossas gör allt som kommer nära, ändå bjuder jag in

Marknadsför lögnen om drömmen
lika förlorade, lika blinda, lika barnsliga och törstande efter bekräftelse
sönderslitna lik gnider benknotor på min bakgård
täcker för, visslar en sång, går och städar i tamburen än en gång
lika falsk som vacker, för den som ser med sargade ögon

Nej, inte den här gången
inte för någon annans skull, ingen omtanke, inte heller helt utan kärlek
men av erfarenhet, med mycket hjälp, gör aldrig något gott helt ensam
den här gången låter jag bli att städa undan, allt får ligga som det gör
gardinerna rullas upp och ljuset tränger in

Det som ingen kunnat ge till mig, är för evigt förlorat
men det finns nya stigar att vandra
inte mer nu, helst inte av något, gärna mindre, spyr gärna upp
för nu ber jag inte längre om det jag vill ha
sakta öppnar jag mitt inre och tar emot, den nåd som redan givits

Ensam är den sista resan, dit där ingen annan kan nå
varsamt ändrar jag kursen, ärligheten står roder
ansvarsfullt litar jag på att högre makter leder rätt
behöver inte mer, bara mindre, sanningen blåser fart i seglen
den inre resan, vänder hemåt igen, och igen och igen och igen

Jag tyckte synd om mig själv

20171215

Jag tyckte synd om mig själv

Du sa att jag var skit, men att du ändrat dig
Så många tyckt som du, men inte ändrat sig

En gång i tiden var vi alla överens
På efterlyst blev det bekräftat
Vilken idiot jag var

Men jag tyckte synd om mig själv
I sorgen hämnades jag på allt
och alla

Ryktbar som våldsman
Känd som galning
Knarklangare och ligist

Hatad och föraktad, med all rätt
Alla anledningar fanns där
Men jag tyckte synd om mig själv

Jag bar på mörka hemligheter
Lät mörkret sprida sig, plågade både här och där
Hämnades på oskyldiga

Jag förtjänade ert hat
Välkomnade hån och skräck
Det stämde överens med den känsla jag bar

Men jag tyckte synd om mig själv
Förtjänsterna av allt ont gjorde ondare
Ondare utvecklades, förövaren var jag

En bön förändrade allt
Livlinan i hjärtat rycktes med
Svett och slit tog mig från och hit

Jag berättade min hemlighet
Hanterbart, det som alla vet
Och ni tyckte synd om mig

Som jag alltid känt men inte kunnat förklara
Plötsligt nu genom poesi uppenbaras
Självet kom fram när egot dog

Jag tyckte synd om mig själv
Skyddade min hemlighet med vapenarsenal
Skyddade för att bevara

Jag överlevde och finns kvar
Min historia vi tillsammans bar
Vi tycker synd om mig

Den tröst som alltid saknats
Ger nu livet tillbaka
Falska fasader rasar ner

Inga tunga minnen mer
Jag höll ut, jag gav aldrig upp
Jag tyckte synd om mig själv

Du sa att jag var skit, men att du ändrat dig

Meningslöst

20191225

Meningslöst

äntligen
vidrigheterna ligger på golvet
en sörja

hatet som koagulerat blod
förkalkade ådror
död fast levande

hat och förakt
livet själv som offer
hatar verkligen hela jävla skiten

samtidigt brinner en längtan
ömhet som aldrig tas emot
håller för hårt i hatet

kan inte skylla på kärleken
men hatet tog plats
smärtan håller jag fast

kan inte ge upp det här
måste vara lojal
ett helt liv förlorat

den insikten vill jag inte ha
kan inte bära den ångern
kan inte drömma och förlåtelse

vem vore jag annars
självhat bor i mina tankar
ondskan har sin boning här

kan inte andas ut
vågar inte ge upp
törs inte släppa taget

rädd för att gå sönder
vad som kommer sen skrämmer
straffad för mina hemligheter

biter ihop
håller tillbaka
kanske orkar jag ytterligare ett år

Miraklet

20191222

Miraklet

orkade inte ta ansvar igen
hopplös på alla våningar
total ödeläggelse
så varför ens bry sig
lika bra att ge upp
har ingen kraft
kan inte laga dig
kan inte laga mig
kan inte laga oss

ändå sitter jag här och skriver
omedveten
styrd av hopp från en annan källa
själv har jag stängt butiken
bara självhat
kvar på hyllorna
lagret tomt för länge sen
haft rea för länge
inga nya inköp

bankrutt men ändå igång
vem sköter min business
hade jag kunnat hata
så hårt så dörren aldrig gått upp
så hade jag hatat
en gång för alla
för jag skiter i allt
men det är inte sant
bryr mig ännu om dig
fast jag förstört
hittar inte tillbaka längre

jag ser inte vem du är
kan inte i min egen skam
förblindad
ett pris jag betalat
pengar jag aldrig haft
döda mig
ge mig den befrielsen
låt mig slippa såra
vill inte se dig lida mer
vill inte

så meningslöst
dumt
fast värre ändå
ändå sitter jag här
det gör ont
har inga tårar
vad skulle de tjäna till
har redan förlorat
ändå håller någon min hand
varför vägrar du släppa
vem är jag
vilka är du
eller ni

låt mig gå
långt härifrån
vill inte vara med något mer
finns ingen roll jag kan spela
så vad spelar det
gå under med mig
eld och blixtar
en spektakulär sorti
men nej säger du
stanna kvar
mirakel kan ske
gå inte precis innan

Missförstånd

20190906

Missförstånd

orolig att du missförstått vårt missförstånd
för hur kan flera fel bli till ett rätt
hur man än plussar på så går det inte ihop

kärleken brinner som en instängd fågel i bur
vågar inte öppna dörrarna och flyga
stannar kvar och svälter i ensamheten

för många skrik från höjda röster
ihopkrupen och indragen i mitt skal
flykt från det som blev som det inte skulle vara

ändå vaktar jag hoppets låga
bakom lykta dörrar brinner en eld
kan jag få vara som jag är

i egen takt skyndar jag långsamt
håller dig i mina armar
borrar in mig i dig

luktar hemtrevligt och värmer gott
nära och varmt som balsam för min själ
håller hårt i minnen från dig

glas som skär och oljud som plågar
skärvor krossas ytterligare en gång
sargad förlorar jag allt ännu en gång

orolig att du missförstått vårt missförstånd
älskar det som aldrig riktigt fick ta plats
hur man än pusslar så går det inte riktigt ihop

Ringmuren

20180216

Ringmuren

Sorg som ringmur, för tätt murad
Instängd i andras behov, snuvad
Målmedveten, fastkedjad i gropen
Alltid framåt, alltid fast
Kvar i skiten

Förändringen skriker på insidan
SLÄPP UT MIG!
Låt mig springa naken som ett djur!

Det duger aldrig, rädslan hittar fel
Stressen rinner i kärlekens ådror
Adrenalin exploderar i endorfinernas ställe
En eld som steker det kokta fläsket
Vidbränt

Sorgen sitter djupt i leran, nedkörd i diket
Igentorkad utan tårar
Vinden klagar med sin tystnad
Varför blåsa på det orubbliga?

En sten mitt hjärta,
fastkedjad av krav
Andas tungt mitt i natten
Sviken igen, den oändliga historien

Ensam kvar i ingenmansland
Vad är en kropp, vad är den för bra att ha?
Köttet är svagare än tanken
Viljan sliter på nerver, leder skaver

Vilan som norrsken sveper förbi
Bort och förbi
Kvar ligger en sten på marken

Inmurad, för tätt
En del av något större
Svårare, så mycket svårare att sitta ihop

Lämnad kropp är fritt sinne
Omöjlig är den flykten,
då själen är invävd i varje molekyl

Fast i djupet så väl som på ytan
Lögnen flyr undan
Sanningen gör entré

Lättnaden och smärtan byter plats,
bit för bit, per andetag
Kvar blir sorgen, för tätt murad

Sjukare

20191225

Sjukare

det var en dålig idé
jag visste det från början
men kunde ändå inte låta bli
var tvungen att kolla på bilderna
fast egentligen inte tvingad

nyfiken på ett äcklig sätt
svartsjuk kanske
letade en anledning
något jag visste eller hoppades
som skulle ta slut på allt

vissa sår kan aldrig läkas
dessutom hackar jag
djupare och djupare
når nya nivåer av bitterhet
det går alltid att bli sjukare

upp och hoppa

20190303

upp och hoppa

det finns inget guld på botten
djupare ner i skiten
bara mer skit

loopar av känslor
självömkan bygger fängelser
fastnar i hopplöshet

det vackraste i livet
kommer av skönhet
le så ler livet tillbaka

finns inte utrymme att vara ledsen
så var glad
ledsen får hålla i handen

en glad vän och en ledsen vän
båda får vara med och leka
se livet för vad det är

titta inåt med milda blickar
varför så ledsen
helt okej att känna

idag, imorgon och för alltid
kommer alltid ha två händer
behöver varken sjunka eller lyfta

stadig på jorden
två fötter ett huvud
bland molnen

Varför

20190912

Varför

det svåraste som finns
något jag försöker svälja
för din skull
det betyder inget för dig
självklar för någon annan
extremt svårt för mig

orättvist kan man tycka
att du drabbades av mig
fast jag verkligen försöker
orättvist kan man tycka
att jag måste svälja
fast jag verkligen försöker

lyckas inte särskilt bra
det växer i munnen
växer hela tiden
i takt med att jag krymper
mäter upp med fel stock
tum mot centimeter

kanske kan jag inte
spelar ingen roll vad jag vill
hur mycket jag än försöker
fastnar alltid i halsen
tröttnar och spottar ut
dåligt bordskick

kan inte be dig om hjälp
det skulle söndra mer
läka mindre
får stå i min skam
men ska sluta ljuga
en dag i taget

Vulkanen

20191225

Vulkanen

kärleken pinar mig
banden bränner
snaror av eld
vrider, rycker, kränger
motstånd
kämpar med mitt hat

söker utvägar
letar begrepp
men släpper inte
rädd för det ena
värre med det andra
utmattad mellan valen

baxnar inombords
en vulkans eruption
sår som skvätter
svider i ögon
skär i hjärtan
bränner och ödelägger

för så hatar jag världen
att jag dödade din enda
ofödda kärlek
kvävde den i fosterlivet
aborterad med våld
förlåt mig aldrig