Kategoriarkiv: Sorg

44

20190303

44

Det är min dag idag
jag får vara ledsen
jag får vara låg

En långsam tråd
något dras genom själen
händelser som trasat sönder

Tårarna sparas i min inre sjö
en uppsvälld mages innehåll
en gubbes profil

Sammanbiten; vuxen, manlig?
förlorad under livets tyngd
skulle spara ihop åt många

Och du som var så nära
alltid nästan nära
men egentligen inte nära

Bara nästan
som en sten som hoppar på vattnet
fortsätter hoppa

Hoppa mer än hoppas
det blir så, världen omkring kräver det
men jag skiter i det

Gubbmagen ska bort
pensionen bytas mot ungdomliga drömmar
allt nytt, fast gammalt, på ett nytt sätt

Det är min dag idag
jag får äta nyttigt och ta en promenad
jag får känna efter och meditera

57 000

57 000

Det ligger en kostym i hallen, 57 000 kronor pryder det blanka golvet.
En skrynklig hög med tyg, den höll skammen borta som en rustning skyddar mot pilar.
Trygghet som föll mot golvet, silade mynt genom darriga fingrar.
Klirret studsar mot den polerade ytan, handen var svag, släppte igenom de små värdeföremålen.
Naken där ingen kan se, undangömd bakom reglade dörrar.
Cylindrar av varvat stål har skjutit djupt in i betongen och blockerar tankar från andras utsida.
Törne och tagg kommer inte in, under täcket når inga falska tungor.
Perfektionen fastnade i säkerhetslåset, varje siffra i koden gav ett nummer av frihet.
Prestationen är präglad på plastkort med hologram, de triumferar i rockens dolda fack.
Det dyra livet, all perfektion som en maskeradkostym för att skydda det försvarslösa ömma.
Så illa tilltygad, alla blickar, alla kommentarer, alla brutna löften, alla meningslösa meningar.
Armar och ben ihoprullade kring ryggraden, allt krampar runt det ensamma haltande hjärtat.
För många ord kom igenom, för många idéer och domar slog genom integritet av blod.
Pengar, mynt och plastkort, dyra sömmar och märken håller skenet uppe, får andra att backa.
Avstånd, det blir längre och längre till osäkra kommentarer, frihet från dårskap och missmod.

Det omöjliga lyfter det möjliga till oanade nivåer av tröstlös ensamhet som skär genom själen som en slö kniv karvar genom benmärgen på den krökta ryggraden. Det värker i hjärnan, det värker…

Inget försvar, inget vett kvar, trots allt prål och all prakt så spänner huden över kotor som skakar av skräck inför skammen. Världen utanför är världen innanför.

57 000 kronor är inget skydd, bara en flykt. Palatset är likväl ett fängelse som en borg. Skyddet har blivit murar som stänger in istället för att stänga ute.

Domar och ord studsar som ekande klockor inombords. Allt utanför är allt innanför. Vem sa vad, eller var allt redan sagt? Var det egna tankar som studsade mot andra?

Frågor ger svar, men svaren vill inte tas emot. Frågorna studsar, jagar, hasar längs de skinande korridorerna som mitt i natten ser ut som vägen mot cellen för den dömde.

Det som var tänkt som frihet, som ett skydd från allt det jobbiga, stängde in och fängslade vansinnet och tvingar på märken och sömmar för 57 000 kronor.

Det blanka golvet är prytt med en hög av falska löften, det som skulle skydda mot andras domar har stängt in och förslavat den enda röst som skulle ha kunnat erkänna sig skyldig.

Skuld, erkännande, rättvisa, den enda vägen ut, den enda vägen in. Sanningen är att ingen annan dömer, ingen annan tänker de tankar som skapat världens dyraste fängelse.

Ett fängelse som ingen ser, ett fängelse som ingen vet, ett fängelse där allt kostar extra och ingenting är gratis, ett fängelse utan vakter och med egen nyckel.

Att komma och gå fritt, stänga in, stänga ute. Allt ekar, studsar, det värker och svider, det finns ingen väg ut, det finns ingen väg in. Snart släcks ljuset, snart kommer befrielsen, snart är det över.

Det ligger något dyrt i hallen, det ligger något dött i rummet. Det ligger något unket och surt över hela platsen. Dags att vända blad, dags att säga god natt, dags att gå vidare utan kläder.

Naken i natten, utan mål, utan riktning, utan resurser, utan förstånd, utan vett, naken i natten.

Orken är slut, matt och slagen. Livet sköljdes bort för så länge sen. Det går inte att backa, det går inte framåt. Snart kommer gryningen, då är allt över, då kommer kostymen till nytta igen.

Kolvarna kommer dras tillbaka från betongen, gångjärnen kommer skälva.
Någon kommer och polerar golvet, byter lakan, förbereder för ännu en flykt, ännu en natt.
Det som inte gick kommer heller inte att gå, men vad gör det.
Ute på stan är allt som det ska, idioter och fåntrattar står uppställda som statister.
Allt studsar på dem, studsar tillbaka. Men rustningen tål allt, pengar betalar för leenden.
Plastkort och siffror löser alla dagens problem. Dagen lovar allt, natten finns inte i sikte.
När kvällen kommer börjar det om, stål i betong, knotor och åtstramad hud.
Ångest och ågren, ett hjärta som varken tål ljus eller mörker slår i otakt med ekande klockor.
Allt studsar och jämrar sig, tiden som flyter sakta speglar sig i den polerade ytan.
Allt är dött, livet är instängt, det som skyddar bedövar och förslavar det lilla liv som finns kvar.
Penthouse, top floor, 19 våningar upp, det ligger något på golvet…
57 000 kronor pryder det blanka golvet.

Andas

20190620

Andas

allt vaknar omkring mig
en skönhet för ögat
orörd natur hälsar
god morgon

det finns inget vackrare
jag njuter av hela skapelsen
som kommer emot mig
på utsidan

tungt hjärta
krängande mage
sömnlösa muskler
på insidan

så möts vi
världen och jag
morgonen full av här och nu
jag sitter fast i allt som var

ett sår i mig blöder
fast bara tankar rinner ut
tankar som dröjer sig kvar
i det som redan hänt

försöker förstå mitt beslut
letar efter möjligheter
vill ändra mig
har kört för länge i cirklar

kommer något nytt
så kommer det inte från mig
fäst vid någon jag lämnat
rädd om hennes sorg

värme från solen
kryper upp längst mitt ben
fågelkvitter kryper in i mina öron
markens dofter i min näsa

här och nu möter det förflutna
i en och samma kropp
tidens olika dimensioner
fångas upp och betraktas

från utsidan
till insidan
från insidan
till utsidan

ett tungt andetag
andas ut
blandar världen
med mitt inre

befriande möte
den unga morgonen
tar emot
och fyller på

ett tungt andetag
andas in
blandar världen
med mitt inre

Andra klara blickar

20181115

Andra klara blickar

missförstå mig inte, snälla
jag kan inte släppa
det jag inte har

behöver deras hat
i kärlekens ställe
fast de ljuger
skyller på mig
behöver sanningen

vända ryggar
vänliga ord, utan handling
lägger ett falskhetens pussel
försöker förstå
vill gå vidare

kan inte gå utan
fast mark under fötterna saknas
falska leenden

i väntan på ärlighet
pusslar ihop lögnerna
finns det inget gott
är det bättre att lämna
kalaset var ändå utan inbjudan

hoppas in i det sista
vågade inte gå på, möta
rädd att förloras
förlora sanningen
deras lögner var facit
bläddrade i fel lexikon
för länge

starkare nu
ingen atlet
men bättre
litet

vill fly, bara glömma
allt
liten då
försöker växa nu
ta hand om det ömma

på insidan växer en värld
ljuset har blivit
större
fruktan släcker inte helt

vågar titta omkring mig
ser vad jag inte kunde så

falska leenden
skammen naglades fast

mina ögon togs ifrån mig
förblindad av hat
rädsla som jäser för länge

så döm mig inte, snälla
jag kan inte släppa
det jag inte har

behöver deras hat
i kärlekens ställe
fast de ljuger
skyller på mig
behöver sanningen

kunde inte se utan ögon
men, har lärt mig att se
genom andras
klara blickar

Att hitta din värdering av mig

2001-01-18

Att hitta din värdering av mig

Du säger att du känner sorg, du känner inte mig.
Svart som vakuum är mina tankar.
Jag hatar inget, jag kan bara inte älska.
Hur ska ett hjärta kunna slå utan blod, hur ska jag kunna leva utan dig?
Jag lämnade min värld av lyx och glamour för allt det skimrande blev ändå bara grått utan dig.
Jag satt i gångarna för tunnelbanan och kände mig fortfarande för ovärdig att passa in.
Jag kröp längs avfallet i kloakerna ändå var min doft för avskyvärd att passa ens där.
Jag la mig på spåret men inte ens tåget ville köra över mig.
Flera år senare gick jag förbi ett fönster och såg mig själv.
Det var fruktansvärt att skåda men jag blev glad.
Nu kunde jag äntligen förstå varför du lämnade mig.
Vart tog du vägen… pappa….mamma…flickvän, barn…

Borttappad

20170204

Borttappad

Jag vänder mig om, tittar bakåt, bakom
Vad har jag tappat?
Vad är det som ligger under snön?
Ligger det något under snön?

En stor hög med minnen ligger en bit bort
Jag kan inte hitta minnen av dig i snön

Snön virvlar ner, förblindar mina ögon
Jag springer i cirklar, ett mönster av evighet

Tårar som frusit till is fastnar och stänger mina ögon
Blind rusar jag, förblindad blöder jag
Röda spår lämnar ett budskap
Om du tittar bakåt, bakom, om du vänder dig om

En hög av minnen ligger begravda i snön
Det är jag som ligger i snön

Under all snö finns spår av blod
Min kropp ligger vid spårens slut, något under snön

Jag virrar i natten, letar efter förlorade minnen
Något är försvunnet, tappat under snön
En hög av minnen lagrade i kött och blod
Vinden sliter i mig när jag sakta glömmer…

…glömmer vad jag tappat…

bort…

Brinner för dig

20190114

Brinner för dig

det brinner av oro i min själ
sorgen gnager på insidan av bröstkorgen
allt vill ut
men ingen finns som tar emot

en två tre fyra, det kommer mer
evighetsström
så jag släpper taget
en dåre håller emot, det vill jag inte vara

jag gråter för dig
ilskan är så bekant
vreden skriker i mitt öra
döv av smärta faller jag ner genom jorden

jag kan gråta för mig men inte för dig
så tar jag din hand i min
min lilla flicka
varför ska världen vara så svår

tårar på min kudde tröstar inte dig
fram med ljuset
tänd lamporna en i taget
skyll inte på någon men ta ansvar för allt

skrik som ekar i natten
jag ser din olycka
känner en liknande smärta
förstår var du står

kan jag hjälpa dig
var finner jag kraft, förstånd
hur kan jag ta hand om dig
utan att du får lida för mycket

jag vill bara att allt ska vara bra
öppna ögonen och allt ska vara borta
men lamporna tänds en i taget
jag ställer mig i ljusets sken och brinner

Den vassa pennan

20170223

Den vassa pennan

Jag såg dig gå längre bort än jag kunde nå
Lidandet glänste i din ögonvrå, du blöder i mig
Tårar du håller tillbaka kan jag inte torka
Ingen tröst når till ensamhetens bittra grund
Jag famlar maktlös utanför dig, tappar mig

Jag ser en värld bakom din horisont
Höga bergstoppar håller mig på avstånd
Du döljer allt som du fruktar att jag ska se
Varför visar du dig inte?
Har jag skrämt dig?
Är du rädd för mig?

Det ekar i det tomrum som borde var fullt
Inget blod har strömmat genom mig på länge
Att se dig lida tar död på mig, maktlös, maktlös

En krigare, van att utför dåd
Jag en handlingens man
Du en flicka, skör och ömtålig
Mina hårda händer, valkar av slit och svett
Höll jag dig för hårt?
Tog jag i för mycket?
Gjorde jag dig illa?

En ilska växer på min sorgs kulle
Det är ingen grönska, mörk är natten
Hur ska jag locka dig ut ur mörkret, när jag själv är så svart

Du är ofta så hård, sammanbiten
Ändå kryper du alltid ihop innanför mina murar
I min famn somnar du allra bäst
Trygg vaknar du, min kärlek har du alltid haft
Älskade jag dig tillräckligt?
Vet du att jag älskar dig än?
Känner du kärleken?

Allt har jag gett till dig, all min kärlek
Allt har jag gett till dig, all min omsorg
Allt har jag gett till dig, erfarenheter och värderingar
Allt har jag gett till dig, sorgen, smärtan
Allt har jag gett till dig, all min ondska

Du är så lik mig, både på insidan och utsidan
Allt jag velat ge har du fått
Allt jag försökt hålla tillbaka har du fått
Livet kunde inte beskrivas med andra ord än av mina
Gömmer du delar av dig för mig?
Förnekar du dig själv precis som jag?
Gömmer du dig för att jag inte ska se att du liknar mig?

Det enda vittnet

2018-08-31

Det enda vittnet

Jag ser på dig
ensam mot förövaren
försvarslös i natten
mitt på dagen
övergreppens mörker

Ropar med tysta tårar
ljudlöst högt
skriker i panik
bakom ögonen
kvidande torra ögon

Hans andedräkt sticker, stinker
ögon och näsa förenas
överväldigas av skammen
skulden är falsk
orden spikar fast den ändå

Kroppen främmande
jag flyr inom mig själv
letar efter en lugn vrå
det är tyvärr fullt
ondskan hyr på varje plan

Han ser
inte mig
bara hat
ett mörker strömmar
omsluter ett litet barn

Ingen ser
ensamt vittne
avstängd, kurragömma
glömd bakom mitt eget hjärta
längtar ut

Ingen hjälp finns tillhands
men du ser mig
jag ser dig
skräcken i dina ögon
kan inte förstås

Dina ögon
min skam, jag ser den i dig
din förtvivlan
gör ont i mig
du bevittnar, jag flyr, han slår

Biter ihop, förstår inte
ser dig, känner inget i mig
smärtan i dig
du ser vad han gör
jag ser dig

Till min syster; det var inte ditt fel / Andreas

Ditt falska leende

20181111

Ditt falska leende

spegelblankt
av självrättfärdighet
polerad yta
förnekat innehåll

fotavtryck
skrovlig yta
själ som ett russin
bejakat innehåll

Inuti djupet som bärs
trötta trådar
svidande axlar
ömmar min rygg

fotavtryck
sparkavtryck
tåfjuttar
gör ont i längden

förnekad
av ett leende
bördan buren
bortglömd

förlåt att jag knackar på
andas din luft
förstår det stör
dig

när du ler
för att glömma
skador som skaver
minnen gömda

skammen
det svarta fåret
rest sig upp
tar inte längre fällen

lämnat de fyra
gnider inga knän
för din skull
för er skull

står rakt
sorgen drar neråt
skammen tynger på axlar
står stark

ryggen rak
speglar ditt leende
falskheten
rinner av

ögon som öppnas
jag ser dig
förnekandet av mig
gör ont

smärtan poleras
skiner
rättfärdighet
betalas med skuld

såren som aldrig läker
ni samtalar
förenade i lögn
och ler

Du får vara arg

20190514

Du får vara arg

försvarslös
liten och öppen för allt
det var lätt att såra dig
du bara tog emot
sa ifrån med liten röst, utan kraft

lojal och tyst in i döden
hatar du hellre dig än mig
förblindad av barnets kärlek
formad av varje andetag
min vrede, din lag

livet är tungt
jag ser det när du andas
allt för mycket har du svalt
tvingats omsluta med kärlek
offrat dig, för att vara med mig

allt är inte smuts
men det här är inget kärleksbrev
jag vill hjälpa dig få ut det onda
erkänna att det onda är jag
eller i alla fall bor i mig

det gör ont i dig
har alltid gjort ont i mig
formade av smärta
av vrede
försöker hålla tillbaka

som att strypa livet
strypa sig själv
du får vara arg på mig istället
jag vill inte, är rädd för det
men det är rätt, du får vara arg

ge tillbaka ilskan
stoppa den där den kom ifrån
kärleken kommer från samma håll
men en sak i taget
var inte rädd

Du förstår väl vart vi är på väg

20190805

Du förstår väl vart vi är på väg

en flod flyter fram
ringlandes sakta
mot evigheten
havet som slukar allt

spindelnät som klibbar
sprattlar sig loss
för att fastna mer
maktlös utsträckt

från håll
det stora perspektivet
allt ser litet ut
passar inte ihop

du förstår väl vart vi är på väg
världen kommer hata oss
korsfästa
älskade av fler

smal är vägen
som smalnar av vart efter
tjäna i litet, tjäna i stort
du förstår väl vart vi är på väg

när allt känt förflutit
och allt väntat uppgett
kryper nuet fram
sjunger sin sakta melodi

öron hör inte
händer kan inte känna
ögon ser inte
anden suckar tungt i själen

gjorde det ont förr
glöm det
ta fram tårarna
hjälp mig besjunga

du förstår väl vart vi är på väg
uppslukade av allt
sakta sakta
tiden lämnar vi bakom oss

en dag försvinner
vägen smalnar av
natten blir till ljus
drömmar suddas ut

hjärtat brister
vackert töms livet ut
tårar strömmar
du förstår väl vart vi är på väg

Du är bäst

20180626

Du är bäst

Min bästa vän
Jag funderar på att sälja dig
till högst bjudande
Om jag förlorar dig
så vill jag i alla fall ha pengar
som tröst

Ingen har stått kvar som du
vid min sida
i vått och torrt
Du har alltid skyddat mig
hållit mig trygg och torr
inte bara det, du har gett mig värme

Ett nytt liv fick jag av dig
Ett liv som jag också försökt sälja
för pengar
Jag vill ha pengar
för att köpa mig en ny vän
En vän som är enklare att sköta om

Du kräver en hel del
Du kräver mycket pengar
Du kräver mycket tid
Du vill ha många vänner
Du behöver många vänner
Men jag vill inte dela dig med någon

Ingen känner dig som jag gör
Ingen kan ta hand om dig som jag gör
Ingen vet hur du ska se ut
Ingen vet dina rutiner
Ingen känner dina hemlighet
Bara jag, jag känner dig

Du känner mig
Jag har skrattat
Jag har gråtit
Jag har skrikigt
Jag har älskat
Jag har tappat behärskningen
I dig

Är det slut nu
Ska vi skiljas åt
Du har varit min så länge
Fast du är tre gånger äldre
Det gör ont i min själ
Det gör ont i min kropp

Jag saknar dig innan du lämnar mig
Jag gråter innan det tar slut
Jag skakar i min förtvivlan
Jag ser ingen annan väg ut
Kanske är detta rätt
Kanske är det dags att gå vidare

Någon annan får ta dig
Jag har skött om dig så väl
I 18 år har du varit min
Den som får dig får dig när du är som bäst
Du är bäst
det har du alltid varit
det kommer du alltid att vara

Då och Nu

20181111

Då och Nu

skriker
vrålar
men vill inte störa
någon annan
min röst
suddas ut

smärtan förblindar
omöjligt att överleva
totalt mörker
jag faller
djupare ner
ner
panikens djup

smärta som stegrar
tar över
krossar varje ben
kroppen ledlös
förvriden
utanpå som inuti

vrålar maktlöshet
skriker förtvivlan
ropar utan att störa
någon annan
min röst
suddas ut

förblindad av smärta
jag faller
totalt mörker
panikens djup
omöjligt att överleva

stegrande smärta
krossade ben
förvridna lämmar
trasig
sår som aldrig läkt
då blir nu

minns en annan verklighet
det är tyst omkring
allt är lugnt
förutom min egen röst
skriker för nu
om då

lugnande ansträngningar
förgäves försök
kapitulation
säker här
och nu

toner ebbar ut
lyssnar till den nya sången
allt är okej
nu
den gamla refrängen
skriker tystare
nu

vilar trött
tänker på dig
den nya sanningen
en bättre sanning
nu
det gamla ebbar ut
då blir till då
minnen som studsar mot
nu

det är okej
det var inte okej
en liten skärva
skar upp gamla sår
var rann ut
då blandat med nu
en sörja
aldrig sörjd för
fast tid finns
nu

(tack Senem för att du finns där, och här)

Dödens palett

2000-12-23

Dödens palett

Sorgen är inte längre röd.
Sorgen är numera död.
Jag visade sorgen in i min stuga.
För att se till vad sorgen kan duga.
Skrämd från vettet
På det allra hemskaste sättet.
Jag visade mitt hjärta
Sorgen dog av smärta.
Sorgen blev svart av allt tok
Blev till bläck för min bok.
Sådan var sorgen, lätt att övervinna
Men inte så lätt, få att försvinna.
Det var inte sorgen som dog
Den fick bara nog.
Gick och försvann
Sen var det jag som rann.
Mitt blod svartare än sorgen.
Jag samlar mitt liv och blod
I blodpuddingskorgen
Till slut jag förstod
Att sorgen fortfarande är röd
Det är jag som är död.

En evig ström

20190825

En evig ström

var landar allt?
alla drömmar som kastas
upp i luften, och sen…

förr i tiden så satt jag där
tiden smög sig fram
petade med pinnen i elden

glöden berättade sin egen historia
samlade kring värmen
natten fylld av värme

tillsammans
berättelse efter annan
en evig ström av vishet

var landar allt
det som togs med på färden
orden från de gamla

alla drömmar som kastas
dikesgrenen ligger bortglömd
för någon annan att finna

upp i luften
avsaknaden av ljud
talade med klar stämma

och sen
om och om igen
tillsammans

hopknutna av samma historia
förr i tiden
satt jag här

petade med pinnen i glöden
samlade i askan
blåste nytt liv

natten fick ljus
värme till vår historia
en evig ström av vishet

Enkel resa

20170122

Enkel resa

Lite till
Snart
Nästan klart
Bara strax, så…

Det är bara lite kvar
Måste klämma ur det sista

Natten hänger utanför dörren,
den har gjort det ett tag nu

Börjar bli trött på riktigt, riktigt trött
Trött på dig, trött på mig, trött på allt

Men något håller mig vaken
Vad är det för någon eller något?
Det är något som känns
Varför gör det ont?
Varför gör det ont att du lämnade mig?
Det var ju jag som bad dig att gå!

Jag var så trött
Kanske för trött?
Nu väntar jag bara på att få sova sött

Jag gav upp
Du gav upp
Vi gav upp

Friden är annonserad, men uteblir
Harmoni är efterlängtad, förväntad
Förvånande nog så är ingen av de trevliga gästerna här
Bara en hög med objudna känslor kom och tog farväl

Tyvärr finns ingen ångerrätt, ingen retur
Enkel resa, ensamheten,
enkel resa
Enkelt att resa ensam

I alla fall trodde jag att det skulle vara enkelt

Ett värre öde

20190303

Ett värre öde

snöblandat regn på en födelsedag
flammor av eld värmer kalla fötter
smärta i magen ropar på uppmärksamhet

hopplösheten orkar inte
tröttheten vill vara för sig själv
smärtan vill ta plats

alla är i vägen
de som tycks om allra mest
ju närmre ju värre

för allas skull är ensamheten bäst
sover när gråten inte kan komma fram
tomma nätter ger ingen tröst

vaknar tröttare med all smärta kvar
orkar i alla fall lida en dag till
någongång kanske det vänder

hostar upp självömkan
aldrig snyggt
men kan inte hjälpas

kan inte låta bli att ropa på hjälp
fast i all stillhet och tystnad
att själv ta ansvar, över vaddå?!

så länge var det omöjligt
aldrig möjligt och minnen lever kvar
undermedvetet men just därför starkare

finns bara en sak starkare
medvetenhet
saknar bara förstånd

det går att be om hjälp
förnedringen att fortsätta lida
ett mycket värre öde