Kategoriarkiv: Uppgivenhet

57 000

57 000

Det ligger en kostym i hallen, 57 000 kronor pryder det blanka golvet.
En skrynklig hög med tyg, den höll skammen borta som en rustning skyddar mot pilar.
Trygghet som föll mot golvet, silade mynt genom darriga fingrar.
Klirret studsar mot den polerade ytan, handen var svag, släppte igenom de små värdeföremålen.
Naken där ingen kan se, undangömd bakom reglade dörrar.
Cylindrar av varvat stål har skjutit djupt in i betongen och blockerar tankar från andras utsida.
Törne och tagg kommer inte in, under täcket når inga falska tungor.
Perfektionen fastnade i säkerhetslåset, varje siffra i koden gav ett nummer av frihet.
Prestationen är präglad på plastkort med hologram, de triumferar i rockens dolda fack.
Det dyra livet, all perfektion som en maskeradkostym för att skydda det försvarslösa ömma.
Så illa tilltygad, alla blickar, alla kommentarer, alla brutna löften, alla meningslösa meningar.
Armar och ben ihoprullade kring ryggraden, allt krampar runt det ensamma haltande hjärtat.
För många ord kom igenom, för många idéer och domar slog genom integritet av blod.
Pengar, mynt och plastkort, dyra sömmar och märken håller skenet uppe, får andra att backa.
Avstånd, det blir längre och längre till osäkra kommentarer, frihet från dårskap och missmod.

Det omöjliga lyfter det möjliga till oanade nivåer av tröstlös ensamhet som skär genom själen som en slö kniv karvar genom benmärgen på den krökta ryggraden. Det värker i hjärnan, det värker…

Inget försvar, inget vett kvar, trots allt prål och all prakt så spänner huden över kotor som skakar av skräck inför skammen. Världen utanför är världen innanför.

57 000 kronor är inget skydd, bara en flykt. Palatset är likväl ett fängelse som en borg. Skyddet har blivit murar som stänger in istället för att stänga ute.

Domar och ord studsar som ekande klockor inombords. Allt utanför är allt innanför. Vem sa vad, eller var allt redan sagt? Var det egna tankar som studsade mot andra?

Frågor ger svar, men svaren vill inte tas emot. Frågorna studsar, jagar, hasar längs de skinande korridorerna som mitt i natten ser ut som vägen mot cellen för den dömde.

Det som var tänkt som frihet, som ett skydd från allt det jobbiga, stängde in och fängslade vansinnet och tvingar på märken och sömmar för 57 000 kronor.

Det blanka golvet är prytt med en hög av falska löften, det som skulle skydda mot andras domar har stängt in och förslavat den enda röst som skulle ha kunnat erkänna sig skyldig.

Skuld, erkännande, rättvisa, den enda vägen ut, den enda vägen in. Sanningen är att ingen annan dömer, ingen annan tänker de tankar som skapat världens dyraste fängelse.

Ett fängelse som ingen ser, ett fängelse som ingen vet, ett fängelse där allt kostar extra och ingenting är gratis, ett fängelse utan vakter och med egen nyckel.

Att komma och gå fritt, stänga in, stänga ute. Allt ekar, studsar, det värker och svider, det finns ingen väg ut, det finns ingen väg in. Snart släcks ljuset, snart kommer befrielsen, snart är det över.

Det ligger något dyrt i hallen, det ligger något dött i rummet. Det ligger något unket och surt över hela platsen. Dags att vända blad, dags att säga god natt, dags att gå vidare utan kläder.

Naken i natten, utan mål, utan riktning, utan resurser, utan förstånd, utan vett, naken i natten.

Orken är slut, matt och slagen. Livet sköljdes bort för så länge sen. Det går inte att backa, det går inte framåt. Snart kommer gryningen, då är allt över, då kommer kostymen till nytta igen.

Kolvarna kommer dras tillbaka från betongen, gångjärnen kommer skälva.
Någon kommer och polerar golvet, byter lakan, förbereder för ännu en flykt, ännu en natt.
Det som inte gick kommer heller inte att gå, men vad gör det.
Ute på stan är allt som det ska, idioter och fåntrattar står uppställda som statister.
Allt studsar på dem, studsar tillbaka. Men rustningen tål allt, pengar betalar för leenden.
Plastkort och siffror löser alla dagens problem. Dagen lovar allt, natten finns inte i sikte.
När kvällen kommer börjar det om, stål i betong, knotor och åtstramad hud.
Ångest och ågren, ett hjärta som varken tål ljus eller mörker slår i otakt med ekande klockor.
Allt studsar och jämrar sig, tiden som flyter sakta speglar sig i den polerade ytan.
Allt är dött, livet är instängt, det som skyddar bedövar och förslavar det lilla liv som finns kvar.
Penthouse, top floor, 19 våningar upp, det ligger något på golvet…
57 000 kronor pryder det blanka golvet.

Annorlunda

20190810

Annorlunda

det är inte världen det är fel på
det är jag som är annorlunda

jag sov tungt, nära döden upplevelse
fick liv, blev tvungen att vakna

det har skett så sakta
långsamma dagar, många på rad

har aldrig riktigt förstått
sprang ifrån det normala

vaknade upp och såg
ser hur illa det är

förljugen, vilseledd
borttappade värden

förvirrade, förbittrade
längtandes efter mer, gift

förgiftade, begränsade
neddrogade av stimuli

någon annans fel
alltid någon annans fel

så ser jag ut över världen
lögnerna, illusionerna

all skönhet inbäddad i girighet
själviskheten håller järngrepp

i mig är det enkelt
fast ändå svårt

ser som det är
annorlunda

det är jag som är annorlunda
det är inte världen det är fel på

Beroende

20170206

Beroende

Vad var det som prasslade, som strök förbi, förut
Vet inte riktigt när, tror det var på riktigt i alla fall
Fast inte riktigt säkert
Vet inte vad det kallas, om det nu alls är känt

Så trött, trött in i märgen
Splittrad, utbränd
Så hungrig, har ätit av allt, men ändå
Så hungrig

Ett hål går rakt igenom allt
Jag trycker in allt jag hittar
Inget passar
Inget passar, jag försöker ändå

Så trött, rent av sliten, trött, så trött
Jag tror att det gör ont, men orkar inte känna efter
Beroende av kaos och stimuli, beroende
Är det ett fint eller att fult ord, beroende, beroende

Var är du, var är jag, varför så väldigt svårt
Så svårt, fastnar liksom hela tiden
Längtar tillbaka till då jag tog två steg framåt och ett bakåt
Nu går jag ett fram och två bak

Varför känner jag dig inte
Är du här, tar du hand om mig
Har jag gått så väldigt fel och vilse
Finns det hopp för min själ än eller har ridån redan gått ner

Spelar jag en pjäs för mig själv med ett gammalt manus
Ett manus som tappat de bästa sidorna
Sidor som kritiker stulit för ädlare ändamål
Är det någon som tittar, bryr sig, någon alls, överhuvudtaget

Jag tänker på dig och det gör ont
Skam, värdelöshet, oförmögen, maktlös
Min bön är allt annat än en hyllning till din skapelse
Mina toner hoppar mellan hat och självömkan

Når mina toner upp till dig
Eller var du i mitt hjärta långt innan jag började lida
Har jag förlorat ett stort slag eller var du aldrig verklig
Inbillade jag mig att du älskade mig

Vad är kärlek värd som ingen kommer för att se
En tom teater med en slagen artist bakom draperiet
Elände gnager på mina ben sorg varar i mina sår
Ingenting blir rätt, ingenting känns lätt

Får jag gnälla så här, gör du mig rättvisa
Eller förlåter du all min skam och ställer min skulder mot väggen
Kan jag lita på dig när jag tappat min tro
Leder du mig efter att jag slutat följa dig för länge sen, eller nyss

Min själ skriker tyst i natten, jag kväver den med mitt förnuft
Jag vet bättre, kan bättre, borde
Vad är det som jag borde hela tiden, borde
Borde inte du gjort det lättare för mig

Varför var min mun öppen när jag proppade i mig
Varför lyssnade så många öron när jag skrek
Varför särades ben när jag ville komma till
Varför lydde livet alla mina befallningar som var av ondo

Har jag prövat att ge, att göra rätt, göra det lätt
Har jag gjort allt för någon annan
Har det jag fått som gåvor getts vidare till andra
Har ljus och godhet flödat när jag haft chansen

Nej, det är sant, allt är ditt fel
Ja, det är sant, det är aldrig mitt fel
Jag är alltid oskyldig till dina skulder
Lögnerna smakar inte som förr, de är som grus i munnen

Rättvist smakar livet men jag vill inte stå kvar, inte till svars
Ett steg fram, två steg tillbaka, kanske tre, eller fyra
Hur långt kan jag komma från dig
Kommer du ändå och hämtar mig när jag ber dig

Om jag ber dig nu, kommer du då, NU
Kan du hämta mig nu, jag har gått vilse
Jag räknade stegen, försökte ha koll
Försökte minnas vägen tillbaka

Jag vill slippa stå med skam, ville synda i fred
Synda och njuta av mina egna planer
Sedan skynda tillbaka och le inför ditt ansikte, falsk
Mina stora tankar, min stora mun, mitt stora huvud

Har jag gjort bort mig på allvar, är du nådig
Är jag redo att ge upp, eller tror jag ännu lite på min egen plan
Det kändes så bra en liten stund, sen kom kaoset
Kaoset är så beroendeframkallande, beroende

Beroende av dig, är jag beroende av dig
Jag slits i bitar, beroende av dig men vänd åt alla andra håll
Kaos i min egen regi eller beroende av din frid, din nåd, din kärlek
Kan du ta mig härifrån, levande, medan tid finns

Beroende av dig
Beroende
Beroende
Beroende av dig

Din rygg

20190811

Din rygg

stirrar direkt in i dårskapen
svidande ögon stirrar tillbaka
söndertuggad
utsliten

ser längtan som en svans
bakom
undangömd
bortglömd

orkar inte
vill inte
har lyft för många gånger
kämpat för dig

vill se dig stå rak
upp för sanningen
bära skuld med egen rygg
bara vara som är

vem är du
frågar du
mig
som svarar; jag?

inte mycket bättre
fast lite
inte i värde
bara kan mer

gråter en tår och ser
svidande ögon
mjuk är tonen
färsk är gråten

vem hade kunnat ana
ännu ett varv
tillsammans
på din rygg

En dag i taget

20180627

En dag i taget

tunga andetag i en sliten kropp
för många tankar om samma saker
ingenting leder åt rätt håll
försöka minska skadorna bara
och stå stilla
om det går

trött fast sömnlös
sjuk av all börda
men vägrar att släppa
greppet är hårt
viljan surrad
det måste gå
men åt vilket håll

envis
fastspikad i marken
surrad med egensinne
eget sinne
på kollisionskurs
med livet

så onödiga mönster
om och om igen
vansinne
obotlig
galen

känslorna bubblar
fast nedtryckta
kamouflerat öppen
lurad av mig själv
ännu en gång
tröttare

trött är bra
uppgiven ett steg närmre
kanske får sova
men att ge upp
det var för friheten jag kämpade
kämpar

så vad ska jag ge upp
målet jag aldrig nått
livet jag aldrig fick
ilskan
avundsjukan
rädslorna som kryper
kryper

skuggorna lever
jag hinner inte ta ansvar
så jag lägger delar av mig själv
i skuggorna
rädslor som kryper

det befriar inte
hjälper inte alls
bara splittrar
förstör
suger musten
kraftlös

ser ingenting framåt
inget att ge upp
en enda röra
en smet av trötthet
viljor och mål
soppan har skurit sig

en enda sak att göra
ge upp att ge upp
lägga ner att lägga ner
ta det lugnt
en dag i taget
varför så brott
det räcker så
en dag i taget

En gång till

2001-03-24

En gång till

Sorgen är långt borta. Skräcken är långt borta.
Här är det lugnt.
Jag är bara livrädd att allt ska komma tillbaka.
Kanske är allt nära och jag långt bort.
Ska jag vara ärlig med mig själv så har väl livet aldrig varit långt borta.
Inte ens när jag flyr försvinner något.
Allt är nära.
Inte ens jag är långt borta.
Fast du är långt borta.
Är inte du en del av livet.
Varför är du då så långt borta.
Det är ju med dig jag känner livet.

En trevlig liten längtan

En trevlig liten längtan

Röd är marken där jag vandrar.
Färgad av mitt blod.
Så länge jag försökte nå dig.
Jag såg min orm som inte tillräckligt lång.
Jag ser nu att du inte ville bli nådd
… inte av mig.
Blod är tårar från hjärtat.
Tårar som färgar marken röd.
Min bön tyst i natten, hörs och omhändertages.
Jag blind i natten, ser inte svaret på min bön.
Jag bönar och ber men inget ser.
Den som skriker hör inget.
Den som frågar ingen hör inte svaret.
Jag skriker ut min smärta, det gör ont.
Jag vrider ett varv på kniven som genomborrat mitt bröst.
Kniven skrapar mot revbenen när jag vrider den för att hitta ett annat läge.
Ett nytt läge i smärtan.
Jag skriker.
Jag gråter.
Marken är röd.
Jag är död.

Ett nyp

20170122

Ett nyp

Jag saknade dig, när du nöp mig
Den gamla smärtan, fick mig att minnas
Fick mig att leva ytterligare en dag i glömskan
I dåtidens mörka gytter, i ältandets välkända vånda

Du fick mig att känna mig precis så levande,
som alla de gånger jag trodde jag skulle dö

I det förflutna har min själ fastnat på rostiga spikar
Här och nu är jag ingenting
När du nöp mig så mindes jag
Jag mindes, kände mig levande
Utspridd över 70 och 80 talet, där livet tog slut
Du väckte min döda själ, min förlorade själ

Men något hände

Jag tog ett steg framåt

Det förflutna togs om hand av högre makter
Jag började leva här och nu
Och dina nyp gjorde inte annat än ont

Så jag nöp tillbaka
Du sprang tillbaka till ditt förflutna

Och sen såg jag dig aldrig mer

Imorgon

20180217

Imorgon
Du svek så lite, knappt värt en ursäkt
Inte mycket för dig, inte för någon annan
Jag var redan slagen, låg redan ner
Som att komma åt ett befintligt blåmärke
Ingenting för dig
Allting för mig
En sårskorpa skrapas av så lätt
Du menade inte så illa
Men såret är djupt, går rakt igenom
Vårdslöst
Tanklöst
Du värnade inte om mig, du glömde bort
Gamla sår, nya sår, samma sår
Ingen är perfekt, du gjorde ett misstag, eller två
Jag förlåter
Inte heller jag är perfekt, tvärt om
Med alla mina sår
Så jag går min egen väg, kan inte lita på dig
Tillitsbrist
Höga krav?
Jag skyddar mig själv
Från dig, från svek
Sårskorpan är tunn
Såret är djupt
Jag leker bäst för mig själv
Ensam är stark i sin svaghet
Oförändrad i min feghet
Trygg i det invanda
Fel väg att gå,
idag
Jag borde gå vidare
Men jag lägger mig ner, trött och less
Kanske reser jag mig upp,
imorgon

Jag håller i det sista av mitt liv

1999

Jag håller i det sista av mitt liv

Jag håller i det sista av mitt liv
Och jag är medveten om att allting faller
Jag är en betraktare
Här bakom mitt galler
Och jag söker alternativ
Dagar kommer och dagar går
När allt är över
Vet jag inte om jag förstår
När jag äntligen vet vad jag vill
Men inte vad jag ska ta mig till
Så känns det onekligen som om
Allting faller

Jag är en betraktare
Här bakom mitt galler
Och jag håller i det sista
Av mitt liv

Mer

20190223

Mer

sammanbiten, stilla utan att fly
kramper som inte syns accepteras
så länge någon tjänar på det
blir det mer pengar så…
eller mer saker, kanske prylar
mer

en kramp som kramar har fastnat
huvudet snurrar
planer och idéer fyller egot till bredden
längtar efter något annat, men vill ha mer
så oändligt mycket mer
mer

göra klart, få kontroll på hela skiten
färdig, mins ett rop från pottan
vill vara duktig, riktigt duktig
får aldrig nog, behöver mer
mer bekräftelse; mycket
mer

men det blev fel, det viktiga försvann
år som flög förbi var fyllda av dagar
små stunder och ögonblick i rad efter rad
snacka om något som livet kunde haft mer av
mycket mer av stundande ögonblick
mer

så en morgon tänds små ljus
gryningen hinner snabbt ikapp
även ett inre ljus tänds och skänker hopp
gärna mer av den varan, tänd ljusen
mer ljus från alla håll och kanter
mer

så nära, allt var nästan stilla
ett ögonblick flög förbi
fångade det nästan
men ville ha mer stillhet
ögat blickade vackert, ville ha mer
mer

uppgiven, på gränsen
fast inte över, bara lite för nära
misslyckanden rycker tag
vill inte tappa något mer
behöver inte mer eller fler förluster
mer

Miraklet

20191222

Miraklet

orkade inte ta ansvar igen
hopplös på alla våningar
total ödeläggelse
så varför ens bry sig
lika bra att ge upp
har ingen kraft
kan inte laga dig
kan inte laga mig
kan inte laga oss

ändå sitter jag här och skriver
omedveten
styrd av hopp från en annan källa
själv har jag stängt butiken
bara självhat
kvar på hyllorna
lagret tomt för länge sen
haft rea för länge
inga nya inköp

bankrutt men ändå igång
vem sköter min business
hade jag kunnat hata
så hårt så dörren aldrig gått upp
så hade jag hatat
en gång för alla
för jag skiter i allt
men det är inte sant
bryr mig ännu om dig
fast jag förstört
hittar inte tillbaka längre

jag ser inte vem du är
kan inte i min egen skam
förblindad
ett pris jag betalat
pengar jag aldrig haft
döda mig
ge mig den befrielsen
låt mig slippa såra
vill inte se dig lida mer
vill inte

så meningslöst
dumt
fast värre ändå
ändå sitter jag här
det gör ont
har inga tårar
vad skulle de tjäna till
har redan förlorat
ändå håller någon min hand
varför vägrar du släppa
vem är jag
vilka är du
eller ni

låt mig gå
långt härifrån
vill inte vara med något mer
finns ingen roll jag kan spela
så vad spelar det
gå under med mig
eld och blixtar
en spektakulär sorti
men nej säger du
stanna kvar
mirakel kan ske
gå inte precis innan

Små spår

20161119

Små spår

Det var något du gömde, små spår av blod.
En mördare går lös, oförsiktig och vårdslös.
Ett lik ligger och skvallrar på golvet.
Vad är det som hänt dig för att du skulle döda mig?
Som ett offer gick jag rakt in i din fälla.
Du lockade mig att släppa all försiktighet.
För sent såg jag fällan gå igen, för sent.
Efterlyst, död eller levande!
Jag vill fortfarande ha dig.
Döden var inte nog, jag vill ha mer.
Giftet tar död på alla minnen, glömskan växer.
Såren glöms, smärtan glöms, döden glöms.
Allt glöms, så att du kan döda mig igen.
Igen,
och igen.
Din kärleksört blandat i vin får mig att glömma.
Jag glömmer allt och blir törstig på mer.
Det är en så usel drog, så väl fungerande drog.

Det var något du glömde, små spår av blod.
Din vårdslöshet räddar mig, jag ser spåren.
Spåren av blod leder mina blickar till mitt hjärta.
Jag nekar dig, du får inte bjuda på ditt gift.
Kärleken förblindar mig inte längre, jag ser.
Dimridåer, masker och örter får mig inte på fall.
Dina röda ögon lyser genom sminket.
Den fräna doften skiljer sig från vinets arom.
Jag dricker inte, smakar inte, jag vänder om.
Fällan slår igen, jag hinner undan.
Du försöker fånga mig igen.
Igen,
och igen.
När du inte kan nå mig med lögner vita som snö,
när alla försök misslyckats att få mig på fall.
Ditt raseri tar överhand, odrogad och nykter,
faller jag inte för din charm.
Du mördar mig på öppen gata, sprättar upp,
lemlästar, hackar och paketerar.

Det var något du glömde, små spår av blod.

Som en pinne

20190714

Som en pinne

hoppressad
glödande
svidande

andnöd
andfådd
andan i halsen

eller under halsen
det verkar ha fastnat där
och fast sitter det, ordentligt

svart och mörkt
glödande röda ögon
slingrande svans

sura rapar
taskigt oljud
knappast befriande

all oro
samlad på ett ställe
älskar dig

saknar det som var
saknar mig
saknar dig

hann aldrig gråta
fick ingen chans
stoppade in min i någon annan

blandade tårar
äcklig cocktail
besk och bitter

spykänsla i munnen
sur saliv
spänd som en pinne

spänd som en pinne
fast på fel ställe
allt blev så väldigt fel

Traumatiserad

20181114

Traumatiserad

jag ser er
såg inte då
förblindad av förakt
ert förakt

så rädda
skrämda in på benen
knotor av fruktan
skulden blev skam

åren går
allt växer snett
men överlever
lever ibland

varför
spelar ingen roll
svar skapar nya gåtor
labyrint på labyrint

sorgsna andetag
utan tårar
trött på gråten
utmattad

ensam
varför gråta
ensam
tystat vittne

skrämd till lydnad
inlåst, frisläppt
lika insyltad ändå
traumatiserad