Önskade mer

20181115

Önskade mer

skriker så högt jag vågar
det hörs ingenting
jag vågar intet

alla ler mot mig
dåren som lämnades kvar
ensam i min strävan
ensam än

hjälpen kommer långt bort ifrån
når fram ibland
svälter i ensamhet

vågar inte skrika
vågar inte tro
på mig själv

själv måste jag trösta
mitt inre ensamma
barn

skriker smärtsamt tyst
förstår inte varför
det känns så fel
alla säger det är rätt

tror jag på er så dör jag
lyssnar jag inåt
får jag leva ensam

ingen älskade
hatade istället
överlevde ändå

älskad idag
av andra
såren plågar dem

kan inte förklara
förstår inte själv
sörjer er smärta
jag bar med mig

orättvist
livet tar och livet ger
jag önskade så mycket mer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.