Alla inlägg av andreas

2012

2001-01-02

2012

Vad är snart?
Vad kommer hända?
Klarar jag mig?
Har jag gjort rätt, har jag gjort fel?
Vem dömer?
Lyssna till ditt hjärta och du vet.
Det roliga är att var och en dömer sig själv.
Människan vet, i lugnet, vad som är rätt och fel.
Den som handlar i hast får ta sig en tankeställare.
Botgöring eller kaos.
Vad är smart?

29 + 5 grattis

20190120

29 + 5 grattis

en okrönt kung vandrar upp för backen
Uppsala finest, han har smakat
en tugga här, en tugga där

regniga dagar, vindar har blåst hårt
soliga dagar, där sommaren har blomstrat
alltid kommer våren med hopp om mer

en svart vinge, en vit vinge
han har sökt i ljuset, sökt i mörkret
lärt sig flyga; om inte än så snart

sökandet har gått genom dödens dal
livet har hoppat macka över mörka vatten
toppar på evighetens mysterier har bestigits

så därför firar vi både ljus och mörker idag
29 kilo av det ena, 5 kilo av det andra
en okrönt kung gör entré

grattis till Danne på födelsedagen

4 2

20181022

4 2

Vulkaner
tider som brister
smurfar dansar runt i ring
fikon och marmelad

Vad är det som säger
vem du är

Någonstans inom mig
vet jag
vem du är
någon annan än mig

Varför är du så tyst
gråter du inte mer

Vill du slita mig i stycken
för att jag inte gråter med dig
längre
mina tårar tog slut

Jag undrar om vi
någonsin kommer tillbaka

Det gör ont när jag känner efter
du låter bli
inte slår du väl mig mer
orkar du

Utsträckta vingar
tar mig långt härifrån

Jag vill skrika
tyst
men så det syns
alla måste se

Det varade inte länge
men det tog slut fort

Ingenting jämfört med dig
verkligen ingenting
ett oändligt snökaos
fruktansvärda blixtar

Sveper något förbi
mitt öppna fönster

44

20190303

44

Det är min dag idag
jag får vara ledsen
jag får vara låg

En långsam tråd
något dras genom själen
händelser som trasat sönder

Tårarna sparas i min inre sjö
en uppsvälld mages innehåll
en gubbes profil

Sammanbiten; vuxen, manlig?
förlorad under livets tyngd
skulle spara ihop åt många

Och du som var så nära
alltid nästan nära
men egentligen inte nära

Bara nästan
som en sten som hoppar på vattnet
fortsätter hoppa

Hoppa mer än hoppas
det blir så, världen omkring kräver det
men jag skiter i det

Gubbmagen ska bort
pensionen bytas mot ungdomliga drömmar
allt nytt, fast gammalt, på ett nytt sätt

Det är min dag idag
jag får äta nyttigt och ta en promenad
jag får känna efter och meditera

5000

5 000

5 000 gånger har jag tittat på mobilen.
5 000 gånger har jag loggat in.
5 000 gånger har jag sökt efter svar.
5 000 gånger har jag väntat på dig.
20 000 gånger har jag blivit besviken.
Knivar som skär i benmärg, en rostig såg som gnagt sig fast på mina tunna nerver.
Sugande iglar som virat sig runt mina tarmar och pressar det sista jag äger från min fattiga själ.
Skruvstäd och tvingar pressar mina leder i fel riktning, de bryter och bänder varje rörelse jag förmår.
Längtan blev till sorg, saknad till smärta. Mitt mod maldes sakta ner till förvirring och mjölet av mitt forna jag kletades ihop med tårar jag aldrig lät falla.
Helvetets eldar var som en flyers från Barbados, jag längtade till elden som skulle förtära min själ och äntligen ta slut på maktlöshetens väntan på det som var förgäves.
Jag tittar in i mitt inre och ser maskar som vänder på svart lungmos. Hjärtat liknar en torr gammal stubbe med ruttnande rötter istället för blodkärl. Den ved mitt inre kan bidra med är för rutten ens för helvetets heta ugnar.
20 000 smärtor har jag svalt för din skull, som flugor har de lagt sig på rygg i mitt döende hav av ensamhet och förtvivlan. Förruttnelsen har spridit sig som pesten och likt zombier kryper de runt och surrar om smärtor som redan har hänt, som är här och som snart kommer.
Helvetet har gjort entré, en succé på min privata Broadway. Inga biljetter har efterfrågats då varken scen eller foajé har någon kvalité.
Allt jag sparat åt dig, allt jag hållit på paus, allt har möglat och luktar nu värre än centralens pissoar.
Det jag plockat, samlat och dyrbart förvärvat ligger i revor och trasor. Lump med mal, damm och musbajs kröner skräpet som en gång liknade min kärlek till dig.
20 000 gånger har jag älskat, 20 000 gånger 20 000 och 400 000 000 är bara början på det tal som mitt hjärta en gång började räkna för dig.
Det var länge sen, en annan tid, jag såg med ljusa ögon på dig, med kärlek och längtan. Sen bad du mig att vänta, och jag väntade, väntade och väntade.
Utan hopp, utan löften, utan riktning, blev min väntan förgäves till streck på en vägg, 1 000 små par streck om fem där det sista strecket går tvärs över de andra fyra, det skär som bödelns yxa och lämnar spår ända in på stupstocken. Halshuggen av skammen, naken utan kläder, kropp utan huvud, kastad i gropen. Det gör ingenting. Jag ska ruttna, förmultna och i mitt nästa liv ska jag vara en solros. Jag ska växa på stupstocksbacken och du ska plocka mig, sätta i en vas och le mot mig. Jag ska ge dig 5 000 frön som du ska sätta på 5 000 åkrar så att ytterligare 25 000 rosor skiner mot dig, då ska du se vad kärlek är, då ska du le tillbaka och du ska aldrig mer be mig vänta när hösten kommer. Du ska låta mig vissna ifred och välkomna mina barn varje vår då de slår upp sina knoppar och ler mot dig.
5 000 gånger ska du se mina frön ge liv.
5 000 gånger ska du få känna solens värme
5 000 gånger ska du förundras över skönheten jag ger dig
5 000 gånger ska du veta vad kärlek är
20 000 gånger ska du känna dig älskad

57 000

57 000

Det ligger en kostym i hallen, 57 000 kronor pryder det blanka golvet.
En skrynklig hög med tyg, den höll skammen borta som en rustning skyddar mot pilar.
Trygghet som föll mot golvet, silade mynt genom darriga fingrar.
Klirret studsar mot den polerade ytan, handen var svag, släppte igenom de små värdeföremålen.
Naken där ingen kan se, undangömd bakom reglade dörrar.
Cylindrar av varvat stål har skjutit djupt in i betongen och blockerar tankar från andras utsida.
Törne och tagg kommer inte in, under täcket når inga falska tungor.
Perfektionen fastnade i säkerhetslåset, varje siffra i koden gav ett nummer av frihet.
Prestationen är präglad på plastkort med hologram, de triumferar i rockens dolda fack.
Det dyra livet, all perfektion som en maskeradkostym för att skydda det försvarslösa ömma.
Så illa tilltygad, alla blickar, alla kommentarer, alla brutna löften, alla meningslösa meningar.
Armar och ben ihoprullade kring ryggraden, allt krampar runt det ensamma haltande hjärtat.
För många ord kom igenom, för många idéer och domar slog genom integritet av blod.
Pengar, mynt och plastkort, dyra sömmar och märken håller skenet uppe, får andra att backa.
Avstånd, det blir längre och längre till osäkra kommentarer, frihet från dårskap och missmod.

Det omöjliga lyfter det möjliga till oanade nivåer av tröstlös ensamhet som skär genom själen som en slö kniv karvar genom benmärgen på den krökta ryggraden. Det värker i hjärnan, det värker…

Inget försvar, inget vett kvar, trots allt prål och all prakt så spänner huden över kotor som skakar av skräck inför skammen. Världen utanför är världen innanför.

57 000 kronor är inget skydd, bara en flykt. Palatset är likväl ett fängelse som en borg. Skyddet har blivit murar som stänger in istället för att stänga ute.

Domar och ord studsar som ekande klockor inombords. Allt utanför är allt innanför. Vem sa vad, eller var allt redan sagt? Var det egna tankar som studsade mot andra?

Frågor ger svar, men svaren vill inte tas emot. Frågorna studsar, jagar, hasar längs de skinande korridorerna som mitt i natten ser ut som vägen mot cellen för den dömde.

Det som var tänkt som frihet, som ett skydd från allt det jobbiga, stängde in och fängslade vansinnet och tvingar på märken och sömmar för 57 000 kronor.

Det blanka golvet är prytt med en hög av falska löften, det som skulle skydda mot andras domar har stängt in och förslavat den enda röst som skulle ha kunnat erkänna sig skyldig.

Skuld, erkännande, rättvisa, den enda vägen ut, den enda vägen in. Sanningen är att ingen annan dömer, ingen annan tänker de tankar som skapat världens dyraste fängelse.

Ett fängelse som ingen ser, ett fängelse som ingen vet, ett fängelse där allt kostar extra och ingenting är gratis, ett fängelse utan vakter och med egen nyckel.

Att komma och gå fritt, stänga in, stänga ute. Allt ekar, studsar, det värker och svider, det finns ingen väg ut, det finns ingen väg in. Snart släcks ljuset, snart kommer befrielsen, snart är det över.

Det ligger något dyrt i hallen, det ligger något dött i rummet. Det ligger något unket och surt över hela platsen. Dags att vända blad, dags att säga god natt, dags att gå vidare utan kläder.

Naken i natten, utan mål, utan riktning, utan resurser, utan förstånd, utan vett, naken i natten.

Orken är slut, matt och slagen. Livet sköljdes bort för så länge sen. Det går inte att backa, det går inte framåt. Snart kommer gryningen, då är allt över, då kommer kostymen till nytta igen.

Kolvarna kommer dras tillbaka från betongen, gångjärnen kommer skälva.
Någon kommer och polerar golvet, byter lakan, förbereder för ännu en flykt, ännu en natt.
Det som inte gick kommer heller inte att gå, men vad gör det.
Ute på stan är allt som det ska, idioter och fåntrattar står uppställda som statister.
Allt studsar på dem, studsar tillbaka. Men rustningen tål allt, pengar betalar för leenden.
Plastkort och siffror löser alla dagens problem. Dagen lovar allt, natten finns inte i sikte.
När kvällen kommer börjar det om, stål i betong, knotor och åtstramad hud.
Ångest och ågren, ett hjärta som varken tål ljus eller mörker slår i otakt med ekande klockor.
Allt studsar och jämrar sig, tiden som flyter sakta speglar sig i den polerade ytan.
Allt är dött, livet är instängt, det som skyddar bedövar och förslavar det lilla liv som finns kvar.
Penthouse, top floor, 19 våningar upp, det ligger något på golvet…
57 000 kronor pryder det blanka golvet.

alarm

20190120

Alarm

alarmerande påtryckningar från svunna tider
varnande impulser, evigheten var för svår att hantera
bortdomnad då, ett litet barn som aldrig fick tröst
rädsla som skär genom köttet, skär genom ben
skräck som skär genom tid och rum

övergiven och utlämnad, ensam under ett täcke
tiden böjer sig, sträcker sig tillbaka, kroppens kramper
försöker stå emot, den fysiska evigheten
psyket har gått vidare, men inte kroppen
tiden står stilla inombords, djupet är aldrig då eller sen

bagateller för dig, småsaker för mig, katastrofer eller inte
kroppen minns för mycket, fick aldrig vila; som ett litet barn
bär fortfarande med mig evigheter av mörkt hat och slag
ett litet sårat barn som aldrig fick gråta ut, saknar trösten än
kroppen är stark, tar över medvetandet med kraft

en högre makt, gemenskapen från tillfrisknande vänner
kärlek som givits på nåder, hopp som kommit från heliga steg
en väg så smal, en sällan vandrad stig tar mig upp från mörkret
ger kraft till ett nytt förstånd, släpper då, släpper sen, släpper nu
landar i evigheten, ser en liten pojke i ögonen, ser mig själv

vuxen med förstånd, något ensam, men det måste vara så
ingen annan kan nå in i mig, inte så djupt, inte så ofta
en gång i tiden var jag öppen men blev inslagen till ett paket
grått papper av våld, tejp av förakt med en svart rosett av hat
slagen, i bitar, limmad och tvingad att fortsätta le; som ett paket

söm för söm, ärr efter ärr får jag kyssa på min inre kropp
ett litet barn i famnen, rädd och tyst
jag förstår, jag tröstar, jag skiljer det onda från det goda
reder ut vad som hände då från det som händer nu
andningen blir tung, spända muskler värker ut, tankar faller av

en vuxen som är stor, ett barn som är litet
hand i hand, knä i knä, hjärta i hjärta
två blir till ett, sinne och kropp förenas, enas om en ny verklighet
en trasig människa som tog slut då men som börjat leva nu
ett vuxet barn, en paradox; men en symbios som fungerar

barnet ger kraft, alla drömmar finns kvar, nyfiket längtandes efter livet
den vuxen får frid, minns vad som är viktigt, heligt och rätt
en dag i taget, små små steg som båda hinner med
förenad av hopp, helad av kärlek, vägledd av förstånd
idag vill jag leka

Aldrig nöjd

20170307

Aldrig nöjd

Slagen på egen mållinje, du får mig alltid på fall
När jag söker min egen lycka så hjälper du alltid till
Du hjälper mig att finna vad jag vill ha
Matar mig med mer och mer, jag blir aldrig mätt
Aldrig nöjd

Jag får en idé, jag får ett behov, jag gör en plan
Du hjälper till, drar i trådarna
Drar i rätt trådar, drar i fel trådar
Jag är så lättlurad
Aldrig nöjd

Jag såg abborrarna genom bryggans springor
När jag var liten tyckte jag de var dumma
De sög på masken, och fastnade på kroken
Fick de lite mask, så ville de ha mer
Aldrig nöjd

Jag är ungefär likadan, får jag lite, så vill jag ha mer
Smakar det gott så vill jag ha
Ser det gott ut så vill jag ha mer
Känns det skönt så får jag aldrig nog
Aldrig nöjd

Det som inte är för mig, inte bra för mig, är alltid skönast
Nyttigheter får jag tvinga i mig, hoppar gärna över
I det snabba finns kicken, och alltid kroken
Jag suger i mig och sen fastnar jag
Aldrig nöjd

Så fort jag fastnat så rycker du till
Du drar och vevar, jag kämpar och stretar
Min själ som en lina av nylon
Mitt sinne, ofokuserat, som ett flöte, upp och ner
Aldrig nöjd

Som bete agnar du med sex, mat, pengar och socker
Blir jag mätt maskar du och byter till framgång och bekräftelse
Du är verkligen den här världens prins, farvattnens storfiskare
Hur många miljarder själar har du inte dragit upp att torka till döds
Aldrig nöjd

Vem är det som aldrig är nöjd, är det du eller jag?
Är det du som styr mitt liv, har du kontroll över min kropp?
Ju mer jag sprattlar, kämpar, ju längre tränger hullingarna in
Jag fjättras av min egen kamp, vet inget annat
Aldrig nöjd

Var är Han som kontrollerar fiskekort?
Ska han inte kasta ut dig, bort från dammen, snart
Har du inte fått plåga oss tillräckligt än
Räcker det inte med detta helvete på Jorden
Aldrig nöjd

Det sägs att jag har ett val, en fri vilja
Som det sliter och rycker i själen har jag svårt att tro
Smärtan bedövar, förblindar, jag hugger i blindo
På allt som rör sig hugger jag när det gör riktigt ont
Aldrig nöjd

Han som har all makt, viskar de med svaga röster
Vi tror säger de, släpp taget, sluta hugga
I mitt inre skriker en röst, ”slutar jag kämpa så slits min själ ut”
Naken som ett lik, utan själ, utan kraft, urholkad
Aldrig nöjd

Till slut har jag inget att förlora, låt det göra ont
Jag välkomnar nästan smärtan, låt det rycka
En gång för alla, låt det rycka, jag ger mig, ger upp
Något slits ur mig, något rycks ur mitt inre, smärta
Aldrig nöjd

Jag slutar att sluka världen omkring mig, struntar i dig
Jag ropar Hans namn, ordet som kom in i världen och blev kött
Han som står över allt och har makt som jag saknar
Linan klipps av, jag somnar in, dör en smula, lite grann
Alltid där

Han har bara väntat på att jag ska ge upp
Mina begär, mina synder, min självrättfärdighet
Slagen och trött, sliten, men fri
Lägger mig ner vid Hans fötter, jag hör dig bröla långt borta
Aldrig nöjd

Jag är hemma igen, förlåten, mina tårar torkas
Han reser mig upp, tar mig i sin famn
Allt annat suddas ut, jag tvättas vit, minns inte mina fel
Min synd är borta, livet är tillbaka
Alltid nöjd

I Honom är jag alltid nöjd
Ska jag hålla kvar denna gång?
Kommer jag nappa på dina lögner och lockelser igen?
Kan jag följa Honom som gjort allting möjligt
Han som alltid är här

Att ge upp allt är en seger
Gå vägen, oavsett
Så lätt, just därför så svårt
Hela världen är galen, du har den i din hand
Aldrig nöjd

Mina begär leder till dig, min fruktan är din tråd
Vägen är smal, så tunn leder den bort från dig
Han hjälper mig att urskilja din röst i stormen
På dig vill jag inte lyssna mer, inga fler lögner
Aldrig mer

Jag bryr mig inte längre om vad som är rätt och fel
Vad andra tycker får vara tankar någon annan stans
Den mat jag söker, den dryck som släcker törst
Lyckan som består kommer inifrån
Alltid nöjd

I Honom har jag mitt kors, min frälsning
Ingenting har jag att frukta i Faderns armar
Jag offrar allt, förlorar mer, helt naken
Helt naken, nyfödd och förlåten till rättfärdighet
Vinner jag allt

Högsta vinsten, så enkelt, så lätt
Du har ingen makt här, dina lögner har ingen sanning
Svårt för en trasig själ att tro på den Högste
Ändå går det, en dag i taget
En dag i taget

Allt faller av

2016

Allt faller av, vissnar, försvinner och ebbar ut i natten.
Jag släpper taget, dör en dag i taget.
Andas, väntar, väntar och väntar.
Det går inte över.
Jag tänker att det borde gå över, att det är över, att det som var har varit och att kärleken borde svalna.
Jag hoppas att det inte var så allvarligt, inte så djupt.
Jag ber till min Gud; Herren allsmäktig och god. Det finns ingen lindring att få. Det som är sant är på riktigt.
Allt faller av, vissnar, försvinner och ebbar ut i natten.
Drömmar bleknar, viljan vissnar, fruktan försvinner och kvar finns kärleken.
Det glöder i mitt bröst, det svider i mina ögon, huvudet pulserar som en ångmotor, hela mitt väsen lider av längtan och saknad.
Dina ögon, din mun, din hud, din röst, dina drömmar, din oro, dina tankar, din fruktan, ditt varma hjärta, din omsorg, din vishet och intelligens ligger som en dimma av minnen, djupt inbakade i min själ.
Du saknas mig, det fattas en bit av mitt hjärta. Hur jag än frustar och skakar så finns ingen tvekan.
Jag älskar Dig. Verkligen, på riktigt. Det är ingen dröm, ingen idé, inget tillstånd, ingen förälskelse som gjort mig yr.
Det är sanning, mitt hjärta har gjort sitt val.
Jag älskar Dig

Alltid

20190114

Alltid

där sommaren sprang förbi
korta byxor, brunbrända ben
ett minne kärt och bevarat

sorgsna tårar spar jag i mitt bröst
gråter inte förrän vilan är åter
och vilar gör jag inte; för din skull

paradoxer som öppnar sinnen
hopflätade känslor
ett invecklat inre innerst inne

så gråter jag
för jag älskar dig
oro håller mig vaken om natten

du som sprang med brunbrända ben
men nu håller tårar tillbaka
som mig själv, liksom du

inget kan jag göra, i det yttre
så jag ber, i det inre
vilar du i min famn även nästa natt

kan jag skydda dig
vet jag ens mot vad, eller vem
ensam, så ensam, du bär för mycket

förlåt mig
har jag lagt för mycket på dig
en gång i tiden, eller nu

jag älskar dig
finns inget större
så hur störtar jag det osynliga

faror som lurar i mörkret rår jag på
men skuggor i ljuset blänker tillbaka
bländad av min egen tro

jag vill så gärna, ser inte klart
då, men kanske aldrig
sen, fast minnen finns kvar

håller jag dig, inte en sista gång
en öppen famn
för dig finns jag alltid kvar

Alltid och Aldrig

2001-12-22

Alltid och Aldrig

Jag vill inte att du går.
Jag vill att du stannar kvar.
Alltid har någon gått, aldrig har någon stannat kvar.
Jag vet inte om det måste vara just du, jag vill bara inte vara ensam.
Det kanske är fel av mig att be dig stanna?
Ändå vill jag inte låta bli.
Jag ser dig som min eftersom jag är din.
Spelar det någon roll vem som är vem.
Bara du följer med mig hem.
Bara du lovar mig att stanna kvar.
Lova mig en sak innan du går.
Det är en sak jag inte förstår.
Hur kan du veta att jag inte är du och att nu inte är nu.
Det snurrar och det värker.
Min ångest du förstärker.
Så gå då, bara gå.
Du kan väl ändå aldrig förstå.
Att kärlek är här och nu.
Så gå då kära du.

Ambivalens

20170401

Ambivalens

Jag hatar dig när du älskar mig
Hatar du mig så hatar jag dig
Men älskar du mig ibland så blir jag tokigt kåt
Älskar du mig ibland, och hatar ibland så blir jag galen
Galet förälskad i dig, du underbara ambivalens

Som mitt hjärta bakades, så skadad är jag
Jag älskar spänningen

Älskar, Älskar inte
Älskar, Älskar inte
Älskar, Älskar inte
Det är så spännande så jag tror att jag dör

Jag dör av ambivalens kärlek, men jag älskar den
Så vridet rotad, galet twistad
Underbar är du som är bar under, du som visar ditt sköte
Men aldrig låter mig smaka, då måste jag ha mer
Får aldrig nog av det jag inte kan få
Blir aldrig mätt, blir aldrig matad, bara twistad

Men du som ger mig, du som matar så det rinner över
Mina mungipor som rinner av din flödande kärlek
Du som verkligen älskar mig, dig står jag inte ut med
Du ändrar dig inte, du bara vill ha mig

Älskar, Älskar
Älskar, Älskar
Älskar, Älskar
Inte ens ett kanske klämmer du in

Min värld är fylld av mer tvivel än stjärnor över Miami
Ambivalens är mitt efternamn
Mitt första namn känner du redan till

Jag hatar dig när du älskar mig
Hatar du mig så hatar jag dig
Älskar du mig mellan haten så glimmar det som guld
Jag sitter som en lydig hund och väntar på mer
Som om din ambivalens vore guld värd

Älskar du mig med kärlek, rakt igenom, stadigt och fast
Då krockar du med mitt inre, där bor en annan känsla
Har du kärlek i dig, så kan jag inte ditt språk
Ambivalens, jag är fylld av ambivalens
Hata mig ibland, plåga mig, så jag känner det enda jag kan
Det enda jag känner till är det enda jag kan

Ambivalens, osäkerhet, så starka känslor
Att kippa efter andan, ligga på dödsbänken
Söker en bekräftelse i dina ögon
Älskar, Älskar inte
Älskar, Älskar inte
Älskar, Älskar inte

Så spännande

Så spännande

Så spännande

Jag tror jag dör av spänningen, så levande
Smärtan får mig nästan i panik
Så mycket känslor
Så starka känslor
Kärlek?

Kärlek?

eller ambivalens?

Andas

20190620

Andas

allt vaknar omkring mig
en skönhet för ögat
orörd natur hälsar
god morgon

det finns inget vackrare
jag njuter av hela skapelsen
som kommer emot mig
på utsidan

tungt hjärta
krängande mage
sömnlösa muskler
på insidan

så möts vi
världen och jag
morgonen full av här och nu
jag sitter fast i allt som var

ett sår i mig blöder
fast bara tankar rinner ut
tankar som dröjer sig kvar
i det som redan hänt

försöker förstå mitt beslut
letar efter möjligheter
vill ändra mig
har kört för länge i cirklar

kommer något nytt
så kommer det inte från mig
fäst vid någon jag lämnat
rädd om hennes sorg

värme från solen
kryper upp längst mitt ben
fågelkvitter kryper in i mina öron
markens dofter i min näsa

här och nu möter det förflutna
i en och samma kropp
tidens olika dimensioner
fångas upp och betraktas

från utsidan
till insidan
från insidan
till utsidan

ett tungt andetag
andas ut
blandar världen
med mitt inre

befriande möte
den unga morgonen
tar emot
och fyller på

ett tungt andetag
andas in
blandar världen
med mitt inre

Andra klara blickar

20181115

Andra klara blickar

missförstå mig inte, snälla
jag kan inte släppa
det jag inte har

behöver deras hat
i kärlekens ställe
fast de ljuger
skyller på mig
behöver sanningen

vända ryggar
vänliga ord, utan handling
lägger ett falskhetens pussel
försöker förstå
vill gå vidare

kan inte gå utan
fast mark under fötterna saknas
falska leenden

i väntan på ärlighet
pusslar ihop lögnerna
finns det inget gott
är det bättre att lämna
kalaset var ändå utan inbjudan

hoppas in i det sista
vågade inte gå på, möta
rädd att förloras
förlora sanningen
deras lögner var facit
bläddrade i fel lexikon
för länge

starkare nu
ingen atlet
men bättre
litet

vill fly, bara glömma
allt
liten då
försöker växa nu
ta hand om det ömma

på insidan växer en värld
ljuset har blivit
större
fruktan släcker inte helt

vågar titta omkring mig
ser vad jag inte kunde så

falska leenden
skammen naglades fast

mina ögon togs ifrån mig
förblindad av hat
rädsla som jäser för länge

så döm mig inte, snälla
jag kan inte släppa
det jag inte har

behöver deras hat
i kärlekens ställe
fast de ljuger
skyller på mig
behöver sanningen

kunde inte se utan ögon
men, har lärt mig att se
genom andras
klara blickar

Annorlunda

20190810

Annorlunda

det är inte världen det är fel på
det är jag som är annorlunda

jag sov tungt, nära döden upplevelse
fick liv, blev tvungen att vakna

det har skett så sakta
långsamma dagar, många på rad

har aldrig riktigt förstått
sprang ifrån det normala

vaknade upp och såg
ser hur illa det är

förljugen, vilseledd
borttappade värden

förvirrade, förbittrade
längtandes efter mer, gift

förgiftade, begränsade
neddrogade av stimuli

någon annans fel
alltid någon annans fel

så ser jag ut över världen
lögnerna, illusionerna

all skönhet inbäddad i girighet
själviskheten håller järngrepp

i mig är det enkelt
fast ändå svårt

ser som det är
annorlunda

det är jag som är annorlunda
det är inte världen det är fel på

Annorlunda

20190924

Annorlunda

det känns annorlunda
när det inte gör ont
bara lite smärta här och där
som ebbar ut
även det rinner av

varför tog du sån tid på dig
jag har väntat så länge
längtat efter dig
som jag inte riktigt trodde fanns
men hoppades

får jag vara med dig
nära, i din famn
kan du hålla mig
ömt och hårt
andas ut djupt och långsamt

hemmavid
den djupa känslan
rotad i myllan
näring från evigheten
underjordiska strömmar

här stannar jag kvar
jag vet att jag måst gå
någon gång men inte just nu
bara vara i allt som du är
så slappnar jag av

drömmer mig bort
fast drömmen tar mig tillbaka
en plats där allt började
tillbaka till dig
vacker i stillheten

så enkelt
vansinnigt enkelt
därför går de flesta förbi
ett helt liv utan mening
en död utan slut

här ligger jag
en annan sorts evighet
där allting började
föds jag på nytt
det känns annorlunda

Ansvar

20190923

Ansvar

vad var det som hände
något bröts i skogen
knakade så jag vände mig om

någon tog kommande
inte så lågt längre
svävade liksom ovanifrån

tog ansvar
måste sova på saken
kan inte ta för mycket

det som är ditt är ditt
någon annan får bära sitt
men jag kan inte ta det

har ett eget hjärta att andas med
lungor fulla av blod
är det därför det aldrig fungerar

fullt upp av egen uppfyllan
du fick inte plats
ni kunde inte flytta in

förstod inte att ni hade bagage
min hall var full
ingen plats för mer

så är det än
har alltid haft svårt att andas
håll hårt i alla trådar jag hittat

en oreda värre än kattens garnnystan
inlindad i förvirring och smärta
vad var det som hände

börjar inse att du som jag
är en skitstövel ibland
svävar liksom ovanifrån

fullbordad av skam
upptaget på alla kanaler
tog ansvar

det som är ditt är ditt
ingen idé att bråka om det
du måste få vara som du är

kan inte göra annat än acceptera
älska där du brister och förlåta
har ett eget hjärta att andas med

något bröts i skogen
min förnekelse släpper igenom
jag läcker som ett såll

ett öppet hjärta släpper igenom
förstår att du också har fläckar
inte så lågt längre

kärleken lyser in genom väggen
sprickor som ger liv fast det är trasigt
tog ansvar

står kvar i skulden
tar ansvar
brinner upp i den blå elden

Helig Ande förtär min skam
bränner bort min skuld
lär mig ta ansvar genom smärtan

Apskaftet

20170220

Apskaftet

Så många lögner, ingen kunde ha räknat ens om evigheten hjälpt till
Ett kraftigt illamående reser sig upp från botten av insidan
Valet, det fria valet
Så många val beslutade på lögnaktiga grunder
Lurad, lurad att tro på lögner, tro på mörker, tro på hat och förakt
Satan stod på lur sedan den första dagen, redo att gripa in
Små söta lögner som lovar det allra heligaste

Jag har så länge undrat, valde jag?
Valde jag?
Hade jag ett val?
Så många har sagt nej, sagt att jag är maktlös, oskyldig
Oskyldig till de övergrepp jag utsatts för
Alltför många lever själva i lögn och mörker,
utan ljus så ser man inte verkligheten som den är

Så lurad som jag varit, så förljugen, så förvriden, så trasigt förtvivlad
När man inte hör sig själv så lyssnar man på andra röster
Vilka röster som helst
Den som skriker högst måste vara bäst, den höga rösten tystar,
tystar alla försök som själen viskar
Bortrövad av mig själv, mina val tog mig långt bort, för långt bort
Jag hittade inte hem igen, saknade mig själv, borttappad och vilsen

Sen ser jag verklighetens ljus
Det bländar i ögonen, för ljust, för starkt, för svårt
Men natten har ingen gryning, tynar bort i skuggorna
En evighet av tysta suckar över bortglömda val, evig pina, utmattad
Finns ingen annan väg att gå när ljuset en gång väl visat rätt färdriktning
Tillbaka, mot de värdelösa valen, tillbaka, in i smärtan, mot brytpunkten
Vi har alla varit där, men få vill vända tillbaka, vägen är gles och enslig

Några är där, några på väg, andra redan framme.
Vi hjälper varandra, genom tid och rum
Händer sträcks ut och alltid genom allt, ljuset som värmer och skyddar
Många långa dagar passerar, väldigt långa dagar
Till slut står jag där, stirrar mig i spegeln igen
Jag valde, jag tålde inte smärtan

Jag tålde inte smärtan, det är förståeligt
Jag tålde inte fruktan, det är förståeligt
Jag tålde inte ensamheten, det är förståeligt
Jag tålde inte ondskan, det är förståeligt
Jag tålde inte utanförskapet, det är förståeligt
Jag trodde att valet skulle lösa problemen, ge mig fri passage, frihet

När jag stirrade mig i spegeln så såg jag mig själv
Efter valet skulle jag se någon annan
Ingen människa på jorden kan förebrå mig för det valet
Jag överlevde, Satan blev en bundsförvant, en trogen,
inte vän, men trogen
Alltid fanns han där, tvingade mig att tvinga andra att välja fel val
Det var priset jag fick betala för min överlevnad

En människa hatade mig
Hans val att hata mig kom från ondskans mörker
Jag fick välja att hata mig själv, att se skiten i spegeln
Apskaft kallade han mig, jag fick välja Apskaftet
Jag såg mig själv som ett apskaft
Jag valde det själv
Efter flera år av tortyr så valde jag, själv

Valet att svika mig själv var svårt att göra
Det gjorde så ont att se den lilla blonda pojken i spegeln
Se de blå ögonen med skräcken som glänste i tårarna
Jag visste att livet skulle bli annorlunda om jag höll med honom
Höll med honom om vilket äckel jag var, ett apskaft
Jag såg mig själv för sista gången, sa adjö helt omedvetet
Och valde att hata mig själv
Jag valde
Jag var fem år gammal

Vem ser jag om jag tittar i spegeln idag?
Vågar jag se efter?
I många år levde jag med hatet, vad är sant?
Är jag ett apskaft?
Kan jag göra ett nytt val?
Är det ens möjligt?

Väljer jag tillbaka så behöver jag möta allt igen
Väljer jag så gör det ont
Väljer jag så kan jag ångra mig, misslyckas
Väljer jag så kan jag bli fri
Väljer jag så kan jag vinna tillbaka mig själv
Väljer jag så kan Satan dra åt helvete

Jag står framför spegeln igen, en annan hall, en annan spegel
Jag ber en bön, i Jesus namn, namnet över alla andra namn
Ett ord, en osynlig innebörd; Jesus, klyver allt mörker, skär av alla lögner
Ondskan gör reträtt, flyr inför ljusets Herre
Jag ser ett ansikte ta form, mitt ansikte, det ser annorlunda ut
Skägg hänger ner, döljer huden som är nästan 42 år gammal
Jag binder det onda i namnet som har kraft, ber, tackar
Jag gör ett nytt val

Jag väljer
Jag väljer att jag är vacker
Jag väljer att jag är älskvärd
Jag väljer att jag är värdefull
Jag väljer att jag är fri
Jag väljer att jag är fri

Sorgen kommer som en vårflod, sköljer bort smärtans vinter
Smältvatten från själens 36 åriga vinter rinner vidare med livet
Det tar ett tag att landa, alla skador, alla skulder, alla jag gjort illa
Så många som jag dragit fram till min inre spegel och speglat i helvetets eldar
Skuld så stor att den inte kan mätas, inte minnas, inte hanteras
Så sa lögnerna, att det var omöjligt
I mig själv kan jag inte göra mycket, men Han som har väckt mig kan göra allt
Lögnen vill få mig att skämmas, att ändra mig, att välja om, välja tillbaka

Jag släpper allt, trygg i att jag inget kan göra just nu, trygg i Hans närvaro
Jag har valt, ett nytt val
Jag tog mig tillbaka, jag är redo att möta verkligheten
Jag är redo att se världen som den är, se ljuset
Sorgen får ha sin gång
Skulden sin plats
Förlåtelsen får äga rummet
Jag förlåter, och blir förlåten
Helandet kan ha sin gång, en väg mot frihet
Ett steg i taget, små, små steg

Jag lyssnar inte till de andra rösterna
Skammen
Skulden
Smärtan
Självömkan
Hopplösheten
Hatet
Alla kan de dra åt helvete

Jag har gjort ett annat val
Har en liten femåring att ta hand om
Trösta mitt inre, ta hand om mig själv
Kärlek
Frihet
Trygghet
Förlåtelse
Tacksamhet
Hopp

Jag valde fel
Det finns många speglar
Jag kommer aldrig välja fel igen
En dag i taget
En dag i taget så väljer jag skönheten
Speglar jag någon framöver, så blir det i hoppets blå låga
Rättfärdigheten bor i mig, brinner som en gnistrande safir
Den är inte min, men jag delar den gärna med dig
För kärleks skull

Apskaftet del ett

20181118

Apskaftet del ett

spegelvända blickar
mot mig
sex ögon som vrider och vänder sig
mot mig
ingen ilska
smärtsam förödande sorg
fast jag håller tillbaka

skammen sitter blommande röd
ett bevis på min uselhet
kinden bränner och svider
märkt, inför andra som ler

han är stor
skräcken är större
fast så liten där inne
hjärtat är litet
hatet är stort
han slår storslaget, med finess

den rättfärdige
de älskar honom
jag hatar
Apskaftet, mitt nya namn
de andra ler
sex ögon som vrider
och vänder
på mig

jag minns den jag var
kan inte stoppa
den jag håller på att bli
Apskaftet biter ihop
Jonet visar inga tårar
Det sitter stilla

Det, värre än de andra
namnen, var i alla fall namn

men smärtan kommer från egna led
fienden står och skriker
han är ond
jag skiter i
han är ändå ett as, känner stanken

men mina egna
älskande vänner på dagen
smärtsamt tysta i natten
de ler
fast jag ser
de sitter stilla
fastnaglade i djupet av sig själva

skräcken inför den de älskar
som jag hatar
med all rätt
en rätt som togs ifrån mig
söker stöd i deras blickar
de tittar på honom
förgäves
kärleken vänder på ondskan
behov går före förstånd
de kan inte, förmår inte, törs inte

blickarna vänds mot mig
det som riktades mot honom
som bröts på vägen
och måste ta vägen
någonstans

någonstans
alla mot en
den enklaste utvägen
det största sveket
fast enda möjligheten
i stunden

enkla val
för den som inte törs
välja
eller kan
skräcken råder
minnen suddas ut
sex ögon ser på mig
den jag var vänder
vrids

en kan jag stå emot
får jag stöd
HJÄLP!
jag ropar i mitt inre
mina ögon möter deras
två mot sex

de ler
fast ögonen
domnat bort, för länge sen