20190121

Igen

Skriker och kväver mig själv i smärtan
avtändningen är som en klump i magen
hela kroppen sargad efter allt jag stoppat i mig
det tog aldrig stopp, bara mer och mer
förlorade mig själv, igen och igen och igen

Väntade på en tröst som aldrig kom
saknade gränser som satte stopp
som ett litet barn, oförmögen att varva ner
oförmögen att säga nej, alltid rädd att förlora
förlorad i rädsla istället, gränslösa rädslor

Vad spelar pengar för roll när livet förlorats
den tid som svunnit kostar en evighet att köpa tillbaka
ingen har såna summor i fickorna
tiden rymmer inget svek, lögner rinner av inför alltet
så varför står jag kvar här när det redan är för sent

Jag trodde du, hon, eller någon, skulle rädda mig
att vi skulle göra för varandra vad vi inte klarar ensamma
så rätt men ändå så fel, tvärt om på något sätt
står kvar med samma gamla smärta, med mössan i hand
kommer ingen snart, varför tar det aldrig slut – lidandet

En miljon passade inte i hålet, två och tre var också för lite
nakna bröst, större, mer och fastare, stjärtar och njutningens brunnar
alla livets bekvämligheter, den dyraste mat, allt blir till sand i munnen
jag minns en liten pojke som sög på ett strå
smultron var en större lycka i munnen än solen på himlen

Allt förblev detsamma, men jag föll, än en gång, och igen och igen och igen
tomheten efter dig lämnar djupa spår, fast jag inte vet vem du är
eller var, allt har suddats ut, en evig smet av nyttjanden
byten av beroenden, en handel som aldrig tar slut
bara smakar sämre med tiden, eller smakar inte alls

Smärtan i mig är lika motbjudande nu som då
vem vill ha en liten tjurig unge, arg, aggressiv; förbannad
så många har sökt nå toppen, kastat sina medberoenden som lasson
alla har de slitits sönder, nått botten istället, förlorade i en kärlek utan lek
krossas gör allt som kommer nära, ändå bjuder jag in

Marknadsför lögnen om drömmen
lika förlorade, lika blinda, lika barnsliga och törstande efter bekräftelse
sönderslitna lik gnider benknotor på min bakgård
täcker för, visslar en sång, går och städar i tamburen än en gång
lika falsk som vacker, för den som ser med sargade ögon

Nej, inte den här gången
inte för någon annans skull, ingen omtanke, inte heller helt utan kärlek
men av erfarenhet, med mycket hjälp, gör aldrig något gott helt ensam
den här gången låter jag bli att städa undan, allt får ligga som det gör
gardinerna rullas upp och ljuset tränger in

Det som ingen kunnat ge till mig, är för evigt förlorat
men det finns nya stigar att vandra
inte mer nu, helst inte av något, gärna mindre, spyr gärna upp
för nu ber jag inte längre om det jag vill ha
sakta öppnar jag mitt inre och tar emot, den nåd som redan givits

Ensam är den sista resan, dit där ingen annan kan nå
varsamt ändrar jag kursen, ärligheten står roder
ansvarsfullt litar jag på att högre makter leder rätt
behöver inte mer, bara mindre, sanningen blåser fart i seglen
den inre resan, vänder hemåt igen, och igen och igen och igen