Alla inlägg av andreas

Varför ska det vara så svårt?

20161217

Varför ska det vara så svårt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad var det som gick så fel?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag bara få glömma allt och bara vara nöjd med inget?
Så många frågor som ekar i mig.

Varför ska det vara så svårt?
Jag är trött, måste bara få sova, måste få sova, så väldigt trött.
Jag har tänkt på dig för många gånger, det börjar bli slitet.
Vad kan jag göra annorlunda?

Varför ska det vara så svårt?
Be dig dra åt skogen, be dig sätta dig ute i kylan och skämmas.
Det går inte, jag hinner sakna dig innan jag hinner öppna munnen.
Kan jag vara arg på dig då? Vågar jag det?
Vad är det med dig som är så läskigt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad är det för känslor i mig som skrämmer så?
Skrämmer jag dig på samma sätt?
Jag vill längta, men om du inte kommer så gör det ont.
Är jag bara rädd och feg, vad är det här för trams?
Jag har redan släppt dig, kan jag släppa mig själv?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag inte bara ge upp mig själv, ge upp alla krav och förväntningar.
Kommer du hit snart? kryper ner hos mig så jag får hålla om dig.
Vågar jag inte älska först? Är jag rädd att du ska vara som jag?
Är jag rädd att du ska vara ond på mig så som jag varit ond på dig?
Jag förlåter dig om du förlåter mig, jag förlåter dig först.
Jag älskar dig först, jag älskar dig oavsett, jag älskar dig för kärleks skull.

Varför!?

20161215

Varför!?

Det ekar i natten, en fråga rullar mellan bergens sluttningar
En smärta fångas av dimman och lyser svart i mörkret

Jag vill skrika igen, men vågar inte
Varför skulle du lyssna, varför skulle du bry dig?

Så många gånger har du lovat
Hur kan man bryta fler löften än man gett?

Jag vill visa dig, få dig att förstå
Skulle du känna som jag så skulle du förstå

Vill jag hämnas och straffa dig så att du ska känna?
Så att du kan förstå

Du kommer aldrig känna min smärta
Kanske kommer du att känna din?

Jag struntar i dig, känner vad jag känner
Jag bryr mig inte längre, det var för dyrt

Jag kunde inte betala räkningen
Din kärlek fick mig vräkt

Mitt eget hjärta gick till kronofogden
Jag blev utmätt av självaste överheten

Domen kom som ett slag med klubban
Jag är förlorad, förlorad i dig

Du lät mig drunkna, jag tror du ville det
Du hämnades på mig för vad någon annan gjort dig

Det är mörkt på himlen, stjärnorna har lämnat sina fästen
Det finns ingenting som lyser upp valvet

Varken det här eller nästa
Ingen morgondag nalkas under den sista natten

Allt är mitt fel, som vanligt
Mina val har lett mig hit

Kanske skulle du lyssna, kanske skulle du förstå?
Men jag orkar inte försöka

Om du ger mig allt så är det bara för att ta allt tillbaka
Jag hatar att vara din leksak, hatar ditt falska leende

Så jag skiter i
Varför, varför skulle jag bry mig om dig, vad bryr du dig…

Varför?

2001-07-30

Varför?

Det är mycket som snurrar som svalor efter mygg.
Frågor i mitt huvud som jagar frigörelse.
Jag frågar mig varför du är som du är.
Om det som du gör bara är till besvär,
eller om det är jag som har svårt att ta emot,
de läxor du lär ut.
Med sparkar och slag lär du ut denna lag.
Att den som är liten och klen får gå till frälsningsarmen.
Men är då du stor och stark, redo för Folketspark?
Eller en ändå mindre lort, som slaknar så fort.
Detta är frågor jag jagar som mygg. Söker svar, för att bli trygg.
Men ju mer jag frågar ju mer jag förlorar.
Jag frågar och undrar men blir bara yr.
Jag kommer då fram till att sluta fråga.
Det finns inget svar som kan ge mig ro,
bara nya frågeställningar som får mig att tro.
Tro är inget jag vill göra
Svar är inget ja kan få
Men frågan är fri som luften
Jag svingar mig ut som en svala ändå.

Vargavinter

20181022

Vargavinter

vargavinter, en evighet
under
begravd
inte i, utan
under kylan

en liten sfär
glipan mellan liven

vreden höll liv i hoppet
någorlunda
liv

överlevande
vriden måttstock
för vriden

nedkyld
som borttappad
fast kastad

kasserad eller komposterad
nyanser
lögner som begraver

tröttsamt länge
fast utan förruttnelse
vid liv
nedkyld

hettan bränner snön
lögnerna smälter bort
vårflod utan sorg
kommer senare
efter

de talar inte om den
bortglömd, förnekad
enklare så

liten blomma slår ut hårt
månens sken ger den liv
växer om natten
evig natt
vargavinter

Vargen

20180226

Vargen

Rimfrost
spretiga sprickor
frusna vindar

Yrsnö

Granar
gröna barr
isande sträva

Frostland

Ensamma
fotspår
tassars avtryck

Jakten

Kittlande
skrämmande
främmande

Vilsen

Snöfyllda
nedkyld
blå fötter

Ylande

Natten skrämmer
månen visar
siluett

Ulven

Tröttheten drar ner
värmen stiger
kylan bränner

Eldfeber

Gläfsande
utmattad
sakta närmande

Överlämnandet

Vassa tänder
tjocka kläder
blod

Vindpinad

Skrik i natten
röd snö
ebbar bort

Slutgiltigt

Rimfrost
röda kristaller
isande sträva

Tystnaden

Vattenfall

1996

Vattenfall

Fallande skönhet från strömmar av styrka,
inbäddad i ett moln av dimma.
Det dova dånande ljudet från detta jordens underverk.
Slingrandes genom skogar kommer denna flods liv från höga bergstoppar.
Ett avbrott i den lugna färden bildar detta mirakel av vitt skummande vatten.
Vatten som faller från hög höjd.
Kastar sig nedför klippkanten och bildar en strömvirvel av skummande vatten.
Dånet och bruset och det skummande vattnet övergår sedan till den fas då lugnet åter råder.
Vattnet rinner iväg i jämn takt och rör sig sakta ut mot havet.
Lämnar det stora fallet bakom sig som ett pumpande hjärta,
som vars uppgift var att sätta kraft och fart på det viktigaste av allt,
liv,
vatten.

Vem bryr sig

Vem bryr sig

En fjäder som nyss kastats av vinden singlar sakta ner mot något,
något annat.
Det går hundra år på en sekund när ingen räknar tiden.
I evigheten våndas endast den som inga ögon har.

Jag var som en fjäder som kastats från en av dina dunkuddar när du städade.
Jag hade en funktion bland alla andra, men ensam är jag bara skräp.
Jag längtar hem igen.

Jag vill att du ska se mig, jag vill att du ska hålla mig i din famn.
Jag vill vara din kudde.
Men jag stack ut, jag stack ut så hårt att jag kom bort från allt.
Nu ligger jag här ensam på golvet, ensam.

Vad är det för mening med ingenting, når ingenting ger mening åt allt.
Varför vill du inte gosa med mig längre, varför får jag inte värma dig i natten,
varför.

Jag vill inte bli bortplockad, jag vill inte att någon annan ska hitta mig,
använda mig, se mig.
Jag var din, jag var din kudde, jag gav dig stöd och värme,
jag trodde jag var din kudde.

Jag är visst bara en fjäder, bara en liten ynka fjäder.
Ingen fjäder i hatten direkt, ingenting någon tar med på fest.
Jag ligger på golvet, bara ligger, sover, vaken, jag ligger på golvet.

Vem bryr sig

Vem bryr sig, igen

2000-12-31

Vem bryr sig, igen

Vad rör det dig om jag dör.
Inte smärtar det dig om jag lider.
Håll dig på avstånd så slipper du se.
Jag lider, jag dör.
Hela helvetet har lagts inför mina fötter.
Vem är jag att kämpa,
vem är jag att vinna över världens ondska.
Jag får blått ta mitt kast och axla mina kval.
Som en slav med hunger sliter jag mig fram dag för dag.
Jag ser inget slut, jag ser ingen väg.
Jag famlar i mörkret efter en fast punkt.
Något att hålla i.
Ibland är allt stilla och jag njuter.
Inte njuter som njutning.
Jag njuter för jag plågas inte.
När jag inte plågas är jag nöjd.
Ändå ger Gud mig tyngre bördor.
Skall jag dock aldrig bli fri.
Vad rör det dig om jag är en slav.
Jag kan inte värja mig mot livet.
Jag bär på smärta vilken är en del av livet.
Endast då jag ser ögonblicket för kort och evigheten för evig.
Då blir jag fri.
Men vad bryr du dig om det.

Vem kan man skylla på?

20161216

Vem kan man skylla på?

Jag torkar sanden ur mina ögon, vinden har murat igen mitt fönster mot världen.
Återigen har dina stormar försatt mig i knipa då jag inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när jag försöker få synen tillbaka, jag skyller på dig.
Vem skulle jag annars skylla på?

Några liter tårar senare så har allt grus tvättats bort och jag kan se igen.

Jag ser på dig, med nya ögon
Tårar från mitt hjärtas djupaste brunn har tvättat dig ren.

Visst gjorde det ont, visst stormade det på riktigt, visst gjorde du mig illa.
Ska jag även skylla på mig?
Eller går det att gå vidare utan att skylla på någon alls?
Ibland blåser det upp till storm, kan jag leva med det?
Eller ska jag gömma mig i en grotta för evigt? undangömd från stormar.

Jag ser på dig, allt är stilla, du är vacker, du är skön. Du ler så harmoniskt.
Ler du mot mig? eller är du bara glad? Glad i dig själv.
Kanske var du rädd i dig själv?
Kanske var du arg i dig själv?

Jag ser med klara ögon, utan sand, utan storm.
Jag kommer ur mig själv.
Jag får insikt i mig själv.
När stormen lagt sig i mig så ser jag dig.

Varför gick jag in i stormen, varför gick jag in i dig?
Varför fick du inte storma i fred? Kasta din sand högt och lågt.

Jag är trött, en lång dag, en lång natt, en lång dag. En stormig dag.
Jag kurar ihop mig, under filten får jag vila. Stilla och skön är skymningen.
Jag låter dig vara, du är som vinden, blåser det upp så har jag min filt.
Nu är det stilla, men jag vilar ändå, jag är trött, det svider än i ögonen.

Du ler och jag ser att du drömmer. Du får låna min filt, det blir kallt om natten.
Själv går jag ut i det mörka okända, en vind nalkas, väntar på att släppas lös.
Det bubblar inombords, marken darrar och sanden förs upp i luften av strömmarna.

Jag står ensam, ingen ser mig, ingen kan få sand i ögonen. Jag släpper allt…

Stormen vrålar skoningslöst och vinden sliter tag i allt som sitter löst.
En filt fladdrar förbi.
Där står du.

Du torkar sanden ur dina ögon, vinden har murat igen ditt fönster mot världen.
Återigen har mina stormar försatt dig i knipa då du inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när du försöker få synen tillbaka, du skyller på mig.
Vem skulle du annars skylla på?

Vem är du

1996

Vem är du

Vilket virke du än är gjord av så står du mig nära.
Med dina rötter i min jord är du välkommen.
Låt musiken strömma genom luften,
smeka din hjässa och få dig i balans.
Låt mörkret ha sin gång och ljuset få skina på det som inte syns.
Stå rak och blicka genom tiden med din fasta visdom.
Döm inte den som inte dömas kan.
Det är högt i tak och vi skall alla rymmas.

Vem är du

20191001

Vem är du

lillkillen ville säga sitt
jag såg ut som ett fån
ropade ut i natten

Vem är du?!

inget svar
som en snigel kröp han längre in
gömde sig från mina hårda ord

Vem är du?!

som gör mig illa
jag kan inte lita på dig
vem är du lojal med

Vem är du?!

som frågar mig
vem jag är
känner vi inte varandra

Är du jag?

trodde alltid du var något annat
kämpade emot
gjorde som de andra, de stora

Jag är du!

när jag känner så känner jag dig
det du upplever är också jag
om jag förnekas så nekas livet självt

Du är jag!

vi är en och samma
fast jag motarbetat dig
trodde du var ett handikapp

Jag är jag.

så ser vi till slut samma sak
en smärta, en kärlek
sammanflätad förgrening

Vem är jag?

Verkligheten på andra sidan

1997

Verkligheten på andra sidan

Jag trodde att du hade somnat när jag viskade i ditt öra.
Du låg med en filt över dig med slutna ögon.
Så vacker, precis som jag alltid har mints dig.
-Jag älskar dig, viskade jag försiktigt , knappt hörbart.
Jag blev nästa rädd när du slog upp dina ögon och svarade:
-Jag har saknat dig.
Mina känslor rusade iväg som en vår flod.
Så rent och vackert, en frisk kraft av kärlek.
En vårflod av kärlek som rinner in i sommarens vackraste sjö.
Det var inte första gången jag känt så för dig.
Jag hade inte träffat dig på flera år och så hade vi träffats av en slump på stan och jag hade bjudit upp dig på middag till min nya lägenhet.
Det hade blivit sent, vi hade så mycket att prata om.
Du hade frågat om du kunde sova över eftersom det sista tåget hade gått.
Och nu såg jag in i dina ögon och kände hur allt kom tillbaka.
Vår kärlek var så stark.
Det började som en vårflod som snabbt rann in i sommaren .
Det var en lång och het sommar men lika plötsligt som sommaren hade kommit lika plötsligt kom vintern.
Efter en kort höst var allt vi hade borta, djupt nere under snön.
Det syntes inte ett spår i den djupa snön.
Men under all snö fanns den, det kunde jag känna.
Vissa dagar då jag tänkt på dig kändes det som om solen lyste genom snön och värmde en bit av mitt inre.
Du hade alltid funnits i mitt hjärta.
Och nu som i en dröm sitter jag bredvid dig på soffan och ser in i dina ögon.
Det är som att se in i den andra hälften av själen som bara måste vara nära för att jag ska kunna känna mig hel.
-Får jag komma och bo här med dig?
Du säger det med en ton i rösten som får mig att förstå att du känner likadant som jag.
Men ändå kan jag inte sluta tänka på att det kan bli som sist.
Du ser på mig och reser dig försiktigt upp och jag lutar mig sakta framåt tills våra läppar möts.
Jag kommer dig så nära så att jag känner värmen från din kropp.
När våra läppar möts och jag får kyssa dig så svartnar det för ögonen.
Det känns som om jag flyger iväg.
Jag svävar i luften, åker mellan tid och rum, det är en otroligt skön känsla.
När jag sakta öppnar ögonen igen så är det mörkt.
Du är inte längre hos mig, jag ligger ensam i min säng.
Klockan på nattduksbordet är halv åtta.
Hjärtat bankar och jag kan fortfarande känna din doft, men det var bara en dröm.
En dröm, men så verklig.
Jag ligger och blundar ett tag och kan fortfarande se dig.
Jag kommer att tänka på dig hela dagen, sakna dig hela dagen.

Vi brinner

20170122

Vi brinner

Jag gav allt jag kände till, allt gav jag
Jag vaknade upp, och insåg att jag sov
Nyvaken, omtöcknad och förvirrad,
så gav jag mer, gav allt
Jag gav upp

Jag är inte gjord för den här världen,
jag gav upp den här världen
Nu brinner en blå eld i mitt inre

Jag kan inte äta längre, inget smakar
Jag kan inte sova, jag längtar inte bort
Det brinner i min själ

Vart jag mig vänder står min lycka i Guds händer
Det som smakade smakar inte längre
Det som syntes gott, ser inte lockande ut
Allt sliter i mig som om vore det en pina och tortyr

Jag längtar inte tillbaka
En ny smak har gjort entré i min mun
En ny syn lockar mitt inre öga
En ny ton sköljer över mina öron

Det är inte den här världen som berör mig längre
När jag försöker äta, se och höra så är det som sand
Sand och rök i mina sinnen, ingenting får fäste
Min själ har frigjort sig från kroppen
En annan hunger har tänts i mitt inre

Världen brinner upp
Endast en blå låga står kvar och brinner stadigt i mitt inre

Det brinner en blå låga i min själ
Ljuset lyser upp och ger vila åt alla mina sår,
alla mina sår får frid och världen väller ur mig
Som ett vattenfall kastar jag mig utför livets klippor

Jag lever för din skull, jag kan bara ge,
kan bara ge
Att ta, att suga i mig, det smakar så illa,
smakar ingenting

Jag vill bara en sak
Jag längtar bara efter en sak
Jag ser bara en sak
Jag kan bara en sak
Jag hör bara en sak
Jag vet bara en sak

Att du ska fatta eld
Att allt ruttet ska brinna upp
Att din värld tar eld och befriar dig
Att du får känna kärleken välla ur ditt inre
Att du som en vulkan väller av Guds ord
Att du får ge, ge upp så du kan ge

Vi brinner tillsammans och lyser i mörkret
Som söner och döttrar brinner vi
Ljusets barn

En blå eld brinner och sprider sig

ohämmat

gränslöst

farligt frigörande

Vi brinner tillsammans

Vi förstår varandra

20161120

Vi förstår varandra

glädje sprider sig som smältvatten i frusna ådror
elektroder sprakar när vettet slås på igen
stressen var kompakt men botades av orubblig tro
förstånd slår åter och ögon öppnar sig

Jag ser Dig
Jag hör Dig
Jag känner Dig
Jag förstår Dig

tinade stapplande steg från kylan till värmen
inget går så långsamt som tiden när den står still
en väntan är över och evigheten får ge sig
utrymme skapas för det liv som just kom tillbaka

Du ser mig
Du hör mig
Du känner mig
Du förstår mig

väntan slet ut sig själv, la benen på ryggen
hoppet höll och söt är den seger som sprider sig
sakta delas priset ut men tas emot med hast
så länge fanns ingenting och nu finns allt

Vi ser Oss
Vi hör Oss
Vi känner Oss
Vi förstår Oss

omfamnad och trygg i stillhet formad av åtrå
längtan slår ut och rotar sig mitt i evigheten
frön sprider sitt liv ut i den tomma rymden
små öar att landa på när längtan letar rätt

De ser varandra
De hör varandra
De känner varandra
De förstår varandra

ensamhetens vandring hittade hem till slut
natten ljusnade och dagen blommade ut
kärlek som sanning fick lögnen att blekna
I hjärtats mitt fanns allt som försvann i kylan

Vi går längre än vi orkar

Vi går längre än vi orkar

Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.
Som frost en varm sommarnatt, lika omöjlig är du att förstå.
Det klarnar om kvällen, vinden mojnar och spegeln breder ut sig i viken.
Jag tittar ner och ser himlen över mig, mitt hår flyter ihop med rosa moln och mitt sinne spretar ut precis som bilden av dig suddas ut när omgivningen drar i alla anletsdrag.
Kontrollförlust, maktlöshet, mötet med vansinnet är lika oplanerat som förutbestämt.
Rädslor som rider likt vildhästar med tanklösa ryttare som kastas av och ann längs fasans man.
Hästryggar som kröker sig, vrider sig och det lilla förstånd utan hjälm som finns kvar kastas upp i luften och dras ut genom rymden då gravitationen upphör.
Naturlagar vrids, sanningar förvrängs, tidningsurklipp virvlar förbi och jag ser det som jag en gång litade på samlas i en tornado av galenskaper.
Jag sugs in i orkanens öga, möts av mod och kraft mitt i stillheten.
Allt är stilla.
Allt är lugnt.
Kärlek.
Jag ser kärleken virvla runt som den förälskelse jag nyss kom ifrån.
Svetten rinner längs min kropp, ändå vill jag ha mer. Så trött, så slut, ändå vill jag ha mer.
Allt förnuft får stanna på marken, jag behöver inte sådana vikter för att kunna flyga.
Jag vill bli viktlös, ut i galenskapens antigravitation och nudda stjärnorna med dig.
Du är ljuset, jag är rymden.
Du far med oändlig fart rakt igenom mig och jag jagar dig tills du blir trött.
Kärleken fångar upp de galna hästarna, ryttarna får frid och samlar sig en smula när vi sakta glider in i nästa fas. Vi svävar, sakta flyter vi ovan allt och lämnar förälskelsen bakom oss och möts på månens mörka sida.
Där ingen kan se oss så dockar vi fast, mun mot mun kopplar vi ihop. Kärleken blir vår atmosfär och vi harmoniserar varandra, ser med klara ögon i skuggan från himlakropparna.
I skuggan finner vi frid, i mörkret tänds det ljus som med klarhet ger sken åt det som är äkta och sant. Kärleken värmer och förenar, gravitationen gäller igen. Vi dras sakta ner mot Jorden.
Orkanen har dragit förbi, stormen har lämnat tydliga spår.
Jag står här och ser på dig.
Förödelsen och förälskelsen har gjort sitt, allt slets upp med rot och fot, en ny ordning har tagit form i kaoset.
Kärlekens korsett snöras ihop och vi formas till en kropp. Virrvarret gjorde oss redo, upp och ner, in och ut. Som galna lådor fyllda med skrot kastades vi runt universums alla hörn tills oredan hade lämnat oss. Passion och erotik har tömt och krossat all ordning som var en sådan lögn.
Nakna; du runt mig, och jag i dig, ihopsurrade med livets tråd. Nybakade, gyllengräddade och med glänsande glasyr av nyspunnen harmoni fattar vi varandras svagheter och älskar oss förbi förälskelsens nycker och äventyr.
Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.
Som frost en vacker vinterdag, lika självklar och vacker är du. Lika varm som julinatten är din smekning som går igenom min själs alla vinklar och vrår.
Du för mig, jag bär dig, vi kommer längre som ett.
Fyra ben, fyra armar, två huvuden som ser åt var sitt håll. Rygg mot rygg vilar vi stadigt i natten.
Jag är i dig, du är runt mig.
Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.

Vid konungens tingshus

1997

Vid konungens tingshus

Svart luft kvävde luften, full av lögner och svek.
Osannolika figurer statuerade exempel på rädslans försök att vinna över sanningen.
Draken spottade eld genom luften i form av stora klot som träffade lögnerna.
Svart rök bildades vid detta knastrande som hördes när elden fick fäste.
Grisarna satt upptrycka mot väggen och stirrade skräckslaget ut över slagfältet.
De gömde sig bakom drottningen som stod med barmen högt och skådade på de stridande.
Med rättvisan i blicken skingrade hon röken så att den vite riddaren blev synlig.
Med draget svärd rusade han in i striden för att mäta sig med draken.
Det lyste om riddaren, ett rent ljus som fick de ljugande att se ut som sönderbrända troll, offer för drakens eld.
Han skyddade pojken med det stora huvudet.
I trygghet från elden satt pojken med det stora huvudet och såg på draken.
Han såg in i de mörka ögonen och längst in i drakens hjärta satt en liten flicka.
Med blommor i handen satt hon och önskade sig ut ur draken.
Sanningen var stark men rädslan var större.
Förlusten var nära men ingen tänkte förlora med huvudet hängande.
Raka i ryggen gick de mot slutet av striden.
Sårade och brända stod de framför drottningen.
Draken låg avsides i skuggan och rök kom ur dess näsborrar.
Grisarna grymtade förskräckt bakom drottningen när de såg på de sårade krigarna vars lögner nu var förlorade.
Drottningen förde handen genom luften och ljus bildades som spred sig tills det omgav de alla.
Sedan sade hon med styrka i rösten:
– Kampen var hård, men för mig synes den onödig.
Med rättvisan i blicken uppmanade hon de lögnaktiga krigarna att ge sig ut på en lång resa. Förvisade från drottningens hov flydde de och försvann.
Kvar fanns endast draken som ringlade tillbaka till sin håla och den vite riddaren som vid sin sida hade pojken med det stora huvudet.
De var till drottningens behag och fick stanna vid hennes hov.
Den vite riddaren stannade vid drottningens sida, men pojken med det stora huvudet gav sig ut för att leta reda på draken och befria den lilla flickan med blommorna.

Draken=Åklagaren
Drottningen=Domaren
Den vite riddaren=Advokaten
Grisarna=Poliserna
Pojken med det stora huvudet=Jag

Vinden

2016

Vinden

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt sinne.

Som en senildement förlorar jag dig, glömskan suger ut mitt hjärta på drömmar.
Du bleknar, volymen sänks stegvis tills ingenting hörs i den tjocka dimman av förkastelse.
Mitt sinne går in i glömska, verkligheten suddas ut och du ändrar skepnad. När jag ser dig för mitt inre så är du otydlig i dimman, en aning skrämmande och kanske farlig, kanske svekfull.
Ensamheten är min boning, den kalla grotta som jag lärt mig att leva i ser så kall ut när din eld slocknat av kylan som trängt in i den fuktiga luften i samma takt som timmarna utan dig tickat och tickat. Det svaga ljudet av tiden som rinner iväg studsar mellan de mörka bergväggarna och dryper ner längs väggarna som kondenseras av förändringen.

Här skulle allt tagit slut, tiden stannat och dimman frusit fast och kapslat in allt vad kärlek heter i isande glömska.

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt inre.

Den bottenlösa ravin som gapar upp mot hoppet i ett hungrigt leende får inget för sitt hat. Det som inte är någonting ska heller ingenting ha. Namnet som är över alla namn blir nämt.

Herren, vår Frälsare, Jesus Kristus!

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i min själ.

Det som var omöjligt för mig, det som ingen mänsklig kraft kunde åstadkomma, det gör Gud möjligt. Som en vind som drar in över en augustiäng skingrar tron det töcken av hopplöshet och trolöshet som lagt sig som ett falsk skydd inom mig.

Jag vågar minnas, vågar tro, vågar hoppas, vågar älska.

Vinden banar väg genom dimman, genom molnen, och solen får lysa klart och starkt. De mörka kalla väggarna av sten löses upp och jag kan andas rättfärdighet, mod och styrka i solens sken. Du är inte här, du väckte mig, du klöv mitt pansar av förakt och självrättfärdighet, du värmde min grotta och fick mig att hoppas, fick mig att lida igen. Utan dig var jag död, med dig fick jag sakna och lidandet fick mitt hjärta att ropa efter Den enda som har all makt och all kraft. Nu lyser Den Helige Ande rakt in i mitt hjärta, det är som när du eldar med din kräkek och värmer mina nakna kontor med ditt hjärtas värme.

Vår kärlek överlever i mig, glömskans dimma tar inte över, föraktet och dömandet leder inte till hat. Mörkret har mött sin överman. I mig var jag inget, din kärlek var inte tillräcklig. Jesus har välsignat mig, oss! med sin oändliga nåd. Du älskade mig, älskade rakt igenom ensamheten, jag försökte behålla dig i mitt mörker, få dig att lysa och värma allt starkare, men du slocknade. Du slocknade och glöden tog slut. Jag tog slut, jag dog för mig själv, du dog för dig själv när du tog slut.

Vad visste vi om kärlek? Inte kände vi Gud. Inte trodde vi på vinden som ingen hade sett. Solen tog vi för självklar, ingen större vördnad ifrån oss.

Där livet tar slut, där börjar livet. Egot suddas ut och hjärtat börjar slå igen. Tacksamhet tar själviskhetens plats och allt börjar om, på nytt.

Den Helige Ande rätar ut, sträcker, reder och försonar. Guds oändliga nåd fångade upp våra böner och våra splittrade hjärtan, krokiga själar och  vilsna andar. All vår strävan, alla våra försök, det var som flämtande ljus i stormen om den mörka natten. Satan är inte nådig, Satan är inte god, lögnens fader drar sig inte för något. Vi hade ingen chans.

I Jesus namn blev allting nytt, upprättat och heligt. Gud har valt oss två, vi är perfekta för varandra, de svårigheter vi brottats med förvandlar Anden till värdighet och erfarenheter.

Min kärlek räcker till, mitt tålamod räcker till, i Anden blir jag den jag är, alla de fel och brister som skavt och plågat mig själv får plats och omvandlas till nåd, förlåtelse och kärlek. Din kärlek räcker till, ditt tålamod räcker till, i Anden blir du den du är. Vår ofullkomlighet blir tillsammans ett, vi fogas samman till en varelse, vi görs redo för äktenskapet och träder in i Guds härlighet med renade hjärtan, sammanfogade själar och Helig Ande.

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i vårt inre, vi minns solen, vi ser upp, vi prisar och lovar Den ende som gör livet nytt, som ger livet på nytt. Vi klev åt sidan och Gud gjorde sitt arbete efter sin vilja med oss. Vi vågade tro på kärleken, den röst som viskar i vinden, viskar i hjärtat, den röst som skingrar de röster som likt nattdimman sveper in och tar verkligheten i besittning. Kärleken är Guds röst. Kärleken är vägen. Kärleken är ljuset, tron, hoppet och vår frälsare Jesus Kristus är vinden som viskar, viskar alltid samma sak, viskar tyst, men viskar, viskar för alltid; Jag älskar Dig. Vi uppfostras på nytt, jag lär mig, du lär dig, du viskar till mig, jag viskar till dig; Jag älskar Dig.

Jag älskar Dig

Jag älskar Dig

Jag älskar Dig…,

Vinn eller försvinn

1997

Vinn eller försvinn

Att vinna eller försvinna.
Vinn allt, satsa allt.
Vart ska du gå om du förlorar.
Spänningen,
gör det för spänningen.
Men tänk om du vann,
tänk om.
Tänk om.
Tänk om du förlorar.
En riktig loser, vart tar losers vägen?
Pengarna,
satsa allt,
satsa alla pengar.
Nu! satsa allt.
Men om du vinner,
om du vinner allt.
Ska du bara försvinna då?

Vintermys

2001-02-08

Vintermys

Det är väldigt ofta
Jag sätter på mig min kofta.
När det är kallt
Är det ballt.
Att sitta och softa
I min kofta.
Sitta och dricka choklad med dopp
Det inger lite hopp.
När välden är kall och hård
Sitta inne med sin vän
En vän, luffare eller lord
En vän som inte säger sen.
En vän nära till hand
Ett hårt knutet band.
Sitta framför en brasa som sprakar
I köket står någon och bakar.
Mera kakor till vår choklad
Sen väntar ett härligt bad.