Kategoriarkiv: Frigörelse

Kometer

1996

Kometer

Genom tid och rum med tankens kraft.
Igår.
Idag.
Imorgon, en helhet av tomhet.
Där inget finns, finns allt.
En resa in i min egen själ,
en bottenlös brunn av motsättningar.
Så skör och fin men ändå så grov.
Att genomskåda sig själv är som att se ut i universum.
Mörker och mystik i oändlighet,
allt utav tomhet förutom stjärnorna.
Frågor får svar som åtföljs av frågor.
En rytm som hela tiden ändrar takt.
Du och jag som två kometer i världsrymden.
Vi far fram i rasande fart och gör ett smalt sträck över himlavalvet.
Även utan eldsvans far vi fram,
med tankens kraft far vi genom vårt inre,
och upptäcker skönheten med oändlighet.
Det är så vackert att få veta,
att oändlighet är något som aldrig tar slut.

Kärleken som dödar

20181022

Kärleken som dödar

en oväntad vändning
fienden gav upp

sa att hon var min vän
helt plötsligt

alltid stått på min sida
huggit mig i ryggen

fienden i egna led
blind

omöjlig att se
kärleken som dödar

ljuset som bär mörker
förgiftad näring

envis ilska
min enda vän

taggarna utåt
ihoprullad

fienden är överallt
när hon inte syns

ett evigt skrik
var det av egen kraft

har Gud satt ner sin fot
eller öppnat sin hand

en oväntad vändning
fienden klev fram ur egna led

erkände sitt svek
helt plötsligt

alltid stått på min sida
huggit mig i ryggen

fienden i egna led
blind

omöjlig att se
kärleken som dödar

Liljekonvalj

2001-05-26

Liljekonvalj

I helvetet växer världens vackraste blomma.
I helvetets värsta stank doftar livets skönaste skapelse.
Det är just i helvetet hon kan växa.
Endast där kan hon ha sin färg, sin form, sin doft.
Utan att bli plockad.
I helvetet får hon vara ifred och kan blomma i sin frihet.
Så är det även med oss, människorna.
Vad förundrar mer än den ros av mask som sprängt en bit asfalt och blommar i gult mot den svarta hårda kontrasten.
Som blommor, kan vi växa.
Som blommor, kan vi vara starka.
Trotts motstånd hårt och segt som asfalt kan vi leva.
Så jag ber för oss alla.
Plocka oss inte där vi står. Vi växter för att vi lever och vi har var och en ett syfte.
Att dofta och visa vår skönhet, kanske just här, där vi klarar av det.

Till Pliten

Lite här och där

20171114

Lite här och där

Jag blev sjuk
men har inte alltid varit sådan
Jag var nästan frisk i fem år
Sen började det

Som en osynlig dörr
ogenomtränglig
Tankarna som rör sig inåt
försöker få upp minnenas lås

Bakom barrikaden ligger liken
alla de pojkar jag kunde ha blivit
men som jag aldrig blev
jag blev sjuk

Ett hat lika ljust som solen
En vrede gnistrar som snö
Öppnar jag så exploderar världen
Förblir det stängt så dör jag

Hans stora tunga kropp tynger mig
trycker mig ner
Jag kan inte andas
Snälla! Slå mig!

Slå mig så att det tar slut någon gång
Jag orkar inte höra mer

Allt bara far runt
jag förblindas av minnen
Känslor skjuter förståndet i taket
Förståndet trycker ner känslorna igen

Hinner inte tänka
Huvudet hinner inte med
Så jag lägger locket på
Jag levde i nästan fem år

och lite här och där…

Lurar

20161212

Lurar

Ditt falska leende ekar tomt i det rum
som krossats av dina lögner
sönderslagen inredning,
allt hade ditt namn på sig
Graverat
Stökig oreda
och jag skyller bara på mig själv

Lurar du mig en gång så kan det vara otur
Lurar du mig två gånger så är du dum i huvudet
Lurar du mig tre gånger så är jag dum i huvudet

Jag vill att du lurar mig igen, eller
Kanske ska jag lura dig?

Hämnd smakar så sött på tungan
men är så bitter att svälja

det svider i magen

Himlen ropar på mig
men jag är upptagen

Ett litet hat har smugit sig in,
fått plats i finfåtöljen

Smög in på en gammal inbjudan,
listig liten rackare

Lurar jag dig en gång så har jag tur
Lurar jag dig två gånger så är du dum
Lurar jag dig tre gånger så är jag proffs

Den som betalar räkningen får lida

fram och tillbaka

Jag tar en springnota

Min väg

20171118

Min väg

Någon säger att du kan
och du kan
Röster från ovan begränsar
och ger kraft
Någon säger att du inte kan
och du kan inte

Öronen hör så mycket mer
hjärtat hinner inte med
Tankar far i banor
programmerade från ovan
Begränsad utifrån eget förstånd
ett lånat förstånd

I djupet började alla tall på noll
inget var skrivet på själens första sida
Från ovan kom ord och blickar
stakade ut en värld
Mönstret upprepar sig själv
frihet är något annat

Jag skiter i vad du säger
vad du säger spelar ingen roll
Förprogrammerade tankar
leder bara till det förflutna
En loop av förfluten framtid
förankrad i sinnets slöja

Jag kastar av mig mina bojor
klär mig i mig själv
Oförståndigt lämnar jag det trygga
en otrampad stig är min väg
Alla andra stigar har beträtts
men jag går min egen väg

Mitt inre barn och jag

20200216

Mitt inre barn och jag

du har väntat på mig
väntat på livet

jag har saknat så mycket
förståndet allra mest

omgiven av mörker
vågade sällan

släppa på kontrollen
släppa ut dig

vi har båda väntat
kämpat tillsammans

du har hållit liv i mig
jag bevarat ditt minne

din sorg min vrede
svårt att styra i livet

förtärande eld
övergrepp för hemska

utan anklagan
ansvar för var och en

mer balanserad nu
hand i hand

vandrar tillsammans
en dag i taget

jag ger dig mig själv
ger dig livet

Natten

1995

Natten

Ta mig bort,
du stora svarta natt.
Ta tag i min själ och för mig bortom drömmarnas horisont.
Ta mig till landet där natten inte länge är mörk,
där fantasin är verklighet och min kropp bara är ett tomt skal,
någonstans långt borta på andra sidan.
Fyll mitt sinne med frid så att jag vaknar med tålamod och förståelse.
Låt mig dansa på gröna ängar vid mina vänners sida långt bort i nattens stillhet.
Å du mörkaste natt,
vagga mig i din famn och låt din säkerhet omfamna mig.
Låt mig få drömma djupt och min själ skall bli din för evigt.

Nu och Då

20181124

Nu och Då

han slutar aldrig skrika
min inre lilla pojk
inte någonsin har någon lyssnat
förrän nu
eviga skrik kvävda i djupet

då hade jag inte rösten att skrika
då hade jag inget att bära med
då var jag ensam
då var jag liten och svag
då fanns ingen som kunde lyssna
då kunde ingen ta emot

utlämnad, övergiven
nedsmutsad
skändad av nära och kära
omöjligt, på alla sätt omöjligt
ett hopplöst liv

nu kan jag sätta ord på känslor
nu kan jag bära, med mitt liv
nu är jag tillsammans med vi
nu är jag stor och stark
nu lyssnar jag
nu tar jag emot

det gjorde så ont

det var så fruktansvärt

så fruktansvärt rädd

jag har egentligen inte ont
nu
det är tryggt
nu
lugnare och tryggare
nu

kan inte vara kvar i då
måste stå stilla
se verkligheten, som den är
idag, nu, just nu, här
för att kunna sträcka mig tillbaka
för att hela och läka

Nya spår

20180204

Nya spår

och så svängde hjulet igen
ytterligare ett varv, fast lite ur spår
så nära cirkeln, så det ser lika ut
men på nära håll
ett nytt spår

vanans makt bryts i etapper
malande och kvidande
nötande, som gnisslande tänder
välkommen är den
efterlängtad

förändringen gör entré
storslagen i sin litenhet
tillbaka till noll
och så framåt igen
små små steg
trampar nya spår

Nöjesfältet

1996

Nöjesfältet

Jag åker karusell.
Jag sitter i mitten där det inte snurrar så värst snabbt.
Jag sitter och ser ut mot världen utanför som snurrar förbi så väldigt snabbt.
Jag klev på en gång för länge sedan,
lockad av farten.
Nu sitter jag hopkrupen i mitten och vågar inte kliva av.
I denna höga fart så vet jag ju inte var jag landar.
Jag ser andra som tjoar och tjuter,
lockade av farten och spänningen i att vara en del av,
det,
som utifrån ser ut att vara den drivande samlingspunkten.
Efter ett antal varv i karusellen så fick jag insikten,
och förstod att den enda funktion som karusellen har är att snurra till det.
Yr i huvudet ville jag komma av,
men rädslan för vart jag skulle kastas av drev mig in mot mitten.
Och nu sitter jag här oförmögen att påverka.
Jag kan endast be att någon stänger av karusellen,
eller hoppas på att något ska inträffa som ger mig modet att våga gå ut,
till den snabbt roterande kanten och kasta mig ut,
lita på ödet,
att det ger mig en någorlunda mjuk plats att landa på.
Jag åker karusell,
jag borde kanske ha valt bergochdalbana.

Och så sedan

2001-03-12

Och så sedan

Oj vad länge jag vandrat.
Allt en enda röra, minns inte varför.
Har jag vandrat i sanning?
Har jag vandrat i lögn?
Min kropp har åldrats men jag är ung.
För själen har ingen ålder.
När jag är nära mig själv är jag varken ung eller gammal.
Jag bara är.
Kropp eller ej.
Vit eller rik.
Vad är sanning, vad är lögn? Vad är livets mening.
Så länge jag vandrat, så länge jag frågat.
Jag har frågat för andra.
Sökt Gudar, sökt mening, sökt regler.
Gammal och ung.
Min själ har upplevt och lärt, lidit och erfarit.
Själen är gammal min kropp är ung.
Jag har levt så hårt.
Utan tid inget rum.
Jag släpper tid, jag släpper rum.
Jag bara är.
Gammal är jag, ung är jag.
Det gamla är ditt.
Det nya är fött.

Omöjlig

20181128

Omöjlig

jag kan inte
förlåt mig
har ingen kraft
ingen ork
sjunker inombords
drunknar förvirrad

inget fel på dig
ändå sårar du mig
spelar ingen roll
varför hit, eller dit

vila
sov ut
en annan dag kommer
men utan dig
du kan inte följa med

jag lovar
det kommer inte gör ont
inte mer i alla fall
än nu

vi ska inte vara tillsammans
inte så här, eller så där
för vi är så här

jag ger dig mina minnen
lovar att bevara
det goda spar jag av dig
ifall vi träffas igen

det jag burit med mig
av ditt goda
förvaltat med samvete
förädlat

ser du mig så ser du längtan
de bitar du förlorat
har mognat under månen
i en annan tid
ger jag dig vad du behöver

jag kan inte
förlåt mig
du kan inte följa med
jag ger dig inte vad du behöver

Ormen och Fågeln

2019-06-16

Ormen och Fågeln

som en orm stryper den mig
ringlar runt halsen
klämmer nacken

kryper ner i halsen
kramper i magen
ett gift sprider sig

domnade armar
kraftlösa händer
svansen slingrar runt allt

förlamad
klämd av dess kraft
andnöd med fjäll över ansiktet

ångesten ringlar som en boa
kropp och sinne fångade
krampen spjärnar emot

slappnar av
ger upp mina försök
att stå emot

flykten tar slut
hoppar i elden
låter allt brinna

giftet tar eld
fjällen sprängs
jag brinner

en grillad orm
död på golvet
bredvid min aska

ångesten tog skada
jag reser mig igen
ur askan ur elden

fågel Fenix
om och om igen
en ständig förnyelse

fågeln som äter ormen
elden förtär kramperna
smärtan förtär ångesten

Ovanföreställningar

20190927

Ovanföreställningar

varför lyser stjärnorna klarare när du är här
varför verkar solen alltid ha gått i moln
efteråt, när jag flytt från dig
och landar i mig själv
vilket alltid händer

snuddade vid stratosfären
ett jätteskutt
tankar som en projektil
fast mer en projektion
såg jag efteråt

tråkiga barndomsminnen
sitter fast i en kropp
som fortfarande krampar
kämpar emot
kanske med all rätta

vanföreställningar som rutar in
går i cirklar
blandad dekor men samma regi
föreställer mig, det jag är van
att se, att höra, att göra

spelar ingen roll
ingen kan säga nått
vad som än visas tas inget emot
det är så det är när dörren är stängd
själen har drämt igen och gjort sorti

istället invänjs livet efter det gamla
bekanta föreställningar
vanan att vara van
oavsett värde och utkomst
tryggheten är som sagt bekant

att föreställa sig det ovana
en ovana utöver det vanliga
förändring utan för zonen
den spräckta lådan som gav skydd
komfortabelt ett minne blott

men där på botten
i ingen mans land
något nytt tar form
varför lyser stjärnorna klarare när du är här
jag står ju bredvid, stilla, står kvar

Passa in

20171114

Passa in

Instängd i förvägran – vägrar jag mig själv
Inlärd förnekelse – det har aldrig hänt något hemskt
Lojal mot förövarna – ni har rätt, jag är fel
Böjd under överjagets ok – jag tvingar mig själv

Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst

Jag håller med er – enda sättet att få vara med
Lögnen är även min – jag ljuger med er
Inget prat som avslöjar – jag tiger precis som ni
Smärtan tar jag – det är priset jag betalar

Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst

Förlåt – men det brister nu
Kan inte ta mer kärlek – jag är älskad idag
Jag kan inte vara lojal – och ta kärlek samtidigt
Måste avslöja – ni får själva tvätta era smutsiga bukar

Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst

Jag klär av mig – lika naken som innan ni slog mig
Helt naket – säger jag sanningen
Den passar inte längre – kostymen av lögner ni klätt mig i
Ni gör som ni vill – förändras eller stå kvar

Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst

En gång gick det – jag var svag och tog emot
En gång svalde jag – men nu älskar någon mig
En gång var jag ert apskaft – då, men inte längre
En gång för mycket – ett helt liv förlorat

Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst

Nu säger jag ifrån – jag spottar ut lögnen
Ni är lögnare – falska och fega
Jag är inget apskaft – jag är älskad idag
Ni hatade och förkastade – någon annan tog emot mig

Passar in, passar in, passar in – jag är älskad,
… något gjorde vad som helst

Prestationsångest

2001-01-29

Prestationsångest

Nu ska jag skriva en dikt, en bra dikt. En fängslande dikt.
Jag koncentrerar mig på något bra, något fängslande.
Och försöker, skriver, skrynklar, kastar.
Det blir inte bra, blir inte fängslande.
Är det konstigt?
Bra kan det väl inte vara förrän jag skrivit klart och någon läser dikten.
Både bra och dåligt.
Hur kan jag bestämma vad någon ska tycka genom att skriva något bra.
Jag kan endast skriva, sen får var och en tolka som den själv vill.
Jag ger upp mitt mål, mitt braiga skrivande och bara skriver.
Inte bra inte dåligt.
Bara skriver.
Jag skrynklar inte, kastar inte.
Jag läser.
Det fängslar, det är bra.
Tycker jag.

Resan

1999

Resan

Allt blev svart.
Inte svart som när det är mörkt,
utan ett intensivt uppslukande svart.
Det var svart en stund.
Det var som om det susade en vind,
varken varm eller kall, helt ljudlöst.
Så kom ljuset.
Inte bländande,
ingen tunnel,
bara samma känsla av susande,
helt ljudlöst.
Ändå fanns det en känsla av att det gick väldigt fort,
som om man flög i ljusets hastighet.
Sedan blev det varken ljust eller mörkt.
Det blev ingenting och samtidigt var det allt.
Det var inte något som finns här,
det var en känsla, en stor gemensamhet,
en evighet av njutning.
I början som ljudlösa röster som fick mig att känna mig som hemma.
Det var här allt skulle sluta utan slut.
Sedan så övergick allt till att bli något som är så stort att det inte finns ord att förklara med.
Det var det stora medvetandet eller kanske den härliga evigheten.
Där i den stora evigheten skapades nya liv och nya krafter tog form.
Allt var väldigt mäktigt,
väldigt välkomnande och mycket härligt.
Det fanns inga känslor,
inga missförstånd,
inga komplikationer.
Bara ett stort evigt medvetande.
Det var här livet började.

Själens djup

20171119

Själens djup

I det svindlande djupet
Blundar och faller inåt
Slaget är över, jag har sagt mitt
Trött i huvudet efter alla ord
Blicken blir mörk, ögonlocken tunga
Faller ner i det svindlande djupet

Kommer du tillbaka
Vad tar du med dig
Står du på min sida
Eller var sanningen för tung
Kan jag lägga mig här
Vakar du en stund

Allt har blåsts ut, jag är tom nu
Jag hoppas att du älskar mig

Fast du älskar även dem
Vilken fot ska du stå på

Faller du med mig
Eller står du kvar

Det är okej, jag förstår
Inte just nu, ge mig tid
Jag älskar dig
Stå kvar du, jag förstår
Jag kommer tillbaka
Du behöver inte ens vänta

Jag släpper även dig
Faller ner i mörkret
Djupt inom mig hör jag min själ
Jag är nöjd, belåten
En kärlek till mig själv stiger
Från det svindlande djupet

Utanför drar sig ljuden tillbaka
Ridån går ner och jag andas ut

Jag har satt up murar långt borta
De kommer hålla, andas ut nu

Nöjd och trött, tar jag sats
Faller ner i det svindlande djupet

Till min Bror