20181104
Tillsammans?
Vad finns i hålet?
något du lämnat,
eller bara tomrummet
efter.
Saknar du mig?
någon du lämnat,
eller bara det jag fyllde
i dig.
Var vi någonsin där?
nånting vi förlorat,
eller bara aldrig haft
tillsammans.
månadsarkiv: november 2018
Traumatiserad
20181114
Traumatiserad
jag ser er
såg inte då
förblindad av förakt
ert förakt
så rädda
skrämda in på benen
knotor av fruktan
skulden blev skam
åren går
allt växer snett
men överlever
lever ibland
varför
spelar ingen roll
svar skapar nya gåtor
labyrint på labyrint
sorgsna andetag
utan tårar
trött på gråten
utmattad
ensam
varför gråta
ensam
tystat vittne
skrämd till lydnad
inlåst, frisläppt
lika insyltad ändå
traumatiserad
Tvång
20181115
Tvång
varför är det så tyst
ingen säger något
han hånar mig
vrider mitt hår
och öra
varför är det så tyst
håller tillbaka mina tårar
alla ler stelt, konstigt
är det jag som är konstig
det ser ut som det, deras leenden
varför är det så tyst
ingen skrattar
bara ler
tavlor sitter där ansikten satt
inramad skräck
jag ser
rädslan i djupet
när ni ler mot mig
inför honom
tystnaden ger tillåtelse
jag ser
hatet i hans blick
stanken i hans flåsande
andedräkten
en beklädnad
mörka djups ångor
jag ser
att ni ser
fast ni ler
och blundar med tystnad
inramad lydnad
Utsvulten
20181104
Utsvulten
kan inte svälja men vill tugga ändå
stora bitar som väller över
dreglar och spiller
bordsskick som ett …, ja du vet
förlåt mig
det var inte min middag
förlåt mig
borde aldrig satt mig till bords
förlåt mig
tog någon annans mat
förvirrad av hunger
utsvulten på allt
orätt kom jag till dig
eller om du kom till mig
klampade in, respektlöst
meningslöst förtvivlad
inbjuden, inkastad
utan legg, minderårig
tog allt och lämnade något
du har nytta av
gick vidare
utan att ha stannat
lämnade dig
utsvulten
Zzzovandes
20181128
Zzzovandes
det gör bara ont
söker efter dig
efter något
bara mörkt
tankar far ut
kommer tillbaka tomhänt
hade lite
tappade mer
fegheten besegrades
smärtan triumferar
förloraren ligger ensam kvar
marken suger tag
sjunker ner
fastnar
mörkgrön mossa
skulpterad av moder
kom från jord
har vänt åter
den enda nyttan
obetydlig
ändå sedd
aldrig bortglömd
evigheten dröjer sig kvar
andas stilla sin dimma
daggen glittrar i det gröna
små pärlor fångar ljuset
fångar liv
vita blad sträcker på sig
vänder blicken mot solen
rötter går djupt
rakt igenom
ryggraden
mossan avslöjar inte mycket
anden hänger kvar
vakar över livet
levande död
i dina ögon en skillnad
mina ögon, finns inte längre
daggen stiger
lätta slöjor dansar
över mig, för dig
som är, som ser
Önskade mer
20181115
Önskade mer
skriker så högt jag vågar
det hörs ingenting
jag vågar intet
alla ler mot mig
dåren som lämnades kvar
ensam i min strävan
ensam än
hjälpen kommer långt bort ifrån
når fram ibland
svälter i ensamhet
vågar inte skrika
vågar inte tro
på mig själv
själv måste jag trösta
mitt inre ensamma
barn
skriker smärtsamt tyst
förstår inte varför
det känns så fel
alla säger det är rätt
tror jag på er så dör jag
lyssnar jag inåt
får jag leva ensam
ingen älskade
hatade istället
överlevde ändå
älskad idag
av andra
såren plågar dem
kan inte förklara
förstår inte själv
sörjer er smärta
jag bar med mig
orättvist
livet tar och livet ger
jag önskade så mycket mer