29 + 5 grattis

20190120

29 + 5 grattis

en okrönt kung vandrar upp för backen
Uppsala finest, han har smakat
en tugga här, en tugga där

regniga dagar, vindar har blåst hårt
soliga dagar, där sommaren har blomstrat
alltid kommer våren med hopp om mer

en svart vinge, en vit vinge
han har sökt i ljuset, sökt i mörkret
lärt sig flyga; om inte än så snart

sökandet har gått genom dödens dal
livet har hoppat macka över mörka vatten
toppar på evighetens mysterier har bestigits

så därför firar vi både ljus och mörker idag
29 kilo av det ena, 5 kilo av det andra
en okrönt kung gör entré

grattis till Danne på födelsedagen

alarm

20190120

Alarm

alarmerande påtryckningar från svunna tider
varnande impulser, evigheten var för svår att hantera
bortdomnad då, ett litet barn som aldrig fick tröst
rädsla som skär genom köttet, skär genom ben
skräck som skär genom tid och rum

övergiven och utlämnad, ensam under ett täcke
tiden böjer sig, sträcker sig tillbaka, kroppens kramper
försöker stå emot, den fysiska evigheten
psyket har gått vidare, men inte kroppen
tiden står stilla inombords, djupet är aldrig då eller sen

bagateller för dig, småsaker för mig, katastrofer eller inte
kroppen minns för mycket, fick aldrig vila; som ett litet barn
bär fortfarande med mig evigheter av mörkt hat och slag
ett litet sårat barn som aldrig fick gråta ut, saknar trösten än
kroppen är stark, tar över medvetandet med kraft

en högre makt, gemenskapen från tillfrisknande vänner
kärlek som givits på nåder, hopp som kommit från heliga steg
en väg så smal, en sällan vandrad stig tar mig upp från mörkret
ger kraft till ett nytt förstånd, släpper då, släpper sen, släpper nu
landar i evigheten, ser en liten pojke i ögonen, ser mig själv

vuxen med förstånd, något ensam, men det måste vara så
ingen annan kan nå in i mig, inte så djupt, inte så ofta
en gång i tiden var jag öppen men blev inslagen till ett paket
grått papper av våld, tejp av förakt med en svart rosett av hat
slagen, i bitar, limmad och tvingad att fortsätta le; som ett paket

söm för söm, ärr efter ärr får jag kyssa på min inre kropp
ett litet barn i famnen, rädd och tyst
jag förstår, jag tröstar, jag skiljer det onda från det goda
reder ut vad som hände då från det som händer nu
andningen blir tung, spända muskler värker ut, tankar faller av

en vuxen som är stor, ett barn som är litet
hand i hand, knä i knä, hjärta i hjärta
två blir till ett, sinne och kropp förenas, enas om en ny verklighet
en trasig människa som tog slut då men som börjat leva nu
ett vuxet barn, en paradox; men en symbios som fungerar

barnet ger kraft, alla drömmar finns kvar, nyfiket längtandes efter livet
den vuxen får frid, minns vad som är viktigt, heligt och rätt
en dag i taget, små små steg som båda hinner med
förenad av hopp, helad av kärlek, vägledd av förstånd
idag vill jag leka

Alltid

20190114

Alltid

där sommaren sprang förbi
korta byxor, brunbrända ben
ett minne kärt och bevarat

sorgsna tårar spar jag i mitt bröst
gråter inte förrän vilan är åter
och vilar gör jag inte; för din skull

paradoxer som öppnar sinnen
hopflätade känslor
ett invecklat inre innerst inne

så gråter jag
för jag älskar dig
oro håller mig vaken om natten

du som sprang med brunbrända ben
men nu håller tårar tillbaka
som mig själv, liksom du

inget kan jag göra, i det yttre
så jag ber, i det inre
vilar du i min famn även nästa natt

kan jag skydda dig
vet jag ens mot vad, eller vem
ensam, så ensam, du bär för mycket

förlåt mig
har jag lagt för mycket på dig
en gång i tiden, eller nu

jag älskar dig
finns inget större
så hur störtar jag det osynliga

faror som lurar i mörkret rår jag på
men skuggor i ljuset blänker tillbaka
bländad av min egen tro

jag vill så gärna, ser inte klart
då, men kanske aldrig
sen, fast minnen finns kvar

håller jag dig, inte en sista gång
en öppen famn
för dig finns jag alltid kvar

Brinner för dig

20190114

Brinner för dig

det brinner av oro i min själ
sorgen gnager på insidan av bröstkorgen
allt vill ut
men ingen finns som tar emot

en två tre fyra, det kommer mer
evighetsström
så jag släpper taget
en dåre håller emot, det vill jag inte vara

jag gråter för dig
ilskan är så bekant
vreden skriker i mitt öra
döv av smärta faller jag ner genom jorden

jag kan gråta för mig men inte för dig
så tar jag din hand i min
min lilla flicka
varför ska världen vara så svår

tårar på min kudde tröstar inte dig
fram med ljuset
tänd lamporna en i taget
skyll inte på någon men ta ansvar för allt

skrik som ekar i natten
jag ser din olycka
känner en liknande smärta
förstår var du står

kan jag hjälpa dig
var finner jag kraft, förstånd
hur kan jag ta hand om dig
utan att du får lida för mycket

jag vill bara att allt ska vara bra
öppna ögonen och allt ska vara borta
men lamporna tänds en i taget
jag ställer mig i ljusets sken och brinner

Dröm eller flykt

20190119

Dröm eller flykt

Det blev som jag ville, fast ändå långt ifrån
Du, ni, var mina problem men ändå dröjer ångesten
Jag drömde om förändring, men sitter kvar på samma plats
Inte samma bakgård, men samma bak, samma sak

En dröm eller en flykt?
vad spelar det för roll

Ensam sitter du i mörkret och tänker på mig
I alla fall tror jag det
Fast kanske är det bara i mina tankar som du tänker på mig?
Jag tror inte du tror det

Jag öppnade upp mig en aning, minns inte vilka steg jag tog
Förlorad som innan, vart tog allt vägen?

Att löpa linan ut, gå hela vägen, nå ett mål som Gud har satt
Förlorad som sökande, försökte jag fly, men
Stannar kvar, hittar en känsla, några små rader
Torka inga tårar, det är tort nog som det är

Känner jag efter så dör jag
Har inte tid med sånt

Vill bara släppa allt och sjunga ut i natten
Fridens liljor mina vänner, jag går nu
Hittar min sjö och den lilla stugan
Kanske kommer du och hälsar på, någon dag

Klister under min bak, kommer ingen vart
Vinden viskar; det är inte dags än…

Igen

20190121

Igen

Skriker och kväver mig själv i smärtan
avtändningen är som en klump i magen
hela kroppen sargad efter allt jag stoppat i mig
det tog aldrig stopp, bara mer och mer
förlorade mig själv, igen och igen och igen

Väntade på en tröst som aldrig kom
saknade gränser som satte stopp
som ett litet barn, oförmögen att varva ner
oförmögen att säga nej, alltid rädd att förlora
förlorad i rädsla istället, gränslösa rädslor

Vad spelar pengar för roll när livet förlorats
den tid som svunnit kostar en evighet att köpa tillbaka
ingen har såna summor i fickorna
tiden rymmer inget svek, lögner rinner av inför alltet
så varför står jag kvar här när det redan är för sent

Jag trodde du, hon, eller någon, skulle rädda mig
att vi skulle göra för varandra vad vi inte klarar ensamma
så rätt men ändå så fel, tvärt om på något sätt
står kvar med samma gamla smärta, med mössan i hand
kommer ingen snart, varför tar det aldrig slut – lidandet

En miljon passade inte i hålet, två och tre var också för lite
nakna bröst, större, mer och fastare, stjärtar och njutningens brunnar
alla livets bekvämligheter, den dyraste mat, allt blir till sand i munnen
jag minns en liten pojke som sög på ett strå
smultron var en större lycka i munnen än solen på himlen

Allt förblev detsamma, men jag föll, än en gång, och igen och igen och igen
tomheten efter dig lämnar djupa spår, fast jag inte vet vem du är
eller var, allt har suddats ut, en evig smet av nyttjanden
byten av beroenden, en handel som aldrig tar slut
bara smakar sämre med tiden, eller smakar inte alls

Smärtan i mig är lika motbjudande nu som då
vem vill ha en liten tjurig unge, arg, aggressiv; förbannad
så många har sökt nå toppen, kastat sina medberoenden som lasson
alla har de slitits sönder, nått botten istället, förlorade i en kärlek utan lek
krossas gör allt som kommer nära, ändå bjuder jag in

Marknadsför lögnen om drömmen
lika förlorade, lika blinda, lika barnsliga och törstande efter bekräftelse
sönderslitna lik gnider benknotor på min bakgård
täcker för, visslar en sång, går och städar i tamburen än en gång
lika falsk som vacker, för den som ser med sargade ögon

Nej, inte den här gången
inte för någon annans skull, ingen omtanke, inte heller helt utan kärlek
men av erfarenhet, med mycket hjälp, gör aldrig något gott helt ensam
den här gången låter jag bli att städa undan, allt får ligga som det gör
gardinerna rullas upp och ljuset tränger in

Det som ingen kunnat ge till mig, är för evigt förlorat
men det finns nya stigar att vandra
inte mer nu, helst inte av något, gärna mindre, spyr gärna upp
för nu ber jag inte längre om det jag vill ha
sakta öppnar jag mitt inre och tar emot, den nåd som redan givits

Ensam är den sista resan, dit där ingen annan kan nå
varsamt ändrar jag kursen, ärligheten står roder
ansvarsfullt litar jag på att högre makter leder rätt
behöver inte mer, bara mindre, sanningen blåser fart i seglen
den inre resan, vänder hemåt igen, och igen och igen och igen

Natten

20190121

Natten

Tunga steg ekar, tonar ner, ebbar ut
hoppet lämnade ensamheten kvar
det sista som försvann höll ljuset tänt

Natten rullar in, tar över, sköljer rent
ingen hjälp finns att få, den sista har gått
dröjandes endast ett andetag bort

När ljusen slocknar tänds mörkret
strimmor byts mot skuggor
andetagen blir tyngre vart efter

Drömmar dröms inte här
där allt tar slut görs inga nya planer
ont som värker fångas upp efter flykten

Hoppas inte mer, längtar inte längre
uppgiven träder nakenheten fram
inga behov som skapar dimridåer av livets väv

Andas ut, om natten
naket och ensamt kom livet till
lika avklätt sker en sorti

Varför suckar inte längre, behövs inte
ett skri från ett brustet hjärta
skakar det stora som göms bortom allt

Förblindade ögon famlar utan fokus
endast blicken inåt består
ensamma steg mot mitten, stannar av

Stilla med smärtan i handen
ett pulserande hjärta sjunger ut
toner ekar, tonar bort, ebbar ut

Så kommer natten till känna
mörkret lyser upp, fyller ut
sitter som stilla i en evighet

Ingen rörelse åt något håll
en fullkomlig svärta
natten är mitt ljus